Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Hela boken som pdf

Nu är det snart exakt två år sedan jag skickade manuset till tryck. Konservativ revansch blev inte någon ekonomisk succé för mig personligen, men jag är fortfarande stolt över slutresultatet och anser att boken hade förtjänat mer uppmärksamhet. För att fira detta inofficiella tvåårsjubileum väljer jag nu att lägga ut hela boken som pdf.

Texten är i samma skick som då den gick i tryck för sommaren 2014, inklusive några smärre skönhetsfläckar. På det stora hela anser jag att analysen håller och att jag i Konservativ revansch lyfte fram viktiga aspekter av de senaste decenniernas politiska utveckling i Sverige, och Fredrik Reinfeldts politiska arv, som jag hävdar fortfarande inte beaktas i tillräckligt stor utsträckning i den offentliga debatten. Det senaste året har jag haft anledning att omvärdera min syn på nyliberalismen (i synnerhet i samband med att jag nyligen skrev en kandidatuppsats i historia om tidig svensk inblandning i denna rörelse) och ifrågasätta några tidigare slutsatser kring nyliberalismens syn på frihetsbegreppet. Men i övrigt anser jag att boken alltjämt håller och är väl värd att läsas från pärm till pärm.

Här är inlagan om 330 sidor. God läsning!

Konservativ Revansch | Joakim Broms

Gillar du boken och vill läsa mer från min penna i framtiden? Stöd mitt skrivande, beställ ett eget pappersexemplar via kontaktformuläret eller mejla mig. Priset är blott 140 kronor + frakt.

Som gänget kring The Exiled formulerade saken: ”Have You No Shame? Donate!”

Konservatism versus liberalism

I Sydsvenskan skriver Per Svensson om den antidemokratiska högerns återkomst i Europa. Bland annat lyfter han fram radikala svenska konservativa från tidigt 1900-tal. Texten är läsvärd och välskriven. Men ett par passager i artikeln antyder att Svensson inte bara är ute efter att kritiskt granska radikal konservatism, utan också vill befästa en viss uppfattning om relationen mellan borgerlighetens två stora ideologier där liberalismen får ikläda sig rollen som konservatismens huvudsakliga motståndare och offer genom historien.

Som många liberala debattörer har Per Svensson en förhärligande syn på sin egen ideologi. I stället för historiens brokiga och motstridiga utveckling förefaller liberalismen i hans tappning i det närmaste ha tillkommit genom obefläckad avelse. Han sätter följaktligen likhetstecken mellan demokrati och liberalism, samt marknadsekonomi och liberalism, dock utan att ange vad han menar med vare sig demokrati eller marknadsekonomi. Det är i stället ordens signalverkan han är ute efter. Underförstått står liberalismen för goda ideal, medan dess borgerliga kusin, konservatismen, har en mer tvivelaktig och mörk historia.

Efter en inledande exkursion om den svenske reaktionären Adrian Molin och hans artikelsamling utgiven 1935 avhandlar Per Svensson det tankegods som sprids av dagens radikala höger via den fascistiska nätsajten Motpol. Det är i detta sammanhang som Svensson lyckas med konststycket att förvandla de våldsamma ideologiska strider som härjade Europa under tidigt 1900-tal till en inomborgerlig uppgörelse. Han skriver:

Som så många andra högextremister i dag svärmar Motpol för den ”konservativa revolutionen”, det vill säga för författare och ideologer som i det tidiga 1900-talets Tyskland artikulerade ett aristokratiskt och elitistiskt motstånd mot demokrati och liberalism.

Med några penndrag utraderar han därmed såväl kommunism som socialdemokrati ur historien. Men förutan den ryska revolutionen, stridbara fackföreningar och en välorganiserad socialistisk rörelse (inkluderande både kommunister och socialdemokrater) blir högerns våldsamma motreaktion obegriplig. Det var inte rädsla för liberalismen som fick högern att trumma fram marscherande svartskjortor i Italien och dito brunskjortor i Tyskland. Massdemokrati och krav på en mer jämlik fördelning av makt och resurser väckte däremot den konservativa högerns avsky.

Liberalismen var inte heller odelat positiv till massamhället. I själva verket var många liberala tänkare upptagna med att försöka utveckla sätt att kontrollera och hantera den potentiellt oregerliga folkmassa som krävde inflytande över samhällets styre. Framstående exempel är de så kallade ordoliberalerna i Tyskland och företrädare som Walter Lippman i USA. Här finns en lång tradition med inslag av både konservatism och liberalism vars tentakler sträcker sin in i nutid. En tradition som Svensson bekvämt nog ignorerar då den inte passar in i hans strävan efter att upprätta en skarp bodelning mellan å ena sidan konservatismen — med dess draksådd i form av modern nationalistisk högerextremism — och å andra sidan liberalismen. I praktiken är emellertid gränsen mellan de två ideologierna betydligt mer porös (ett par inlägg på detta tema finns här och här).

Men framför allt undviker han det obekväma faktum att många liberaler under 1920- och 1930-tal faktiskt såg fascism och nazism som en räddning undan kommunismen. Exempelvis skrev den liberala ekonomen Ludwig von Mises i Liberalism (1927) att fascismen hade räddat den västerländska civilisationen (personligen vill jag hellre placera honom i den konservativa traditionen, men han identifierade onekligen sig själv som liberal). Den tyske politikern och ordoliberalen Alfred Müller-Armack gick, sina liberala övertygelser till trots, med i NSDAP och var medlem i nazistpartiet till krigsslutet. Efter 1945 myntade han begreppet ”social marknadsekonomi” och arbetade aktivt för att upprätta en liberal ekonomisk ordning i Europa. Återigen passar historien inte in i Svenssons trånga kostym av liberaler versus konservativa.

Resonemanget blir också försåtligt när han ska kommentera en annan influens för modern extremhöger.

Den andra stora inspirationskällan för Motpol-gruppen är fransk högerextremism med tonvikt på de ”identitära” idéerna, det vill säga föreställningen att varje ”folk” har en egen ”identitet” som hotas av högerextremismens ständiga fiende, det nivellerande och degenererande liberala marknadssamhället.

