Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Första vågen av privatiseringar

När Mussolinis regering försökte privatisera det statliga järnvägsnätet 1923 satte sig järnvägsarbetarfacket — som också var fascister — på tvären. Regimen övergav planerna. Men detta var bara ett enstaka bakslag. Under den första halvan av 1920-talet genomförde den fascistledda regeringen ett omfattande program för utförsäljning av statlig egendom. Det första i modern tid.

I dag är privatiseringar en del i så kallade nyliberala reformpaket. Utvecklingen tog fart under 1980-talet. Men de första storskaliga programmen för att återföra egendom i privat ägo (denationalisering eller återprivatisering) genomfördes av auktoritära och antidemokratiska regimer under mellankrigstiden.

Mussolini privatiserar

Innan svartskjortorna marscherade mot Rom — inledningen på de italienska fascisternas långa maktinnehav — hade Mussolini lagt fram en tydlig linje för partiets ekonomiska politik. I flera tal 1921 och 1922 förklarade han att fascisterna ville göra upp med den ”kollektivistiska staten”. De ville återföra allt utom polis, rättsväsende, armé och utrikespolitik i privata händer. Han förespråkade med andra ord en form av nattväktarstat.

I september 1922, en månad innan marschen mot Rom, deklarerade Mussolini:

Vi måste sätta stopp för järnvägsstaten, poststaten, försäkringsstaten. Vi måste sätta stopp för staten som slösar bort de italienska skattebetalarnas pengar och förvärrar den italienska statens ansträngda finanser.

Med tanke på utvecklingen under de följande decennierna och fascismens centrala idé om den korporativa staten låter detta förvånande. Men mellan 1922 och 1925 avskaffade Mussolinis regim flera offentliga monopol, privatiserade statliga telefonnät och öppnade för avgiftsbelagda privatägda motorvägar.

Ett decennium senare påbörjades ett lika omfattande program av privatiseringar på andra sidan Alperna.

Hitler privatiserar

Inte långt efter maktövertagandet 1933 påbörjade naziregimen ett storskaligt och konsekvent arbete med att privatisera statligt ägd verksamhet i Tredje riket. Precis som fascisterna i Italien gick de tyska nationalsocialisterna mot strömmen under en period då andra regeringar i Europa och Nordamerika förstatligade verksamheter och naturresurser.

Privatiseringar omnämndes varken i nazisternas partiprogram eller i Hitlers offentliga tal — tvärtom var det ofta tal om nationaliseringar i partiprogram och bland fotfolket. I praktiken drog dock kapitalister och konservativa eliter det längsta strået. 1934-1937 förde nazisterna över banker, industrier och social service till privata händer.

Relativt de totala skatteintäkterna gav utförsäljningarna under Hitlers styre mer än dubbelt så mycket till statskassan som då nuvarande Tyskland sålde av statlig egendom som flitigast mellan 1997-2000. Nazisternas program var således massivt även i jämförelse med den nutida vågen av privatiseringar. Utförsäljning av statlig egendom var till viss del ett sätt för Hitler att finansiera den våldsamma expansionen av offentliga utgifter för produktion av vapen och ammunition inför det stundande kriget.

Socialdarwinism och kamp

Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932. Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann
Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932.
Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann

Den 27 januari 1932, ett år före maktövertagandet, höll Hitler ett över två timmar långt tal inför tyska industrialister i Düsseldorf. Det var vid detta tillfälle som han försökte vinna över den ekonomiska eliten på sin sida. Nationalsocialismen, förklarade han, var namnet till trots inte något hot mot borgerskapet utan tvärtom ett bålverk mot bolsjevikerna.

I sitt tal framhöll han även det menliga inflytande som Weimarrepublikens demokrati och pacifism hade på nationen. Demokrati var inget mindre än den politiska motsvarigheten till kommunism inom den ekonomiska sfären. Pacifism var i sin tur ett recept för undergång då historien oundvikligen var en kamp mellan starka och svaga (anhängare av den kapitalistiska ikonen Ayn Rand känner igen tankegången, men för Rand var det altruism som var dödens princip). Både demokrati och pacifism var uttryck för en förhatlig nivellering där historiens stora personligheter reducerades till färglösa beståndsdelar i den grå massan.

Mot detta förklenande tankegods ställde Hitler nazismen som vägleddes av principerna om auktoritet och prestation. Det auktoritära inslaget appellerade till den ekonomiska eliten som gärna betraktade sig själva som näringslivets rättmätiga ledare.

Trots dessa resonemang var Hitler ingen anhängare av kapitalism och fria marknader. Men utifrån sin socialdarwinistiska världsåskådning såg han klara fördelar med såväl marknadens tävlingsinstinkter som privat egendom. Kapitalisterna skulle leda företagen; Hitler – führern – skulle leda nationen.

En strategisk allians

Trots detta förefaller den massiva överföringen av gemensamt ägd egendom som mellankrigstidens diktaturer genomförde som kontraintuitiv. Borde inte kollektivistiska nationalistiska ideologier snarare nationalisera än privatisera? Hos anhängarna hördes onekligen mycket antikapitalistisk retorik. Såväl Mussolini som Hitler intog däremot en mer pragmatisk hållning gentemot det privata näringslivet.

När allt kom till kritan var de beroende av att säkra stöd från borgerligheten för att kunna ta makten och behålla den. Borgerligheten företrädde i sin tur samhällets ägande klasser. Av maktpolitiska skäl valde därför Mussolini och Hitler att genomföra politiska åtgärder som kunde knyta starkare band till samhällets etablerade eliter. Privatiseringsprogrammen säkrade stöd från betydande delar av näringslivet och resulterade i att privatägda monopol och oligopol i flera fall ersatte statliga monopol.

I Nazityskland belönades lojala kapitalister – som industrimagnaten Fritz Thyssen – med ledande positioner i privatiserade industrikoncerner. Men den förda politiken gynnade inte bara enskilda utan kapitalet i stort. Väl vid makten sjösatte nazisterna utöver privatiseringarna även massiva statliga investeringsprogram samtidigt som de effektivt krossade fackföreningar och politiska vänsterrörelser. Avkastningen på investerat kapital steg kraftigt i Tyskland under 1930-talet.

Quid pro quo

Privatiseringsprogrammen i Italien (1922-1925) respektive Nazityskland (1934-1937) var skickliga taktiska manövrer för att vinna stöd från näringsliv och konservativa. Med tjänster och gentjänster skapade Mussolini och Hitler starka band till den ekonomiska makten. Samtidigt som de berikade sig själva och sina finansiärer fick det stora flertalet nöja sig med krympande lönekuvert och sjunkande levnadsstandard.

