Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Första vågen av privatiseringar

När Mussolinis regering försökte privatisera det statliga järnvägsnätet 1923 satte sig järnvägsarbetarfacket — som också var fascister — på tvären. Regimen övergav planerna. Men detta var bara ett enstaka bakslag. Under den första halvan av 1920-talet genomförde den fascistledda regeringen ett omfattande program för utförsäljning av statlig egendom. Det första i modern tid.

I dag är privatiseringar en del i så kallade nyliberala reformpaket. Utvecklingen tog fart under 1980-talet. Men de första storskaliga programmen för att återföra egendom i privat ägo (denationalisering eller återprivatisering) genomfördes av auktoritära och antidemokratiska regimer under mellankrigstiden.

Mussolini privatiserar

Innan svartskjortorna marscherade mot Rom — inledningen på de italienska fascisternas långa maktinnehav — hade Mussolini lagt fram en tydlig linje för partiets ekonomiska politik. I flera tal 1921 och 1922 förklarade han att fascisterna ville göra upp med den ”kollektivistiska staten”. De ville återföra allt utom polis, rättsväsende, armé och utrikespolitik i privata händer. Han förespråkade med andra ord en form av nattväktarstat.

I september 1922, en månad innan marschen mot Rom, deklarerade Mussolini:

Vi måste sätta stopp för järnvägsstaten, poststaten, försäkringsstaten. Vi måste sätta stopp för staten som slösar bort de italienska skattebetalarnas pengar och förvärrar den italienska statens ansträngda finanser.

Med tanke på utvecklingen under de följande decennierna och fascismens centrala idé om den korporativa staten låter detta förvånande. Men mellan 1922 och 1925 avskaffade Mussolinis regim flera offentliga monopol, privatiserade statliga telefonnät och öppnade för avgiftsbelagda privatägda motorvägar.

Ett decennium senare påbörjades ett lika omfattande program av privatiseringar på andra sidan Alperna.

Hitler privatiserar

Inte långt efter maktövertagandet 1933 påbörjade naziregimen ett storskaligt och konsekvent arbete med att privatisera statligt ägd verksamhet i Tredje riket. Precis som fascisterna i Italien gick de tyska nationalsocialisterna mot strömmen under en period då andra regeringar i Europa och Nordamerika förstatligade verksamheter och naturresurser.

Privatiseringar omnämndes varken i nazisternas partiprogram eller i Hitlers offentliga tal — tvärtom var det ofta tal om nationaliseringar i partiprogram och bland fotfolket. I praktiken drog dock kapitalister och konservativa eliter det längsta strået. 1934-1937 förde nazisterna över banker, industrier och social service till privata händer.

Relativt de totala skatteintäkterna gav utförsäljningarna under Hitlers styre mer än dubbelt så mycket till statskassan som då nuvarande Tyskland sålde av statlig egendom som flitigast mellan 1997-2000. Nazisternas program var således massivt även i jämförelse med den nutida vågen av privatiseringar. Utförsäljning av statlig egendom var till viss del ett sätt för Hitler att finansiera den våldsamma expansionen av offentliga utgifter för produktion av vapen och ammunition inför det stundande kriget.

Socialdarwinism och kamp

Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932. Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann
Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932.
Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann

Den 27 januari 1932, ett år före maktövertagandet, höll Hitler ett över två timmar långt tal inför tyska industrialister i Düsseldorf. Det var vid detta tillfälle som han försökte vinna över den ekonomiska eliten på sin sida. Nationalsocialismen, förklarade han, var namnet till trots inte något hot mot borgerskapet utan tvärtom ett bålverk mot bolsjevikerna.

I sitt tal framhöll han även det menliga inflytande som Weimarrepublikens demokrati och pacifism hade på nationen. Demokrati var inget mindre än den politiska motsvarigheten till kommunism inom den ekonomiska sfären. Pacifism var i sin tur ett recept för undergång då historien oundvikligen var en kamp mellan starka och svaga (anhängare av den kapitalistiska ikonen Ayn Rand känner igen tankegången, men för Rand var det altruism som var dödens princip). Både demokrati och pacifism var uttryck för en förhatlig nivellering där historiens stora personligheter reducerades till färglösa beståndsdelar i den grå massan.

Mot detta förklenande tankegods ställde Hitler nazismen som vägleddes av principerna om auktoritet och prestation. Det auktoritära inslaget appellerade till den ekonomiska eliten som gärna betraktade sig själva som näringslivets rättmätiga ledare.

Trots dessa resonemang var Hitler ingen anhängare av kapitalism och fria marknader. Men utifrån sin socialdarwinistiska världsåskådning såg han klara fördelar med såväl marknadens tävlingsinstinkter som privat egendom. Kapitalisterna skulle leda företagen; Hitler – führern – skulle leda nationen.

En strategisk allians

Trots detta förefaller den massiva överföringen av gemensamt ägd egendom som mellankrigstidens diktaturer genomförde som kontraintuitiv. Borde inte kollektivistiska nationalistiska ideologier snarare nationalisera än privatisera? Hos anhängarna hördes onekligen mycket antikapitalistisk retorik. Såväl Mussolini som Hitler intog däremot en mer pragmatisk hållning gentemot det privata näringslivet.