Som jag har skrivit tidigare är relationen mellan extremhögern och ”marknadssamhället” betydligt mer komplicerad historiskt sett än en enkel uppdelning i vän-fiende. Näringslivets framgångsrika flört med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 antyder också att fienden finns annorstädes. En av extremhögerns främsta finansiärer i Europa, Patrick Brinkmann, grundade aktiebolaget Wiking Mineral som mig veterligen inte agerar i en planekonomisk bubbla, utan just gör affärer på marknaden. Till och med de uttalat fascistiska företrädarna för SD:s tidigare ungdomsförbund vinnlägger sig om att framhålla sina goda kontakter i affärsvärlden. Som William Hahne förklarar i Björn af Kleens utmärkta reportage i DN:

Vi är representativa. Vi har kontakter i näringslivet.

Det är också oklart hur marknaden, enligt Per Svensson, leder till ”nivellering”. Visserligen avskyr extremhögern nivellering, mångkultur och allt som riskerar att störta det organiska samhällsbyggets förment naturliga hierarkier i gruset. Men är det verkligen det ”liberala marknadssamhället” per se som de fruktar? I Konservativ revansch ägnar jag ett par kapitel åt hur liberala föreställningar om frihet, marknad och privat äganderätt inte nödvändigtvis måste kombineras med andra liberala ideal, utan snarare kan utgöra ett solitt fundament för en konservativ aristokratisk samhällsvision där de dugligaste härskar över de mindre dugliga via — och tack vare — marknaden. Om något är tvärtom marknadsekonomi fullt förenligt med tämligen omfattande klyftor, vilket torde vara uppenbart med tanke på de senaste decenniernas utveckling i Sverige. Ojämlikhet, inte nivellering, har följt i kölvattnet på decennier av ekonomiska ”liberaliseringar”.

Vad extremhögern fruktar och avskyr är allt för långt gången jämlikhet mellan människor. Men jämlikhet är inte en konsekvens av det ”liberala marknadssamhället” utan frukten av politiska reformer och ingrepp för att bland annat kompensera för marknadens ojämlika utfall. Det är politiska initiativ som intervenerar i den ”naturliga ordningen” i syfte att sprida makt och inflytande till breda lager som upprör konservativa rörelser i första hand, inte marknaden.

Per Svenssons text är utöver en tänkvärd inblick i radikal konservatism en skicklig, men en smula ohederlig, hyllning av liberala ideal. Genom att osynliggöra alla åsiktsinriktningar till vänster om liberalismen (annat än för att sätta ett falskt likhetstecken mellan ytterflankerna till höger och vänster på det politiska spektrumet) tror jag dock att han gör både sig själv och alla andra en björntjänst i kampen mot extremhögern. Hans uppsåt må vara vällovligt, men hans ovilja att se liberalismens komplexa och motstridiga historia gör honom blind för de grynnor och skär som lurar under dess yta.

Kommunala experiment

I Gävle styr Moderaterna med stöd av Sverigedemokraterna sedan i november. Samarbetet är sanktionerat av partiets högsta ledning som en testballong; faller experimentet väl ut kan Gävles kommunpolitik få stå modell för riksplanet där M i kommande val kan komma att förespråka en regeringskoalition med SD som stödparti.

Sedan valåret 2014 har företrädare för M, Svenskt näringsliv och Allianstrogna opinionsbildare flörtat med SD för att dels knyta tätare band till partiet, dels ”fostra” dem. Den konservativa borgerligheten har således arbetat målmedvetet och metodiskt för att förvandla SD från rasistisk paria till ett salongsfähigt alternativ till blocköverskridande samarbeten.

Kommunpolitiken har dock även tidigare varit en plattform där M har testat och utvärderat kontroversiell politik innan de har lanserat den på riksplanet. Inte minst använde M denna strategi för att pröva privata lösningar inom offentlig service. Utvalda kommuner fick agera skyltfönster för privata förskolor, friskolor och kommunal service på entreprenad innan privatiseringsvågen slog igenom på bred front.

I dessa fall utnyttjade M det kommunala självstyret för att bakvägen smuggla in nya sätt att organisera offentligt finansierad verksamhet utan att behöva utsätta sig för uppslitande riksdagsdebatter eller medial granskning i ett känsligt inledningsskede. I sammanhanget var lokaljournalistikens svaga ställning i Stockholmsregionen en fördel.

Ett av dessa skyltfönster var och är Fredrik och Filippa Reinfeldts Täby norr om Stockholm. Under en kort period (2006-2009) granskade mina kollegor och undertecknad på Täby Danderyd Tidning den politiska verksamheten i kommunen. Vi kunde bland annat berätta om hur Moderaterna i Täby i närmare två decennier konsekvent hade brutit mot kommunallagen. Varken politiker eller kommunledningen hade brytt sig om att kontrollera om den förda politiken höll sig inom lagens råmärken (ytterst märkligt då borgerligheten sällan missar ett tillfälle att predika lag och rätt).

Till slut satte en dom i kammarrätten stopp för fortsatt ”avknoppning” av gemensamma tillgångar. Något som även fick återverkningar i Stockholms stad där Alliansen systematiskt hade bedrivit samma juridiskt tvivelaktiga politik. Men då var skadan redan skedd. Trots domen rev Täby inte heller upp sina tidigare beslut utan uppnådde i stället en förlikning med en av de privata aktörer som skott sig på skattebetalarnas bekostnad. I dag finns det ingen lokaltidning med regelbunden bevakning av kommunstyrelse, fullmäktige och förvaltning som granskar vad som försiggår i de kommunala korridorerna.

Tack vare Dagens Industris avslöjande om spelet bakom M:s försök att regera med stöd av SD i Gävle vet vi nu att den kommunala strategin lever i högönsklig välmåga. Kommuner kan inte bara användas som testballonger för planerade privatiseringar utan även för att visa hur hela riket skulle kunna styras med stöd av ett rasistiskt parti.