Historien illustrerar hur högerextrema rörelser — sin folkliga retorik till trots — inte har några problem att samarbeta med etablerade eliter när det är opportunt. De är emot etablissemanget på papperet, inte i praktiken.

Allt annat skulle dock förvåna. Radikala kontrarevolutionära rörelser har sina svurna fiender till vänster på det politiska spektrumet och föreställningen att de skulle genomföra just förhatlig vänsterpolitik när de kommer till makten är inte särskilt sannolik. Däremot finner de ofta gemensam sak med konservativa krafter. Något att hålla i åtanke när dagens nationalistiska höger försöker positionera sig som en folklig rörelse bortom höger och vänster.

 


Källor:

Germà Bel

  • Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany i Economic History Review vol 63 nr 1 2009 [länk].
  • The Coining of ”Privatization” and Germany’s National Socialist Party i Journal of Economic Perspectives (nr 3 2006) [länk].
  • The first privatization: Selling soes and privatizing public monopolies in fascist Italy (1922-1925) i Cambridge Journal of Economics 35 (5) 2011.

Adam Tooze

  • The Wages of Destruction: The Making and Breaking of the Nazi Economy, Penguin [paperback] 2008.

Hitlers tal till Industriklubben den 27 januari 1932, engelsk översättning.

Share

Lyckad fostran

Dagens Industri rapporterar om täta kontakter mellan näringsliv och Sverigedemokrater. Spindeln i nätet är den till Moderaterna knutna PR-byrån Kreab med Sverigechefen Markus Uvell (tidigare chef på Timbro) i spetsen. Den traditionella högern knyter allt tätare band till den främlingsfientliga och populistiska högern.

Efter SD:s framgång i valet 2014 argumenterade PM Nilsson för en mer försonlig hållning gentemot partiet. På DI:s ledarsida uppmanade han näringslivet att ta SD under sina vingars beskydd och lära dem ansvarsfull ekonomisk politik. Han har blivit bönhörd.

Företagens intresseorganisationer har inte bara haft täta kontakter med partiet utan också påverkat deras politik i en mer näringslivsvänlig riktning.

Är då utvecklingen förvånande? Klyftan mellan SD och borgerligheten har i praktiken aldrig varit avgrundsdjup. Trots Fredrik Reinfeldts utspel om att ”öppna era hjärtan” har partiföreträdare och väljare inom den konservativa högern sedan länge varit avgjort mer kritiska till invandring och mångkultur än övriga partier.

I valet 2014 kom var tredje SD väljare från Moderaterna. Nationalekonomen och högerdebattören Tino Sanandaji påtalade att M sannolikt förlorade väljare till just SD på grund av den generösa invandringspolitiken. Valstugereportaget från 2002 avslöjade också rasism och främlingsfientlighet inom M.

I detta ljus var borgerlighetens närmande till SD mest en tidsfråga. Inte heller kommer det som en överraskning att det är just Svenskt Näringsliv — som ända sedan demokratins genombrott i Sverige har varit den tydligaste och mest effektiva opinionsbildaren för högerpolitik — som sträcker ut handen till populisterna. Marknadens kontrarevolutionärer finner meningsfränder hos kulturens kontrarevolutionärer.

Tack vare de ymniga kontakterna har näringslivets intresseorganisationer fått SD att anamma flera av deras förslag. Den viktigaste skalpen är att partiet numera är för ”vinster i välfärden”. I klartext betyder det: För vinstuttag ur privat driven välfärd. Även i fråga om fritt vårdval, löneavgifter och fastighetsskatt för industrilokaler har lobbyverksamheten gett avkastning. SD:s högerprofil har blivit ännu tydligare.

I sammanhanget är det värt att uppmärksamma hur Kreab:s Markus Uvell — som Dagens Industri pekar ut som central i näringslivets SD-kampanj — tidigare i år diskuterade partiets framgångar i väljaropinionen med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och Linus Bylund (SD). Under samtalet beskrev Uvell partiet som svårplacerat på högervänster-skalan. I stället handlade deras politik om kultur- och värdefrågor. Bylund förtydligade samma mantra: ”Vi är inte ett traditionellt höger- eller vänsterparti”.

Däremot nämnde varken Uvell eller Bylund partiets konkreta ställningstaganden vad gäller skattesänkningar och arbetsrätt med mera. Omsvängningen i frågan om vinstdrivna företag i offentligt finansierad verksamhet passar in i ett mönster. Men att uppmärksamma det hade förstört bilden av SD som ett ”mittenparti”.

Varken ur ett ideologiskt eller historiskt perspektiv är utvecklingen särskilt märkvärdig. Som högerpopulister har SD fler gemensamma nämnare med övrig höger än med vänstern. Partiets främsta fiender är jämlikhet, feminism och facklig aktivism. All form av politisk kamp som skapar ”splittring” i den förment naturliga nationella gemenskapen är anatema för SD.

Samma idé om en naturlig hierarkisk ordning — klassamhälle — genomsyrar även den etablerade konservativa rörelsen. SD sticker dock ut från traditionell borgerlighet med sin monomana kulturkamp och fixering vid etnicitet. Där finns för övrigt den enda legitima konfliktdimensionen i deras värld.

Näringslivet har således varit framgångsrika i sin ”fostran” av högerpopulisterna. I den centrala konfliktdimensionen mellan arbete och kapital har SD entydigt ställt sig på kapitalets sida. Precis som högerpopulister historiskt sett plägar göra när de vinner mark och får möjlighet till inflytande.

Kulturkamp och rasism behåller de däremot. Men dessa ställningstaganden hotar inte nödvändigtvis näringslivets eller den traditionella högerns intressen.

Share

Den första frihandelsreformen

Vikten av ”frihandel” är ett återkommande tema i dessa dagar, inte minst i samband med de nu aktuella förhandlingarna kring handelsavtalet TTIP. Frihandel slungas ständigt fram i debatten som något positivt – från både regering och opposition – som om begreppet betecknade en okomplicerad och odelat god företeelse.

Det första stora genombrottet för ”frihandel” kom dock i samband med ett synnerligen motbjudande kapitel i mänsklighetens historia.

En konsekvens av den ärorika revolutionen i England 1688 var avregleringen och privatiseringen av slavhandeln. Den första stora frihandelsreformen. Dessförinnan hade Royal African Company (RAC) haft monopol på handeln med slavar, men nu fick privata aktörer möjlighet att ge sig in i den lukrativa affärsverksamheten.

The deregulation of the slave trade led to the mass entry into this dirty business of ”separate” and ”private” traders, which coincided with free trade in Africans and capital flight of this same valuable commodity: all of these italicized terms are part of today’s jargon and should remind us of their less-than-glorious antecedents and their role as recurring building blocks of today’s capitalist society. [Gerald Horne, The Counter-Revolution of 1776, förord xii-xiii, kursiv i original]

The Counter-Revolution of 1776.
The Counter-Revolution of 1776.

Förändringen ledde till en formlig explosion av människohandel från Afrikas kuster till den nya världen. En verksamhet intimt förknippad med företeelser som avreglering, frihandel och kapitalflykt.

Samtidigt som människohandeln privatiserades upprätthöll den RAC med vapenmakt säkerheten för slavhandlarna längs Västafrikas kuster. Ett beskydd som de dock ogärna betalade för. I stället plockade staten upp notan för att gynna Englands entreprenörer i den transatlantiska slavhandeln.

Läs mer i The Counter-Revolution of 1776 av historikern Gerald Horne. Boken ger framför allt en inblick i vilka mekanismer som ledde till den amerikanska (kontra)revolutionen. Drömmen om självständighet från kolonialmakten handlade inte bara om frihetslängtan, utan också om hur framför allt de rika plantageägarna bland de vita bosättarna ville att behålla och expandera den lukrativa slavekonomin. En utveckling som England hotade … Men som sagt: Läs boken!

Share

En ögonblicksbild

Det är lördagen innan jul 2014 och samtiden speglas med knivskarpa konturer genom tre artiklar i Svenska Dagbladet. En kort nyhetsartikel redogör för tidigare sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldts (M) steglösa övergång till näringslivet. Lite längre in i tidningen ett stort uppslag på kultursidorna där jag som läsare får lära mig om misären för romer som tvångsförflyttats till en soptipp utanför staden Cluj-Napoca i Rumänien. I SvD Näringsliv fortsätter granskningen av SCA och bolagsledningarnas vidlyftiga leverne.

Somliga motas bort ur gemenskapen för att försöka överleva på en soptipp, andra har 25 miljoner kronor i grundlön och flyger med företagsplanet till en Formel 1-tävling i Melbourne. Korrupta politiker¹ underlättar i sin tur livet för den sistnämnda klassen av kapitalägare och belönas följaktligen med lukrativa reträttpositioner för tidigare utförda tjänster.

Samtidigt brinner romska läger, romer misshandlas, romer bespottas i Sverige 2014. Nazister och andra hatfyllda rasister driver på hetsen. SD skördar i sin tur framgångar i opinionen trots, eller kanske snarare tack vare, partiets kompromisslöst nationalistiska politik. Än så länge tar de etablerade partierna officiellt avstånd från SD, även om allt fler borgerliga debattörer och partiföreträdare börjar anamma deras problembeskrivning.

Det är lätt att förfasas över SD och deras människofientliga politik. Men samtidigt är fördömanden av partiet i någon mån ett bekvämt frikännande för andra politiska aktörer som faktiskt under decennier har bedrivit en politik för ojämlikhet och försvagad demokrati — vilket är den konkreta konsekvensen av exempelvis reformer som har gynnat ”marknaden” på politikens bekostnad.

Varken svängdörrarna mellan politik och näringsliv, de ekonomiska eliternas excesser, de växande klyftorna i Europa eller det förakt för svaghet som genomsyrar retoriken om ”bidragslinje” kontra ”arbetslinje” är följden av SD:s ökade inflytande. Föreställningen att det stora flertalet människor behöver mer piska har växt fram oberoende av högerextremismen. Likaså idén att den ekonomiska eliten behöver ständigt fler och större morötter för att vilja släppa lös sina förment fantastiska förmågor till samhällets fromma.

SD skördar nu den draksådd som såtts under decennier. I grund och botten är SD ett djupt reaktionärt parti som i praktiken röstar för Alliansens antiegalitära politik samtidigt som de utlovar en fiktiv etnisk gemenskap där vita svenskar, oavsett hur långt ner i hierarkin de befinner sig, kan känna sig relativt privilegierade då de tack vare sin etniska/kulturella tillhörighet alltid kommer att dominera över andra etniciteter/kulturer.

SD erbjuder en klen och falsk tröst för många av dem som tappar och riskerar att tappa fotfästet i ett samhälle där social och ekonomisk utslagning, eller hotet därom, har blivit en realitet för allt större grupper. Men det är likväl en tröst. I det avseendet är SD ett symptom på en samhällsordning där allt färre känner sig uppskattade, behövda eller ens välkomna.

SD:s kanaliserar och underblåser vrede. Men de riktar den nedåt, mot de redan marginaliserade och utslagna, i stället för uppåt. Som andra klassiska högerextremister utgör deras politik inget reellt hot mot etablerade ekonomiska eliter och privata maktregimer i samhället. De målar upp en vision om en pånyttfödd, ärligare och hederligare nationell gemenskap, men likväl en strikt hierarkisk sådan.

Ambitionen att projicera ytterligare en hierarkisk ordning, baserad på etnicitet och kultur, över den existerande ordningen — som de i allt väsentligt vill låta vara intakt — är kärnan i SD:s högerextremism. För givetvis försöker inte partiet komma till rätta med existerande problem genom att riva hierarkier; ifrågasätta över- och underordning, stärka människor makt över sina egna liv eller fördjupa demokratin. I stället lägger de ett rasistiskt raster över samhället.

Det är den populistiska aspekten av SD:s politik, det sätt på vilket partiet vädjar till de svikna; vår tids förlorare. Samtidigt är det en bekväm myt att alla som röstar på SD eller sympatiserar med deras politik skulle befinna sig i utsatthet eller utgöra något sorts obildad underklass. Just denna föreställning har emellertid exempelvis Mats Svegfors torgfört utifrån ett konservativt perspektiv:

När jag svävar ut i min egen fina idealism och i fördömandena av Sverigedemokraterna inser jag allt oftare att det inte bara är en partiledning och några riksdagsmän som jag dömer ut. Jag dömer också ut och idiotförklarar stora delar av den nya svenska underklassen.

Men I valet 2014 lockade SD framför allt till sig nya väljare från Mats Svegfors eget parti, Moderaterna. Inför valet visade Sveriges Radio att SD hade flest höginkomsttagare bland sina riksdagskandidater näst Moderaterna och Socialdemokraterna. Partiets ledande företrädare är nästan alla välutbildade akademiker och höginkomsttagare. Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof läste i lärdomsstaden Lund. Folkligheten är en politisk strategi, inte en realitet.