Gävlehistorien visar vikten av resursstark och oberoende kommunal journalistik. Men också hur avgörande det är att initierade och kunniga reportrar (på Dagens Industri i detta fall) verkligen granskar makthavare och deras strategier på djupet.

Humoristisk rashygien

Nyligen stötte jag på filmen Idiocracy (2006) av Mike Judge (Beavis & Butthead, Office Space m fl). En dystopi om en framtid då bara dumma människor har överlevt. Idiocracy är en komedi på temat eugenik om hur illa det kan gå när folkmaterialet tillåts degenerera. Någonting Tredje rikets propagandaministerium hade kunnat producera om nazister hade haft humor.

Inledningen på filmen sätter ramarna för en och en halv timme lyteskomik, skrevhumor och sketcher till rashygienens försvar. Ett ungt par i karriären funderar på att skaffa barn. Men trots att de båda är framgångsrika och välbeställda tvekar de inför detta stora beslut. Det gör däremot inte deras motsvarighet i socialgrupp tre. Där blir modern oförhappandes gravid igen, och igen, och igen. De rika och ansvarstagande tvekar medan de fattiga och ansvarslösa sätter barn till världen i en strid ström.

För att jag som tittare inte ska missförstå budskapet upplyser filmmakarna mig om vad det är som verkligen skiljer de två familjerna åt. I det barnlösa paret har mannen IQ138 och kvinnan IQ141. Alla i den andra familjen ligger däremot stadigt långt under medelvärdet på 100.

Idiotisk dystopi signerad Mike Judge.
Idiotisk dystopi signerad Mike Judge.

Efter denna bakgrund tar filmens sedelärande berättelse vid. En normalbegåvad person blir nedfryst och vaknar upp efter 500 år i ett USA där endast den svagbegåvade men flitigt kopulerande underklassen har förökat sig. Samhället har kollapsat och dess bärande elit är utplånad. De dumma massorna är helt oförmögna att göra något åt situationen och ägnar i stället större delen av sin vakna tid till att flabba åt plump våldshumor på teve. Givetvis är våldtäkt, sexism och brutalitet liktydigt med underhållning för den sinnesslöa pöbeln. Läs- och skrivkunnighet bemöts däremot med aggressivitet. Tja, ni förstår.

Det sovande folket.
Det sovande folket.

Beskrivningen av den passiva och oförmögna massan påminner för övrigt om det inledande kapitlet i Det sovande folket av Fredrik Reinfeldt. I Sovhjärnorna sitter apatiska människor framför sina teveapparater med fjärrkontrollen fastspänd vid handleden. I Idiocracy sitter de på toalettstolar för att inte de naturliga behoven ska avbryta avtrubbningen.

I slutscenen har filmens huvudperson, i kraft av sin jämförelsevis överlägsna intelligens, blivit vald till USA:s president. Han håller ett tal till nationen där han framhåller att det faktiskt inte är “bögigt” att vara läs- och skrivkunnig eller skamligt att kunna tänka. Möjligtvis påbörjas därmed en selektionsprocess där de individer som är relativt bäst lämpade för intellektuella övningar förökar sig och långsamt förbättrar nationens genpool igen. Men det är måhända en övertolkning.

Jag skrattade verkligen gott åt Mike Judges lysande satir Office Space, men till skillnad från sin föregångare är Idiocracy en långrandig och inte särskilt fyndig historia som bygger på föreställningen att materiellt välstånd avspeglar intelligens och god karaktär medan fattigdom är tecken på dumhet och omoral. Slutsats: Varje försök att rucka på den “naturliga” ordningen äventyrar det civiliserade samhället. Pöbelvälde lurar runt hörnet.

Idiocracy fick inget stort genomslag på vita duken i USA, men i efterhand har filmen fått något av kultstatus. Uppenbarligen finns det en marknad för en film som är till lika delar socialdarwinistisk buskis och rashygienisk pamflett. Torgförd 2006, inte 1936.

Första vågen av privatiseringar

När Mussolinis regering försökte privatisera det statliga järnvägsnätet 1923 satte sig järnvägsarbetarfacket — som också var fascister — på tvären. Regimen övergav planerna. Men detta var bara ett enstaka bakslag. Under den första halvan av 1920-talet genomförde den fascistledda regeringen ett omfattande program för utförsäljning av statlig egendom. Det första i modern tid.

I dag är privatiseringar en del i så kallade nyliberala reformpaket. Utvecklingen tog fart under 1980-talet. Men de första storskaliga programmen för att återföra egendom i privat ägo (denationalisering eller återprivatisering) genomfördes av auktoritära och antidemokratiska regimer under mellankrigstiden.

Mussolini privatiserar

Innan svartskjortorna marscherade mot Rom — inledningen på de italienska fascisternas långa maktinnehav — hade Mussolini lagt fram en tydlig linje för partiets ekonomiska politik. I flera tal 1921 och 1922 förklarade han att fascisterna ville göra upp med den ”kollektivistiska staten”. De ville återföra allt utom polis, rättsväsende, armé och utrikespolitik i privata händer. Han förespråkade med andra ord en form av nattväktarstat.

I september 1922, en månad innan marschen mot Rom, deklarerade Mussolini:

Vi måste sätta stopp för järnvägsstaten, poststaten, försäkringsstaten. Vi måste sätta stopp för staten som slösar bort de italienska skattebetalarnas pengar och förvärrar den italienska statens ansträngda finanser.

Med tanke på utvecklingen under de följande decennierna och fascismens centrala idé om den korporativa staten låter detta förvånande. Men mellan 1922 och 1925 avskaffade Mussolinis regim flera offentliga monopol, privatiserade statliga telefonnät och öppnade för avgiftsbelagda privatägda motorvägar.

Ett decennium senare påbörjades ett lika omfattande program av privatiseringar på andra sidan Alperna.

Hitler privatiserar

Inte långt efter maktövertagandet 1933 påbörjade naziregimen ett storskaligt och konsekvent arbete med att privatisera statligt ägd verksamhet i Tredje riket. Precis som fascisterna i Italien gick de tyska nationalsocialisterna mot strömmen under en period då andra regeringar i Europa och Nordamerika förstatligade verksamheter och naturresurser.