Även om rasistiska föreställningar och fördomar alltid har funnits i det svenska samhället, och förmodligen i större utsträckning tidigare än i dag, tror jag inte att SD:s rasism skulle vinna genklang i så hög utsträckning som den har gjort utan den naggande otrygghet och känsla av förlust av status och position som sprider sig bland breda befolkningsskikt. Rasism och främlingsfientlighet är inte statiska karaktärsdrag hos enskilda personer. Snarare föreställningar som finner en gynnsam grogrund i kamp om makt, status och privilegier, och som lätt kan kultiveras och utnyttjas av politiska rörelser.

SD exploaterar samhällets mörka underströmmar. Men övriga politiska aktörer har ett stort ansvar för att ha gödslat den jord där SD nu växer. Då räcker det inte med att ta avstånd eller fördöma.


¹ Filippa Reinfeldt tillhör denna kategori. Utformningen av hennes hjärtebarn Vårdval Stockholm var en gåva till näringslivet och de välmående segment av samhället som hon företräder. Likaså var utförsäljningarna av offentlig egendom, exempelvis vårdcentraler, ett skamlöst gynnande av vänner med försänkningar i partiet. Nya Karolinska är en annan korrupt följetong som bär hennes namn. Mer om ideologin bakom denna utveckling finns i min bok Konservativ revansch. Köp och läs inför extravalet den 22 mars!
Share

Elitens frestelser

Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen.
Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen.

Daniel Suhonens uppmärksammade bok om Håkan Juholts uppgång och fall, Partiledaren som klev in i kylan, ger en välbehövlig inblick i hur politisk, ekonomisk och medial makt smälter samman i modern svensk politik. De många banden mellan ledande socialdemokrater och Svenskt Näringsliv är i flera fall redan kända. Ändå blir bokens genomgång överväldigande. Sverige framstår i det närmaste som en bananrepublik där pengastinna intressen drar i trådarna.

Mikael Damberg, Thomas Östros och Niklas Nordström är bara några ur det digra persongalleri av så kallade högersossar som passerar revy i boken. Personer som i allt väsentligt verkar mer upptagna av att främja sina egna och kapitalets intressen, än att uppfylla de önskemål om ett jämlikare och mänskligare samhälle som alltjämt dominerar bland arbetarrörelsens fotfolk. Toppgarnityret förfaller bländade av näringslivseliten.

Vilket får mig att tänka på Björn af Kleens utmärkta bok Jorden de ärvde om svensk godsägaradel. Där framgår tydligt hur betuttade högt uppsatta socialdemokrater — inte minst tidigare partiledaren Göran Persson och näringsministern Björn Rosengren — är i adelns livsstil och privilegier. I själva verket visar af Kleen hur denna feodala kvarleva paradoxalt nog har haft några av sina mest trofasta försvarare i arbetarrörelsens kärna. Exempelvis är det tack vare socialdemokratin som fideikommissinstitutet alltjämt lever i högönsklig välmåga i Sverige. Detta trots att övriga Europa har gjort upp med denna rest av l’ancien régime.

En gemensam nämnare för gamla pengar och privilegier (adeln) och nya pengar och privilegier (näringslivet) är deras bekväma förhållande till makt. Till skillnad från folkrörelsepolitiker bär de maktutövnings privilegier som en andra natur, en skräddarsydd kostym.

I ett avseende delar emellertid socialdemokratin och den gamla godsägararistokratin samma erfarenhet: Båda har under lång tid suttit i maktens högsäte, men förlorat sin position. Även om Socialdemokraterna nu återigen regerar, tillsammans med Miljöpartiet, har de inte stöd av mer än runt 30 procent av väljarkåren. Partiets storhetstid som massrörelse ligger i det förflutna.

Likheterna mellan socialdemokratin och adeln slutar inte där, för på sätt och vis har båda sett näringslivet som en räddningsplanka undan en tillvaro i förflutenhetens landskap. Precis som adeln hejdade sitt förfall i demokratins epok genom att locka till sig företagsvärldens eliter och anamma kapitalismen (se Arno Mayer The Persistence of the Old Regime), försöker dagens socialdemokrati utföra en liknande manöver för att behålla sin maktposition. De erbjuder näringslivet en åtråvärd helgardering: Oavsett vad befolkningen vill finns det alltid någon som lyssnar till husse i regeringskansliet.

Men till skillnad från en historisk överklass som adeln kan inte ett arbetarklassparti liera sig med kapitalismen utan att göra avkall på centrala delar av sitt tankegods. När socialdemokratin överger sin ambition att reformera samhället, och förlikar sig med uppgiften att blott administrera den rådande ordningen, har den förlorat sitt existensberättigande. Ingen mängd styrelseposter, lobbyuppdrag eller reträttpositioner inom affärsvärlden för väl valda partigängare kan ändra på det.

Intima kopplingar till näringslivet är inte någon räddning för Socialdemokratin. Bara ett långsamt verkande gift som i slutändan kommer att försätta den organiserade arbetarrörelsen i dödsryckningar. Giftet har redan börjat verka.


∗ Fideikommiss är en egendom som inte får säljas eller delas upp utan ska föras vidare i sin helhet till nästa generation. Eftersom äldste sonen tar över egendomen görs därmed övriga arvtagare lottlösa.

Share

Alternativ liberalism

John Stuart Mill (1806-1873). [Wikimedia Commons]
Liberalen John Stuart Mill (1806-1873).

Näringslivets husorgan Timbro presenterar sig envetet som en liberal tankesmedja — ”nyliberal” enligt deras kritiker (se föregående inlägg) — och har därmed gjort sig till en inflytelserik uttolkare av denna tradition. Inte minst har de påverkat svensk politik via Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet under Maud Olofsson och Annie Lööf. Men liberalism måste inte nödvändigtvis vara liktydigt med Timbros antiegalitära högervision om kapitalets oinskränkta makt i samhället.

I artikeln Alternative Liberal Solutions to Economic Inequality uppmärksammar den brittiske statsvetaren Stuart White en annan tradition där bland andra filosofen och ekonomen John Stuart Mill ingår. Denna liberalism förespråkar — precis som dagens dominerande version — marknadsekonomi och ett betydande privat ägande, men den har även en egalitär ådra. Såväl kollektiv som stat har en aktiv roll att spela för att uppnå en jämlik fördelning av makt och resurser.

White tar i sin text upp två frågeställningar: kapitalets rättigheter och rätten till kapital. I det första fallet handlar det om vad de som investerar kapital i ett företag därmed har rätt till, i det andra i vilken utsträckning samhällets medlemmar har rätt till kapital.

Enligt den ”alternativa” liberalismen — som i Storbritannien har kommit till uttryck i det Liberala partiet och deras efterföljare Liberaldemokraterna — har kapitalisterna rätt till en ”lön” för sina investeringar precis som arbetarna har rätt till lön för sina arbetsinsatser. Men kapitalisterna har inte rätt till all profit som företagen genererar. All vinst utöver kapitalisternas ”lön” ska delas med arbetarna. Makten över företagen är inte heller något exklusivt privilegium för kapitalisterna eftersom de anställda har rätt till medbestämmande.

I en rapport från 1960-talet resonerade det Liberala partiet på följande vis:

Precis som det är skillnad på en medborgare och en undersåte, är det skillnad på en löntagare som endast är anlitad av sitt företag och en som är delaktig, officiellt och formellt, i de avgörande besluten om företagets målsättningar, och som ställer dess direktörer till svars. [min översättning]

En del liberaler hävdade rent av att företag borde styras av de anställda, inte av ägarna. Däremot skulle de vara tvungna att erbjuda kapitalisterna avkastning för att locka dem att investera. I Principles of Political Economy från 1848 skrev John Stuart Mill om hur alla företag i förlängningen kanske skulle komma att styras av sammanslutningar av arbetare. I slutet på 1980-talet framförde Liberaldemokraternas ledare Paddy Ashdown idén att arbetarna skulle kunna anlita kapital och anställa arbetsledningar, i stället för tvärtom.

I fråga om rätten till kapital florerade under en period på 1960-talet idéer i Liberala partiet som starkt påminner om LO-ekonomen Rudolf Meidners löntagarfonder. Arbetarna skulle helt enkelt använda en del av sin vinstandel till att successivt bli delägare i de företag där de arbetade. Andra metoder för att fördela kapital över samhällets medborgare — som finns representerade inom denna liberala strömning — förespråkar beskattning av ärvd egendom och avgifter för privat nyttjande av gemensamt ägda naturtillgångar för att tillhandahålla en form av basinkomst för samtliga medborgare.

Allt detta sprunget ur den liberala traditionen. Huruvida förslagens förtjänster eller brister dominerar, eller om dessa lösningar överhuvudtaget är framkomliga eller ens önskvärda, tar jag inte ställning till här. Min poäng är att liberalism inte av nödvändighet måste vara regressiv i ekonomiska spörsmål.

Men dylika radikala och progressiva idéer har knappast någon representation från liberalt håll i svensk politik i dag. Här dominerar en annan form av liberalism som i allt större utsträckning betraktar oss som undersåtar vars rätt till inflytande och medbestämmande har reducerats till ”konsumentmakt” på marknaden. De etablerade privata maktstrukturerna i samhället bör däremot bevaras intakta, isolerade från såväl medborgarna som klåfingriga politiker. Det luktar konservatism lång väg.


Mig veterligen finns inte Mills bok om politisk ekonomi översatt till svenska.

Share

Borgerlighet & högerextremism

En del skribenter (bland annat Aftonbladets Karin Pettersson) har förfasat sig över liberalen PM Nilssons utsträckta hand till Sverigedemokraterna på ledarsidan i Dagens Industri den 20 oktober. Men är hans utspel förvånande? Är hans utspel liberalt? PM Nilsson må vara liberal enligt egen och andras bedömning, men hans ledare genomsyras av en tydligt konservativ argumentation. Hans marknadsliberala ådra är i detta fallet ett uttryck för en konservativ hållning. I själva verket företräder marknadsliberaler ofta en agenda som syftar till att bevara och skydda en etablerad sfär av privat makt gentemot demokratiska krav på ökad jämlikhet. De är konservativa i allt utom beteckningen ”liberal”, som de likt en ideologisk amulett bär på kavajslaget.

PM Nilssons resonemang går ut på att näringslivet bör ta på sig uppgiften att fostra SD eftersom dessa förmodat vilsna själar behöver de traditionella eliternas fasta hand för att kunna bli ansvarstagande och acceptabla medborgare. Den rätta lära som de ska få sig till livs är respekt för ”grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Deras övriga åsiktspaket förväntas förändras allt eftersom de vill vara duktiga och vinna respekt i riksdagen. En ”nästintill oundviklig normaliseringsprocess”, skriver Nilsson. Rasismen och ultranationalismen är sekundära problem. Huvudsaken är att SD, tack vare lite skicklig coachning från näringslivet, hindras från att bli ”en destruktiv kraft i alla frågor”. En klen tröst för dem som hade förväntat sig ett principiellt stöd för idén om alla människors lika värde och rättigheter.

Samtidigt som PM Nilsson öppnar dörren på glänt för borgerlig politik med stöd av ett rasistiskt parti vill han låta påskina att SD:s utveckling kan gå åt endera hållet. Antingen kan de bli ett vänsterparti eller ett högerparti. Källan till denna konstruerade osäkerhet är Markus Uvell, chef för näringslivets tankesmedja Timbro. Rimligtvis är de båda medvetna om att SD i praktiken har fungerat som stödparti åt Alliansen i riksdagen. I genomsnitt har de gått på Moderaternas linje i 70 procent av alla omröstningar där M och S har röstat olika. Blott i 10 procent av fallen har de stött S. Ett besvärande faktum som Nilsson och Uvell försöker dribbla bort genom att så ett frö av tvivel kring partiets ideologiska position.

Som alla rasistiska och nationalistiska partier har även SD — hur obekväma de än må vara för en bildad och belevad borgerlighet — sin huvudfiende till vänster. Rasism är en av de mest extrema formerna av antiegalitärt hat. Ett parti som graderar människor efter hudfärg är därför själva antitesen till den grundläggande egalitära idé som vänstern står för. Aversionen mot jämlikhet löper däremot som en förenande tråd genom både konservatism och högerextremism. Inställningen till ett privilegiesamhälle är inte vad som skiljer dem åt, utan snarare på vilka grunderna som rangordning och därmed privilegier ska fördelas. Konservatismen är elitistisk medan högerextremismen är populistisk och förment folklig. Duglighet (i elitens ögon) sorterar det borgerliga samhället; blod och kultur sorterar det nationalistiska.

Men partiets ultranationalism avskräcker inte PM Nilsson från att vilja föra in SD i den borgerliga fållan. I stället argumenterar han för att näringslivets företrädare genom att ”upplysa om den långsiktigt ekonomiska vinsten med öppenhet” och ”konkret visa varför Sverige vinner på invandring” ska förmå SD:s politiker att överge sina politiska övertygelser. Det finns en förnuftig väg att gå, men somliga förirrar sig från tid till annan bort längs krokiga stigar och behöver då näringslivet som tar dem i örat och förklarar vad som egentligen gäller. Som om SD inte har tänkt igenom sin politik eller är medvetna om sina ideologiska värderingar. PM Nilssons resonemang är dessutom ett ytterst svagt argument mot SD:s rasism. Hans resonemang är endast giltig i fall invandringen är en ekonomisk vinstaffär för Sverige som nation. Därmed har han reducerat generella mänskliga rättigheter till en fråga om debet och kredit.