Privatiseringar omnämndes varken i nazisternas partiprogram eller i Hitlers offentliga tal — tvärtom var det ofta tal om nationaliseringar i partiprogram och bland fotfolket. I praktiken drog dock kapitalister och konservativa eliter det längsta strået. 1934-1937 förde nazisterna över banker, industrier och social service till privata händer.

Relativt de totala skatteintäkterna gav utförsäljningarna under Hitlers styre mer än dubbelt så mycket till statskassan som då nuvarande Tyskland sålde av statlig egendom som flitigast mellan 1997-2000. Nazisternas program var således massivt även i jämförelse med den nutida vågen av privatiseringar. Utförsäljning av statlig egendom var till viss del ett sätt för Hitler att finansiera den våldsamma expansionen av offentliga utgifter för produktion av vapen och ammunition inför det stundande kriget.

Socialdarwinism och kamp

Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932. Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann
Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932.
Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann

Den 27 januari 1932, ett år före maktövertagandet, höll Hitler ett över två timmar långt tal inför tyska industrialister i Düsseldorf. Det var vid detta tillfälle som han försökte vinna över den ekonomiska eliten på sin sida. Nationalsocialismen, förklarade han, var namnet till trots inte något hot mot borgerskapet utan tvärtom ett bålverk mot bolsjevikerna.

I sitt tal framhöll han även det menliga inflytande som Weimarrepublikens demokrati och pacifism hade på nationen. Demokrati var inget mindre än den politiska motsvarigheten till kommunism inom den ekonomiska sfären. Pacifism var i sin tur ett recept för undergång då historien oundvikligen var en kamp mellan starka och svaga (anhängare av den kapitalistiska ikonen Ayn Rand känner igen tankegången, men för Rand var det altruism som var dödens princip). Både demokrati och pacifism var uttryck för en förhatlig nivellering där historiens stora personligheter reducerades till färglösa beståndsdelar i den grå massan.

Mot detta förklenande tankegods ställde Hitler nazismen som vägleddes av principerna om auktoritet och prestation. Det auktoritära inslaget appellerade till den ekonomiska eliten som gärna betraktade sig själva som näringslivets rättmätiga ledare.

Trots dessa resonemang var Hitler ingen anhängare av kapitalism och fria marknader. Men utifrån sin socialdarwinistiska världsåskådning såg han klara fördelar med såväl marknadens tävlingsinstinkter som privat egendom. Kapitalisterna skulle leda företagen; Hitler – führern – skulle leda nationen.

En strategisk allians

Trots detta förefaller den massiva överföringen av gemensamt ägd egendom som mellankrigstidens diktaturer genomförde som kontraintuitiv. Borde inte kollektivistiska nationalistiska ideologier snarare nationalisera än privatisera? Hos anhängarna hördes onekligen mycket antikapitalistisk retorik. Såväl Mussolini som Hitler intog däremot en mer pragmatisk hållning gentemot det privata näringslivet.

När allt kom till kritan var de beroende av att säkra stöd från borgerligheten för att kunna ta makten och behålla den. Borgerligheten företrädde i sin tur samhällets ägande klasser. Av maktpolitiska skäl valde därför Mussolini och Hitler att genomföra politiska åtgärder som kunde knyta starkare band till samhällets etablerade eliter. Privatiseringsprogrammen säkrade stöd från betydande delar av näringslivet och resulterade i att privatägda monopol och oligopol i flera fall ersatte statliga monopol.

I Nazityskland belönades lojala kapitalister – som industrimagnaten Fritz Thyssen – med ledande positioner i privatiserade industrikoncerner. Men den förda politiken gynnade inte bara enskilda utan kapitalet i stort. Väl vid makten sjösatte nazisterna utöver privatiseringarna även massiva statliga investeringsprogram samtidigt som de effektivt krossade fackföreningar och politiska vänsterrörelser. Avkastningen på investerat kapital steg kraftigt i Tyskland under 1930-talet.

Quid pro quo

Privatiseringsprogrammen i Italien (1922-1925) respektive Nazityskland (1934-1937) var skickliga taktiska manövrer för att vinna stöd från näringsliv och konservativa. Med tjänster och gentjänster skapade Mussolini och Hitler starka band till den ekonomiska makten. Samtidigt som de berikade sig själva och sina finansiärer fick det stora flertalet nöja sig med krympande lönekuvert och sjunkande levnadsstandard.

Historien illustrerar hur högerextrema rörelser — sin folkliga retorik till trots — inte har några problem att samarbeta med etablerade eliter när det är opportunt. De är emot etablissemanget på papperet, inte i praktiken.

Allt annat skulle dock förvåna. Radikala kontrarevolutionära rörelser har sina svurna fiender till vänster på det politiska spektrumet och föreställningen att de skulle genomföra just förhatlig vänsterpolitik när de kommer till makten är inte särskilt sannolik. Däremot finner de ofta gemensam sak med konservativa krafter. Något att hålla i åtanke när dagens nationalistiska höger försöker positionera sig som en folklig rörelse bortom höger och vänster.

 


Källor:

Germà Bel

  • Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany i Economic History Review vol 63 nr 1 2009 [länk].
  • The Coining of ”Privatization” and Germany’s National Socialist Party i Journal of Economic Perspectives (nr 3 2006) [länk].
  • The first privatization: Selling soes and privatizing public monopolies in fascist Italy (1922-1925) i Cambridge Journal of Economics 35 (5) 2011.

Adam Tooze

  • The Wages of Destruction: The Making and Breaking of the Nazi Economy, Penguin [paperback] 2008.

Hitlers tal till Industriklubben den 27 januari 1932, engelsk översättning.

Lyckad fostran

Dagens Industri rapporterar om täta kontakter mellan näringsliv och Sverigedemokrater. Spindeln i nätet är den till Moderaterna knutna PR-byrån Kreab med Sverigechefen Markus Uvell (tidigare chef på Timbro) i spetsen. Den traditionella högern knyter allt tätare band till den främlingsfientliga och populistiska högern.