Ekonomiska kalkyler är i detta sammanhang en återvändsgränd. Att reducera människovärde till en balanspost i statsbudgeten är varken antirasism eller ens särdeles liberalt. Men tyvärr är det ofta där borgerligheten landar när de ska konfrontera högerextremismen i samhället, om de ens bemödar sig om att göra det. Hur spridd denna typ av argumentation är i dagens Sverige illustrerade för övrigt Anna Hedenmo när hon i ”opartiska” SVT:s partiledarutfrågningen inför valet frågade Jimmie Åkesson vem som ska städa våra arbetsplatser om vi inte tar emot invandrare. Med en sådan logik har man effektivt delat upp mänskligheten i de som i första hand har en instrumentell roll som utförare av tjänster och de som åtnjuter dessa tjänster. Herrskap och tjänstefolk. Mer borgerligt än så kan det knappast bli.

 

Partiledarutfrågning av Jimmie Åkesson den 26 augusti 2014 med Anna Hedenmo och Mats Knutsson

Relevant avsnitt är 18:25–20:49. 19:15 in i klippet frågar Anna Hedenmo ”Vilka ska städa på våra arbetsplatser, vilka ska ta hand om våra gamla?”

 

Läs mer:

Corey Robin The Reactionary Mind: Conservatism from Edmund Burke to Sarah Palin, Oxford University Press, 2011

Henrik Arnstad Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia, Norstedts 2013

…samt givetvis Konservativ revansch — Den politiska kampen mot jämlikhet under Reinfeldt, Kung Gråkappa Förlag, 2014.

 

Share

Livspussel och snackisar

Mediebranschen är visserligen i akut kris, men inte på alla fronter. Samtidigt som Mittmedia aviserar ytterligare nedskärningar startar tre tidigare Bonnierchefer nyhetssajten KIT med ”Det du behöver” som slogan. Det låter som en välbehövlig satsning i dessa nedskärningstider.

Enligt presentationen under rubriken ”Vi tror på framtiden” får vi veta att de tre grundarna har en vision om en

medieprodukt för framtiden där fristående redaktionellt och högkvalitativt innehåll har en självklar plats på den öppna webben. Vi är övertygade om att den nya tiden kommer klara av att bära nya medieprodukter – helt på marknadens villkor.

Vad är det då för mediesatsning som ska kunna bära sig på ”marknadens villkor” och leverera ”högkvalitativt innehåll” när journalistiken i övrigt går på knäna? De utannonserade tjänsterna ger en fingervisning om innehållet. Företaget söker reportrar som ska skriva om föräldraskap, mat, teknik, väder och life hack. Men vd Peder Bonnier (storägare till KIT är Bonnier Growth Media) framhåller i Dagens Media att rekryteringarna inte ska tolkas som ett uttryck för den färdiga produkten. Efter hand  ska KIT fylla på med andra ”innehållsvertikaler”.

Det Schlingmannska och käcka språkbruk som genomsyrar presentation av KIT — med gott om anglicismer och formuleringar som ”Man har ju i stort sett ingen självrespekt om man inte är på Ello. Typ så”, samt uppmaningen att ”prempa” på deras nyhetsbrev — signalerar ett försök att med hurtiga blinkningar lansera ytterligare en kanal för livspussel och snackisar. Med risk för att framstå som ett fossil beklagar jag att nyhetsförmedling och granskning i den klassiska bemärkelsen inte verkar stå på agendan.

Lifehacker-tips
Tips för hotellvistelsen från Lifehacker.com.

Däremot har jag fått lära mig ett par nya begrepp tack vare KIT. Numera vet jag dels att Ello är en annonsfri social nätverkssajt som kräver inbjudan, dels att life hack är smarta vardagslösningar framför allt relaterat till datorer, men även analoga situationer. Bilden här bredvid är klippt från sajten Lifehacker.com och tipsar om hur du slipper slarva bort dina värdesaker på hotellrummet (den finurliga lösningen är att lägga pengar, nycklar, kort med mera på en handduk).

Åter till KIT. Sajten ska framför allt vara en kommersiell gratisprodukt där intäkterna ska komma från annonser och innehållsmarknadsföring (content marketing), som är ett finare ord för textreklam eller säljbudskap i redaktionell utformning. Vi begåvas således med ytterligare en produkt med mat, teknik och familjeliv på agendan. Och life hack. Förmodligen är människors begär efter texter om mat och föräldraskap i det närmaste oändligt eftersom det knappast råder någon brist på vare sig tidskrifter eller sajter på detta tema i dag. Men Bonnier Growth Media har säkerligen gjort en gedigen analys av de ekonomiska förutsättningarna för sajten.

Vad jag kan konstatera är hur själva ämnesvalen är som skräddarsydda för kostnadseffektiv ”journalistik”. Möjligheten att kombinera texter om föräldraskap, teknik och matlagning med annonser och textreklam för nya produkter och tjänster torde vara mångfaldiga. Vilket borgar för utmärkta synergieffekter. Life hack är i sin tur smarta lösningar som människor redan delar med varandra via sociala nätverk och därmed en icke-kommersiell arena som Bonnier Growth Media via KIT strävar efter att inkorporera i ett kommersiellt medieflöde. Förmågan att knyta till sig all mänsklig verksamhet och förvandla den till varor och tjänster, eller, som i detta fall, medel för att sälja andra varor och tjänster är A och O för en framgångsrik verksamhet på ”marknadens villkor”.

De framtida besökarna på KIT kommer inte att ta del av en ny medieprodukt, de är själva produkten — köpstarka och teknikintresserad konsumenter — som Bonnier Growth Media förmedlar till sina kunder: annonsörerna. Samma princip gäller i stort för alla gratismedier oavsett om de är i tryckt eller digital form. Säkerligen finns det åtskilliga tillverkare av konsumentprodukter som gärna skulle placera sin senaste manick i ett fördelaktigt sammanhang på KIT. För fördelaktiga sammanhang lär det bli. Själva affärsmodellen ger inte mycket utrymme för kritisk konsumentjournalistik ens om någon enskild prospektiv redaktör skulle nära en sådan ambition. Ju högre grad av annonsfinansiering, desto mindre beredvillighet att bita den hand som föder. Jobbannonserna lämnar heller inte mycket tvivel om vari uppdraget består:

Som reporter med föräldraskap som bevakningsområde på KIT.se informerar och roar du våra läsare som har eller tänker skaffa barn.