Efter SD:s framgång i valet 2014 argumenterade PM Nilsson för en mer försonlig hållning gentemot partiet. På DI:s ledarsida uppmanade han näringslivet att ta SD under sina vingars beskydd och lära dem ansvarsfull ekonomisk politik. Han har blivit bönhörd.

Företagens intresseorganisationer har inte bara haft täta kontakter med partiet utan också påverkat deras politik i en mer näringslivsvänlig riktning.

Är då utvecklingen förvånande? Klyftan mellan SD och borgerligheten har i praktiken aldrig varit avgrundsdjup. Trots Fredrik Reinfeldts utspel om att ”öppna era hjärtan” har partiföreträdare och väljare inom den konservativa högern sedan länge varit avgjort mer kritiska till invandring och mångkultur än övriga partier.

I valet 2014 kom var tredje SD väljare från Moderaterna. Nationalekonomen och högerdebattören Tino Sanandaji påtalade att M sannolikt förlorade väljare till just SD på grund av den generösa invandringspolitiken. Valstugereportaget från 2002 avslöjade också rasism och främlingsfientlighet inom M.

I detta ljus var borgerlighetens närmande till SD mest en tidsfråga. Inte heller kommer det som en överraskning att det är just Svenskt Näringsliv — som ända sedan demokratins genombrott i Sverige har varit den tydligaste och mest effektiva opinionsbildaren för högerpolitik — som sträcker ut handen till populisterna. Marknadens kontrarevolutionärer finner meningsfränder hos kulturens kontrarevolutionärer.

Tack vare de ymniga kontakterna har näringslivets intresseorganisationer fått SD att anamma flera av deras förslag. Den viktigaste skalpen är att partiet numera är för ”vinster i välfärden”. I klartext betyder det: För vinstuttag ur privat driven välfärd. Även i fråga om fritt vårdval, löneavgifter och fastighetsskatt för industrilokaler har lobbyverksamheten gett avkastning. SD:s högerprofil har blivit ännu tydligare.

I sammanhanget är det värt att uppmärksamma hur Kreab:s Markus Uvell — som Dagens Industri pekar ut som central i näringslivets SD-kampanj — tidigare i år diskuterade partiets framgångar i väljaropinionen med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och Linus Bylund (SD). Under samtalet beskrev Uvell partiet som svårplacerat på högervänster-skalan. I stället handlade deras politik om kultur- och värdefrågor. Bylund förtydligade samma mantra: ”Vi är inte ett traditionellt höger- eller vänsterparti”.

Däremot nämnde varken Uvell eller Bylund partiets konkreta ställningstaganden vad gäller skattesänkningar och arbetsrätt med mera. Omsvängningen i frågan om vinstdrivna företag i offentligt finansierad verksamhet passar in i ett mönster. Men att uppmärksamma det hade förstört bilden av SD som ett ”mittenparti”.

Varken ur ett ideologiskt eller historiskt perspektiv är utvecklingen särskilt märkvärdig. Som högerpopulister har SD fler gemensamma nämnare med övrig höger än med vänstern. Partiets främsta fiender är jämlikhet, feminism och facklig aktivism. All form av politisk kamp som skapar ”splittring” i den förment naturliga nationella gemenskapen är anatema för SD.

Samma idé om en naturlig hierarkisk ordning — klassamhälle — genomsyrar även den etablerade konservativa rörelsen. SD sticker dock ut från traditionell borgerlighet med sin monomana kulturkamp och fixering vid etnicitet. Där finns för övrigt den enda legitima konfliktdimensionen i deras värld.

Näringslivet har således varit framgångsrika i sin ”fostran” av högerpopulisterna. I den centrala konfliktdimensionen mellan arbete och kapital har SD entydigt ställt sig på kapitalets sida. Precis som högerpopulister historiskt sett plägar göra när de vinner mark och får möjlighet till inflytande.

Kulturkamp och rasism behåller de däremot. Men dessa ställningstaganden hotar inte nödvändigtvis näringslivets eller den traditionella högerns intressen.

Den första frihandelsreformen

Vikten av ”frihandel” är ett återkommande tema i dessa dagar, inte minst i samband med de nu aktuella förhandlingarna kring handelsavtalet TTIP. Frihandel slungas ständigt fram i debatten som något positivt – från både regering och opposition – som om begreppet betecknade en okomplicerad och odelat god företeelse.

Det första stora genombrottet för ”frihandel” kom dock i samband med ett synnerligen motbjudande kapitel i mänsklighetens historia.

En konsekvens av den ärorika revolutionen i England 1688 var avregleringen och privatiseringen av slavhandeln. Den första stora frihandelsreformen. Dessförinnan hade Royal African Company (RAC) haft monopol på handeln med slavar, men nu fick privata aktörer möjlighet att ge sig in i den lukrativa affärsverksamheten.

The deregulation of the slave trade led to the mass entry into this dirty business of ”separate” and ”private” traders, which coincided with free trade in Africans and capital flight of this same valuable commodity: all of these italicized terms are part of today’s jargon and should remind us of their less-than-glorious antecedents and their role as recurring building blocks of today’s capitalist society. [Gerald Horne, The Counter-Revolution of 1776, förord xii-xiii, kursiv i original]

The Counter-Revolution of 1776.
The Counter-Revolution of 1776.

Förändringen ledde till en formlig explosion av människohandel från Afrikas kuster till den nya världen. En verksamhet intimt förknippad med företeelser som avreglering, frihandel och kapitalflykt.

Samtidigt som människohandeln privatiserades upprätthöll den RAC med vapenmakt säkerheten för slavhandlarna längs Västafrikas kuster. Ett beskydd som de dock ogärna betalade för. I stället plockade staten upp notan för att gynna Englands entreprenörer i den transatlantiska slavhandeln.

Läs mer i The Counter-Revolution of 1776 av historikern Gerald Horne. Boken ger framför allt en inblick i vilka mekanismer som ledde till den amerikanska (kontra)revolutionen. Drömmen om självständighet från kolonialmakten handlade inte bara om frihetslängtan, utan också om hur framför allt de rika plantageägarna bland de vita bosättarna ville att behålla och expandera den lukrativa slavekonomin. En utveckling som England hotade … Men som sagt: Läs boken!