Denna form av verksamhet är inte bara renons på det demokratiska uppdrag som medierna har att förvalta, den är dessutom som klippt och skuren för en samhällsordning där det stora flertalet i första hand ska förhålla sig passiva och efter bästa förmåga smörja de ekonomiska hjulen. De kommersiella mediebolagens kamp för överlevnad på ”marknadens villkor” både underblåser och är beroende av att vidga klyftan mellan betald kvalitetsbevakning och gratismedier. Men med en ständigt ökande mängd infotainment — där underhållning, information och reklam glider samman till en lättsmält helhet — förtvinar i förlängningen alla former av seriös samhällsgranskning.

Vem ska betala för och läsa kvalitetsjournalistik i framtiden? Möjligtvis de som redan har en inbjudan till reklamfria sajter som Ello. Den kreativa klass som under arbetstid formar vår digitala omgivning till en annonsmarknad, men själva har själva råd att betala för kvalitetsmedier där de slipper det moras av livspussel och snackisar som bedövar resten av oss till idioter i klassisk grekisk mening: obildade solitärer i offentlighetens utkant.


Inlägget publicerades ursprungligen på joakimbroms.se.

Share

Innovationernas mysterium

Dagens Industris förstasida den 4 oktober
Dagens Industri ser rött.

I samband med Stefan Lövfens regeringsförklaring oroade sig Dagens Industri för svenskt företagandes framtid. Apropå det innovationsråd som de nya regeringen aviserade slog Tobias Wikström fast på ledarsidan att ”innovationer uppstår inte tack vare politiska insatser utan av fritt företagande”. Ett påstående som påminde mig om en episod jag var med om i Buenos Aires i Argentina.

I slutet av mars 2010 rapporterade medierna om de pågående försöken med partikelacceleratorn Large Hydron Collider, LHC, vid CERN i Schweiz. En självutnämnd New York-liberal på det hostel där jag bodde läste artiklarna med stort intresse och vände sig därefter till mig. ”Det där visar hur privata entreprenörer får saker att hända!” När jag försiktigt påpekade att CERN ägs och finansieras av europeiska stater avfärdade han detta som helt felaktigt. Hans främsta argument för att min försäkran omöjligen kunde vara sann var att stater av princip inte kan få någonting att fungera överhuvudtaget. Allt de företar sig slutar i kostsamma misslyckanden.

Efter att ha resignerat inför detta halsstarriga motstånd fick jag avslutningsvis en lektion i den fria marknadens och de privata initiativens överlägsenhet. Min meningsmotståndare var i detta fall en ”liberal”, inte en konservativ. Men kärnan i hans argumentation — det oförblommerade föraktet för folkvalda politiker och kollektiva lösningar — var konservativ. I väsentliga avseenden är en principfast och kompromisslös marknadsliberalism inte bara fullt förenlig med konservatismen, utan en modern sammansmältning av liberal och konservativ tradition; ekonomisk liberalism i syfte att värna en konservativ samhällsordning baserad på privata maktregimer (i detta fall näringslivet).

När Dagens Industris Tobias Wikström vädrar liknande resonemang i fråga om innovationer, som det New York-liberalen framförde apropå CERN, förtjänar det några kommentarer. Föreställningen att innovationer uppstår tack vare ”fritt företagande”, inte ”politiska insatser”, är omhuldad och väl spridd bland borgerliga debattörer. Samtidigt visar historien hur forskning och ny teknik ofta är beroende av offentlig finansiering. Paradexempel är mikroprocessorer och internet som utvecklades med statliga medel inom universitet och krigsmakt i USA. Även i Sverige är grundforskning vid statliga universitet avgörande för utveckling av ny teknik och i förlängningen av nya produkter.

Ytterligare ett exempel fick jag stifta bekantskap med när jag i början på 2000-talet arbetade hos en återförsäljare av trådlösa bredbandslösningar i Malmö. Det visade sig att de ledande tekniska systemen tillhandahölls av privata företag sprungna ur den israeliska militärens forskningsprogram. Näringslivet gjorde goda vinster på statliga investeringar.

Politiska insatser är avgörande för innovationer. Precis som i fallet med CERN skulle varken enskilda företagare eller näringslivet som helhet satsa enorma summor kapital på grundforskning eller dyrbara experiment utan förväntad framtida avkastning. I fallet med en anläggning som CERN skulle det dessutom krävas ett globalt konsortium av enorma proportioner.

Riskkapitalister är, namnet till trots, mer intresserade av tämligen riskfria investeringar — exempelvis inom den offentliga välfärden — än prestigeprojekt för att stilla vetenskaplig nyfikenhet eller nödvändig grundforskning. Näringslivet slår däremot gärna mynt av innovationer genom att tillämpa dem i exempelvis konsumentprodukter. Men det är en annan sak. I slutänden är de emellertid inte intresserade av att slösa bort sitt kapital på osäkra investeringar bara för att de eventuellt skulle kunna leda till nya upptäckter som skulle komma mänskligheten till gagn någon gång i framtiden. Sådana insatser får oftast skattebetalarna stå för.

Share

Genomtänkt politik är inte dum

I förra veckan målade flera borgerliga politiker, ledarskribenter och näringslivsföreträdare fan på väggen. Anledningen var naturligtvis regeringen och Vänsterpartiets överenskommelse om ett slut för vinstuttag i välfärdens verksamheter. Näringslivets företrädare var med rätta bekymrade över utvecklingen. Men så kom Anna Dahlbergs inlägg i debatten. På Expressens ledarsida uppmanade hon borgerligheten till självkritik under rubriken ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”.

Dahlberg menar att Alliansen har drivit marknadsanpassningen av välfärden för långt och att borgerligheten behöver inleda en ordnad reträtt. I stället för ”anarkokapitalism” vill hon se en pragmatisk ”liberal linje”. Det finns många saker att uppmärksamma i Dahlbergs text – hon verkar åtminstone ha ett hum om hur en marknad fungerar och kapitalismens drivkraft – men jag ska här koncentrera mig på två andra aspekter: hennes historieskrivning och de lösningar hon förordar.

Efter att hon levererat några skopor ovett för högerns övertro på marknadslösningar och en nationalekonomiskt färgad kritik av risken med att lägga ut myndighetsutövning på entreprenad kommer hon med följande uppmaning:

Här någonstans måste den borgerliga analysen börja om den ska bli trovärdig. Det är dags att erkänna att det också finns problem förknippade med att släppa loss marknadskrafterna i välfärden. [min kursivering]

Här finns essensen i Dahlbergs resonemang och också förklaringen till inläggets rubrik ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”. Högern har helt enkelt varit dum och aningslös, men nu ska de ställa saker till rätta. Därmed insinuerar hon att regeringen Reinfeldt målmedvetet och konsekvent under åtta års tid drev en linje för privatiseringar och marknadsanpassning, inte på grund av sin samhällsanalys, utan i avsaknad av analys. De var förblindade av marknadens välsignelser och kom på avvägar. Det blev dumt.