SD och konservativ populism

I ett tidigare inlägg (21 mars) avfärdade jag i förbigående att Sverigedemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti. Kanske tog jag mig vatten över huvudet. Det är ju ändå en gräslig politisk skapelse som huserat (i ordets rätta bemärkelse) i riksdagen sedan 2010. Såväl statsminister Stefan Löfven (S) som författaren till den inflytelserika boken Älskade fascism, Henrik Arnstad, har redan slagit fast att SD är fascister. Hur ska jag nu reda ut detta?

Till en början måste jag erkänna att jag själv vid flera tillfällen på denna blogg har använt beteckningen fascism för att beskriva SD:s ideologiska hemvist. Jag är också fullt medveten om partiets rötter i den nazistiska rörelsen, rottrådar som fortfarande suger upp näring ur den högerextrema myllan till ungdomsförbundets nuvarande ledning. Ändå känner jag mig alltmer tveksam till att kalla Sverigedemokraterna för fascister.

Låt mig redovisa mina argument här nedan utan att gå in alltför mycket på detaljer.

För det första förefaller Sverigedemokraternas nuvarande ledning mån om att distansera sig från sitt förflutna. De arbetar parlamentariskt och använder sig av demokratins verktyg. Numera försöker de påverka den politiska agendan i Sverige via motioner i riksdagen, partiprogram och utspel samt via partipress och närvaro i riksmedier, inte minst medverkan i Skavlan på SVT (även om Jimmie Åkessons comeback inte blev den förväntade PR-succén). I sin ambition att framstå som ett salongsfäigt parti rensar de i de egna leden och hotar radikala element med uteslutning. Våren 2014 hade partiet uteslutit 66 medlemmar i samband med den så kallade nolltoleransen mot rasism.

Striderna kring Stockholmsdistriktet i februari, där partiets extrema ungdomsförbund under ledning av William Hahne kuppade in en ny styrelse i strid med partiledningens önskemål, visar hur den nuvarande riksledningen försöker motarbeta mer radikala och fascistiska element inom partiet. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har tillsammans med andra i ledningen hotat Hahne med flera med uteslutning. Det faktum att Karlsson redan julen 2013 kontaktade den antirasistiska stiftelsen Expo för att få information om partiledningens interna motståndare, säger en hel del om vilka slitningar som partiet brottas med.

Samtidigt som SD:s ledning således med alla tänkbara medel försöker odla en proper fasad behåller de likväl sitt nationalistiska och rasistiska budskap, om än i nedtonad form. Däremot är jag tveksam till att de i nuvarande konstellation skulle vara ett fascistiskt eller nyfascistiskt parti. Den hårdföra nazistiska ideologin och dess våldsamma gatuaktivism har explicita företrädare i Svenska motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP). De sistnämnda har också lockat till sig Sverigedemokrater som har ogillat partiets nya framtoning.

Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.
Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.

Allt detta behöver i och för sig inte betyda något annat än att SD anno 2015 är mer slipade än sina tidigare inkarnationer. Måhända är framtoningen hos partiets ledande företrädare bara en fasad. Men jag tror inte att vi ska avfärda partiets omgörning alltför lättvindigt. Inte bara tiderna förändras, även folk förändras. På ett gammalt fotografi som cirkulerat vida kring på nätet poserar Björn Söder glatt bredvid en före detta SS-man. Samme Söder var i sin ungdom inte bara en krigsförbrytargroupie utan själv en våldsam nazist. I dag är han riksdagens andre vice talman.

Att Björn Söder numera arbetar parlamentariskt och talar artikulerat är egentligen inte konstigare än att en strid ström av numera respekterade ansikten i borgerligheten under sin ungdom hade kodnamn och förberedde sig för gerillakrig mot det kapitalistiska systemet. Robert Aschberg är ett exempel på en före detta maoist som numera tillhör det konservativa lägret. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson och tidigare Axessredaktören Johan Lundberg har båda berättat offentligt om sina ungdomsår som vänsterradikala.

Vi kan dividera om definitioner och i vad mån de egentligen var ”vänster”, men faktum är att de alla har övergivit en tidigare politisk identitet. De har alla gjort betydande ideologiska resor. Dessa resor förefaller emellertid inte som så mystiska och otänkbara att motdebattörer än i dag hävdar att Per Gudmundsson egentligen är ”anarkist” och ”vänsterextrem”.

Men när det gäller Björn Söder och gänget i SD:s partiledning går konspirationens vågor höga, trots att den resa som jag antyder att de har gjort är betydligt kortare än för ovan nämnda vänsterfolk som har blivit borgerliga. Sträckan från Mao till von Mises kräver sjumilakliv. Det gör inte färden från nazism till SD:s nuvarande position. Det förefaller inte osannolikt att Åkesson, Karlsson, Söder och de övriga i partiledningen har helt enkelt för länge sedan insett att våldsam högerextremism är en återvändsgränd om de ska kunna påverka samhällets utveckling och göra bestående avtryck.

För det andra beskriver Sverigedemokraterna sig själva som socialkonservativt parti. En beteckning som jag anser att vi bör ta på allvar. Men få verkar tillmäta denna beskrivning någon betydelse annat än som en retoriskt trick från partiledningen för att vinna trovärdighet i allmänhetens ögon. De som förespråkar hypotesen att SD är ett fascistiskt parti betonar i stället nationalismen och rasismen som belägg för att socialkonservatismen bara är ett försök att klä in politiken i ett fanér av respektabilitet, en yta under vilken fascismens häxbrygd bubblar.

Som nationalister och rasister kan SD omöjligen vara annat än fascister. Underförstått tillhör konservatismen, i alla dess skepnader, den legitima uppsättningen demokratiska ideologier som ingår i vårt parlamentariska system. Avarter som SD ska därför inte kontaminera detta respektabla sällskap genom att appropriera beteckningen socialkonservativ.

Säger inte detta mer om den gängse politiska analysen i vår samtid än om SD?

Den konservativa ideologin har genom historien haft, och har än i dag, en grundmurad skepsis gentemot demokrati och alla människors lika värde. Under 1930-talet var det radikala konservativa akademiker som satte stopp för judiska läkare från Tyskland. Visserligen bröt dåvarande Högerpartiet med Sveriges Nationella Ungdom/Förbund (SNU/SNF) redan 1934. Men det dröjde inte många år innan de antisemitiska aktivisterna var tillbaka inne i stugvärmen igen. 1940 författade några av dessa konservativa ideologer manifestet Den svenska linjen som är tämligen explicit i sin rasism och nationalism. Pamfletten gav sedermera namn åt Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) tidskrift Svensk Linje, och refereras med uppskattning av nya generationer konservativa. En av de framträdande medlemmarna av detta konservativa avantgarde under tiden strax före och under andra världskriget, journalisten och författaren Arvid Fredborg, skulle långt senare fortsätta på den inslagna linjen av förakt för demokrati och mänskliga rättigheter som livslång beundrare av Chiles diktator Augusto Pinochet.

Likväl är många – i synnerhet den politiska vänstern – numera rörande överens om att Sverigedemokraterna är oberörbara och att deras nationalism och rasism är av ett slag som skiljer dem från den övriga politiska högern. SD är ett fascistiskt parti, inte socialkonservativt. Möjligtvis har de politiska kommentatorerna förträngt hur SVT Uppdrag gransknings valstugereportage skakade Moderaterna hösten 2002. Den gången var det åtskilliga partiföreträdare från det legitima demokratiskt salongsfäiga konservativa partiet som gav uttryck för rasistiska åsikter. Samma parti vars ledare tidigare hade utmärkt sig för sina nattståndna åsikter. Gösta Bohman talade på 70-talet om att afrikaner kunde bo i plåtskjul och äta bananer. Hans efterträdare Ulf Adelsohn tyckte synd om ”de stackars negrerna” som skulle förlora jobben om Sverige bojkottade apartheidregimen i Sydafrika. 2007 talade utrikesminister Carl Bildt med USA:s ambassadör i Irak om blottställda och lågutbildade irakiska flyktingar som ett invandringsproblem eftersom de är svåra att assimilera. Men allt detta är som bortblåst i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Plötsligt står alla övriga riksdagspartier enade mot rasistisk retorik och nationalism. Så även Moderaterna.

Min poäng är dock inte att Moderaterna av i dag nödvändigtvis skulle vara lika goda kålsupare som SD. Däremot att socialkonservatism inte bara är fullt kompatibelt med nationalism och rasism, utan att dessa föreställningar sedan länge har varit integrerade delar av den konservativa ideologin. Ur ett historiskt perspektiv är SD snarare den ena ytterligheten på ett konservativt kontinuum än en främmande avvikelse.

Avslutningsvis är SD i rollen som fascister tacksamma syndabockar, ett te absolvo för övriga riksdagspartier. Oavsett hur människofientliga förslag de lanserar, hur de urholkar demokratiska spelregler; hur de korrumperar statsapparaten för att gynnar starka affärsintressen på medborgarnas bekostnad, kan de alltid ikläda sig rollen som försvarare av demokratiska ideal och humanism i förhållande till SD.

När det gäller de centrala rasistiska inslagen i SD:s politik och rasismen hos deras anhängare är det viktigt att skilja på rasism som bygger på förakt och rasism som bygger på fruktan. Det förstnämnda utgår från en etablerad position och är en form av avsky för det främmande då man anser sig tillhöra en överlägsen kultur. Det sistnämnda utgår från en osäker och omstridd position och är en skräck för att förlora sina materiella förmåner och sin sociala status. Även om ledningen i SD skulle tillfalla den första kategorin har de, vill jag påstå, främst hittat sina anhängare hos de senare, de som andra partier har övergivit. Det faktum att övriga konservativa partier till stora delar har övergivit drömmen om en nationell organisk gemenskap baserad på blodsband och kulturell samhörighet, beror på att de har anammat en mer elitistisk hållning. De erbjuder inte de friställda och avställda annat än blod, svett och tårar. Därmed har de lämnat fältet fritt för SD:s populism.

Nationen som ett specifikt territorium för ett specifikt folk har förlorat i betydelse när världen alltmer framstår som en gigantisk sorteringsmekanism som sållar de sanna entreprenörerna, de driftiga och de dugliga från dem som inte längre fyller någon funktion annat än som tjänstefolk för den kosmopolitiska klassen av professionella yrkesmänniskor. De senare kan med gott samvete ansluta sig till en antirasistisk retorik då de i praktiken inte har något att förlora på denna hållning. Fri arbetskraftsinvandring innebär billig arbetskraft och därmed en fortsatt behaglig livsstil för dem som seglar kors och tvärs över kunskapsekonomins sju hav.

Men för dem med osäkra anställningar, låg lön och låg status framstår invandringen snarare som ökad konkurrens om smulorna från den rike mannens bord. Deras position är hotad. SD har effektivt exploaterar deras fruktan. Möjligtvis kommer Kristdemokraterna, som är i desperat behov av fler röster, att ta upp den populistiska kampen med SD om de väljare som känner sig hotade av utvecklingen.

Högerpopulism är ju i praktiken varken mer mystiskt eller märkvärdigt än ett försök att skapa en populär och folklig bas för borgerlig politik. Rasistiska och nationalistiska partier som SD försöker både rida på och tämja den våg av otrygghet som en hårdför marknadskapitalism har släppt lös över Europa. Målet är inte att störta det gamla i gruset, utan att återskapa det med nationalistiska förtecken och därmed skapa en stabil organisk gemenskap som skyddar den rådande ordningens hierarkier inom ramarna för en vitaliserad nationalstat. Såväl SD som övriga konservativa partier har gemensamma fiender i mångkulturalism, feminism, arbetarrörelse och varje annan kamp som önskar riva hierarkier, fördela makt och resurser jämlikt och därmed skapa ett mer egalitärt samhälle.