Men själva tanken på att reformer som har fått det att vattnas i munnen på såväl liberaler som konservativa i decennier plötsligt skulle falla in under kategorin olyckliga och/eller oavsiktliga konsekvenser är att tänja på trovärdigheten till det absurdas gräns. I Konservativ revansch analyserar jag hur effekterna av välfärdsmarknaden långt ifrån är något entydigt ont. För stora delar av befolkningen har försämringarna varit påtagliga, men ur konservativ synvinkel har de samtidigt varit synnerligen framgångsrika. Jämlikheten har minskat, näringslivet har fått en ny lukrativ marknad och de privata maktsfärerna har brett ut sig på den offentliga och demokratiska sfärens bekostnad. Således långt ifrån något entydigt misslyckande ur borgerligt perspektiv.

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg gör helt enkelt vad liberala debattörer ofta gör när den borgerliga politiken framstår som lite väl svårsmält, de betraktar dess konservativa kärna som en olycklig bieffekt som lite god liberal analys kan råda bot på. Hon skriver: ”En bra början vore att distansera sig från näringslivshögern och börja tänka självständigt.” Därmed bortser hon från att den moderna borgerligheten är en integrerad del av ”näringslivshögern”.

Detta betyder emellertid inte nödvändigtvis att hela borgerligheten drivs av en reservationslös kärlek till näringslivet. Visserligen är marknadsekonomi och privat äganderätt centrala värden, men framför allt är ett näringsliv ohämmat av politisk inblandning ett bålverk mot de demokratiska ”excesser” som ständigt hotar den privata sfärens makthierarkier i ett samhälle där de demokratiska ambitionerna omfattar alla medborgare. Näringslivet är inte bara produktion av varor och tjänster, utan också en bastion för antidemokratisk auktoritär maktutövning. Inom dess hägn smälter konservativa föreställningar om duglighet samman med liberala dito om meritokrati. De två traditionerna förenas i vurmen för en fri och livskraftigt kapitalism.

Den breda folkliga opinionen mot vinster i välfärden (se exempelvis SOM 2014), som faktiskt spänner tvärsöver det politiska spektrumet, utgör ett reellt problem för högerns ideologer. Hur vill då Dahlberg lösa detta borgerliga dilemma? Till att börja med slår hon fast var i problemet består:

Det är inte vinsten i sig som är problemet, utan risken för att man får in oseriösa aktörer med tvivelaktiga drivkrafter.

Frågan är vad det är för ”tvivelaktiga drivkrafter” — utöver vinst — som Anna Dahlberg syftar på? Om vi bjuder in kapitalister till välfärden är det möjligheten att göra vinst som utgör deras drivkraft. Vinstjakten får i sin tur negativa konsekvenser för medborgarna och i förlängningen för hela samhället när dels betydande belopp försvinner ur verksamheten, dels patienter och elever betraktas som kunder. Det är vinsten som lockar oseriösa aktörer, och det är vinsten i sig som är en tvivelaktig drivkraft inom välfärden. Dahlbergs frikoppling mellan vinst och ”tvivelaktiga drivkrafter”, respektive kapitalister och ”oseriösa aktörer”, är en genomskinlig retorisk fint som möjligtvis lindrar eventuella samvetskval hos borgerliga sympatisörer i det att den isolerar faktiska problem från deras ideologiska komponenter, och därmed också friskriver ansvariga Allianspolitiker från konsekvenserna av deras beslut. Men som analys betraktat är det förfärande tunt.

I nästa led presenterar Dahlberg några förslag på framtida förändringar. Hon ser ett behov av skräddarsydda regleringar för olika delar av välfärden. Allt handlar om att tämja de bångstyriga — men omhuldade — marknadskrafterna. Hon skriver:

Kanske hamnar man till sist i en modell liknande kärnkraftsuppgörelsen. De ”önskvärda alternativen” subventioneras aktivt medan de ”icke önskvärda” görs olönsamma eller diskvalificeras med hjälp av skärpta säkerhetskrav.

Följaktligen skulle de folkvalda besluta om vittgående ingrepp i ”den fria marknaden”. De skulle med andra ord fatta politiskt motiverade beslut om vilka verksamheter som har rätt att överleva och vilka som ska gå under. Denna stramt reglerade välfärdsekonomi skulle ha allt med planerad ekonomi att göra. För Dahlbergs resonemang förordar – villigt eller ovilligt – ett omfattande administrativt system där politiska makthavare ska ta ställning till vilka vinster som är legitima respektive illegitima.

Anna Dahlbergs inlägg visar tydligt hur borgerlighetens dilemma i fråga om vinster i välfärden alltid landar i fåfänga försök att lösa ett olösligt problem. Välfärdsmarknader är långt ifrån fria. De skapar i sig behov av massiva kontroll- och kvalitetssystem för att upprätthålla rättssäkerhet, säkerställa en god standard och främja jämförbarhet för ”kunderna”. De resulterar därför i mer, inte mindre, byråkrati. Den enda ”lösningen” på denna växande administrativa kontrollapparat är att vingklippa marknaden för att den vägen rensa bort ”oseriösa aktörer med tvivelaktiga drivkrafter”. Något som resulterar i mer offentlig byråkrati.

Men varför ens påbörja vandringen längs den kostsamma och byråkratiska omvägen via en konstruerad låtsasmarknad? Svaret är ideologiskt. Som jag skriver i Konservativ revansch är det varken effektivitet, valfrihet eller minskade kostnader som motiverar borgerligheten att förespråka privatisering och marknadsanpassning, utan hur väl dessa åtgärder förmår driva samhället i konservativ riktning. Välfärdsmarknaden har dessutom gett en välbehövlig och god avkastning för hårt pressade kapitalister (vi lever fortfarande i kölvattnet av den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet).

De förändringar av välfärden som regeringen Reinfeldt genomförde under sina år vid makten var inte följden av bristande analys, inte en oavsiktlig blunder, inte effekten av dumhet (spelad eller annan). I stället var det ett ytterst genomtänkt försök att stöpa om relativt jämlika Sverige som länge har varit en nagel i ögat på borgerligheten. Den som tror annat är måhända själv en smula dum.

◊ Läs mer om konservatismen och hur Reinfeldts Alliansregering bedrev en i grunden konservativ politik i min bok Konservativ revansch.

Share