SD är varken fascism eller mittemellan blocken, utan just högerpopulism. Deras ”lösningar”: Nationalism, rasism, stängda gränser och drömmen om ett kulturellt enhetligt Sverige är förvisso dödfödda, men de är åtminstone något som ser ut som lösningar för befolkningsgrupper som hamnar i kläm och egentligen inte fyller någon funktion när automatisering och global konkurrens minskar efterfrågan på människor. SD är ett obehagligt svar på en människofientlig utveckling.

Frihetlig elitism

Folk som klarar sig utan frihet. Källa: Wikimedia Commons
Folk som egentligen klarar sig utan frihet? Källa: Wikimedia Commons

Den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek (född von Hayek) var en mönsterliberal som stod upp för individens frihet mot kollektivets förtryck. Det är så författaren och debattören Johan Norberg beskriver honom när han uppmärksammar Timbros nyutgåva av Hayeks Frihetens grundvalar på Svenska Dagbladets ledarsida. Konservativ elitist hade varit en mer rättvisande beskrivning av sagda ekonom.

Hayek argumenterar förvisso för att friheten bör omfatta alla människor, alldeles oavsett vilken position de åtnjuter i samhället. Något som Norberg lyfter fram i sin kolumn:

Det viktigaste med Hayeks argument är att vi inte kan låta människor vara fria bara i de fall vi vet att det kommer att ge goda resultat. Det är just för att få fram oförutsebara lösningar som vi behöver mångfald, vi behöver ge utrymme för tillfälligheter.

Men frihet har inte något egenvärde i Hayeks tankevärld. I just Frihetens grundvalar förklarar han att om det hade funnits allvetande människor – personer som på förhand hade kunnat avgöra vilka individer som skulle komma att lämna ett positivt bidrag till samhällsutvecklingen – hade det inte funnits några starka skäl för individuell frihet. För Hayek är syftet med frihet att ge de exceptionella, de stora personligheterna, möjlighet att driva utvecklingen framåt. Friheten är instrumentell, inte essentiell.

Friedrich Hayek uttrycker samtidigt ett genuint förakt för det stora folkflertalet. Den arbetande massan har en begränsad mental horisont och saknar därför förmågan att nyttja friheten till något vettigt. Syftet med deras liv är att lyda sina överordnade. I själva verket är det genom underordning som de kommer till sin rätt.

Kort sagt är Hayeks förmenta liberalism och principfasta försvar för individuell frihet en sanning med modifikation. Snarare förespråkar han en konservativ elitism som tar avstamp i en vurm för privat egendom och fria marknader.

Varför då allt detta sagoberättande om liberalism och frihet? Varför presenterar Johan Norberg inte honom som en tankeväckande konservativ förespråkare för elitstyre? Måhända av samma skäl som Fredrik Reinfeldt inte öppet ville deklarera sin ambition att skapa fler lågavlönade arbetstillfällen: ”Because it doesn’t sound very nice”.

 

Den skadliga freden

Försvaret av artilleribarackerna vid Monteleón, av Joaquín Sorolla (1863-1923). Källa: Wikimedia Commons
Heroism? Målning av Joaquín Sorolla (1863-1923). (Wikimedia Commons)

Mina vänner, Sverige är ett fredsskadat land. Bakom denna insikt står örlogskapten Niklas Wiklund i svenska flottan. Sedan en tid tillbaka skriver han kolumner för Svenska Dagbladet. Dock inte i egenskap av avlönad officer, utan som ”fri försvarsdebattör”.

Wiklund inleder sin kolumn Den långvariga freden kan ligga Sverige i fatet (20 mars 2015, på nätet med rubriken Sverige är ett fredsskadat land) med följande passage:

Att vara försvarsminister i ett fredsskadat land som Sverige kan inte vara enkelt. Vi har varit så förskonade från krig och elände i vår del av världen att man faktiskt kan tillåta sig att använda detta uttryck.

Under det senaste dryga decenniet har Sveriges försvarsmakt i och för sig tagit aktiv del i såväl kriget i Afghanistan som militära insatser i Libyen 2011 och Mali sedan 2013. Snart ska svensk militär till Irak för att bekämpa IS. Men det som bekymrar Wiklund är avsaknaden av väpnade konflikter i ”vår del av världen”.

En överdrivet lång tid av fred har helt enkelt gjort oss bekväma och passiva. Föga anar vi faran som lurar i vår omgivning. Trots att ”alla varningsklockor ringer”. Den stridskuk som Jan Björklund förtjänstfullt runkade upp under sin tid i militären verkar ha slaknat.

Wiklund skriver om behovet av upprustning.

Om vår dimensionerande motståndare ökar sin förmåga, så borde det leda till egna åtgärder om vi vill vara trovärdiga.

Inga länder eller grupperingar nämns vid namn. Men att hotet kommer från Putins Ryssland torde vara tämligen uppenbart. Ett ockuperat Gotland riskerar, enligt Wiklund, att bli den kalldusch som till slut väcker de godmodiga och flegmatiska svenskarna ur sin säkerhetspolitiska slummer.

Statsvetaren Corey Robin beskriver i The Reactionary Mind hur kamp och konflikt alltid har varit en viktig beståndsdel i konservatismen. Krig vitaliserar och kamp skärper våra sinnen. Utan stridens uppfriskande larm riskerar vi att falla in i ett vegeterande tillstånd.

Konservatismens fader Edmund Burke argumenterade i A Philosophical Enquiry för hur skönhet egentligen var ett tecken på förfall, medan det råa, fula och grova var sublimt; tecken på kraft och vitalitet. I detta ljus är krig inte i första hand död och förintelse, utan tvärtom något som förhöjer vår livskänsla. Åtminstone för dem som råkar befinna sig på på generalstaben eller i regeringskvarteren.

För kanonmaten vid den tänkta fronten är däremot kriget bara terror utan några förlösande egenskaper. Inte ens Burke skulle ha sett något sublimt med att faktiskt bli lemlästad eller slitas i stycken av en granat.