När allt kom till kritan var de beroende av att säkra stöd från borgerligheten för att kunna ta makten och behålla den. Borgerligheten företrädde i sin tur samhällets ägande klasser. Av maktpolitiska skäl valde därför Mussolini och Hitler att genomföra politiska åtgärder som kunde knyta starkare band till samhällets etablerade eliter. Privatiseringsprogrammen säkrade stöd från betydande delar av näringslivet och resulterade i att privatägda monopol och oligopol i flera fall ersatte statliga monopol.

I Nazityskland belönades lojala kapitalister – som industrimagnaten Fritz Thyssen – med ledande positioner i privatiserade industrikoncerner. Men den förda politiken gynnade inte bara enskilda utan kapitalet i stort. Väl vid makten sjösatte nazisterna utöver privatiseringarna även massiva statliga investeringsprogram samtidigt som de effektivt krossade fackföreningar och politiska vänsterrörelser. Avkastningen på investerat kapital steg kraftigt i Tyskland under 1930-talet.

Quid pro quo

Privatiseringsprogrammen i Italien (1922-1925) respektive Nazityskland (1934-1937) var skickliga taktiska manövrer för att vinna stöd från näringsliv och konservativa. Med tjänster och gentjänster skapade Mussolini och Hitler starka band till den ekonomiska makten. Samtidigt som de berikade sig själva och sina finansiärer fick det stora flertalet nöja sig med krympande lönekuvert och sjunkande levnadsstandard.

Historien illustrerar hur högerextrema rörelser — sin folkliga retorik till trots — inte har några problem att samarbeta med etablerade eliter när det är opportunt. De är emot etablissemanget på papperet, inte i praktiken.

Allt annat skulle dock förvåna. Radikala kontrarevolutionära rörelser har sina svurna fiender till vänster på det politiska spektrumet och föreställningen att de skulle genomföra just förhatlig vänsterpolitik när de kommer till makten är inte särskilt sannolik. Däremot finner de ofta gemensam sak med konservativa krafter. Något att hålla i åtanke när dagens nationalistiska höger försöker positionera sig som en folklig rörelse bortom höger och vänster.

 


Källor:

Germà Bel

  • Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany i Economic History Review vol 63 nr 1 2009 [länk].
  • The Coining of ”Privatization” and Germany’s National Socialist Party i Journal of Economic Perspectives (nr 3 2006) [länk].
  • The first privatization: Selling soes and privatizing public monopolies in fascist Italy (1922-1925) i Cambridge Journal of Economics 35 (5) 2011.

Adam Tooze

  • The Wages of Destruction: The Making and Breaking of the Nazi Economy, Penguin [paperback] 2008.

Hitlers tal till Industriklubben den 27 januari 1932, engelsk översättning.

Share

Lyckad fostran

Dagens Industri rapporterar om täta kontakter mellan näringsliv och Sverigedemokrater. Spindeln i nätet är den till Moderaterna knutna PR-byrån Kreab med Sverigechefen Markus Uvell (tidigare chef på Timbro) i spetsen. Den traditionella högern knyter allt tätare band till den främlingsfientliga och populistiska högern.

Efter SD:s framgång i valet 2014 argumenterade PM Nilsson för en mer försonlig hållning gentemot partiet. På DI:s ledarsida uppmanade han näringslivet att ta SD under sina vingars beskydd och lära dem ansvarsfull ekonomisk politik. Han har blivit bönhörd.

Företagens intresseorganisationer har inte bara haft täta kontakter med partiet utan också påverkat deras politik i en mer näringslivsvänlig riktning.

Är då utvecklingen förvånande? Klyftan mellan SD och borgerligheten har i praktiken aldrig varit avgrundsdjup. Trots Fredrik Reinfeldts utspel om att ”öppna era hjärtan” har partiföreträdare och väljare inom den konservativa högern sedan länge varit avgjort mer kritiska till invandring och mångkultur än övriga partier.

I valet 2014 kom var tredje SD väljare från Moderaterna. Nationalekonomen och högerdebattören Tino Sanandaji påtalade att M sannolikt förlorade väljare till just SD på grund av den generösa invandringspolitiken. Valstugereportaget från 2002 avslöjade också rasism och främlingsfientlighet inom M.

I detta ljus var borgerlighetens närmande till SD mest en tidsfråga. Inte heller kommer det som en överraskning att det är just Svenskt Näringsliv — som ända sedan demokratins genombrott i Sverige har varit den tydligaste och mest effektiva opinionsbildaren för högerpolitik — som sträcker ut handen till populisterna. Marknadens kontrarevolutionärer finner meningsfränder hos kulturens kontrarevolutionärer.

Tack vare de ymniga kontakterna har näringslivets intresseorganisationer fått SD att anamma flera av deras förslag. Den viktigaste skalpen är att partiet numera är för ”vinster i välfärden”. I klartext betyder det: För vinstuttag ur privat driven välfärd. Även i fråga om fritt vårdval, löneavgifter och fastighetsskatt för industrilokaler har lobbyverksamheten gett avkastning. SD:s högerprofil har blivit ännu tydligare.

I sammanhanget är det värt att uppmärksamma hur Kreab:s Markus Uvell — som Dagens Industri pekar ut som central i näringslivets SD-kampanj — tidigare i år diskuterade partiets framgångar i väljaropinionen med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och Linus Bylund (SD). Under samtalet beskrev Uvell partiet som svårplacerat på högervänster-skalan. I stället handlade deras politik om kultur- och värdefrågor. Bylund förtydligade samma mantra: ”Vi är inte ett traditionellt höger- eller vänsterparti”.

Däremot nämnde varken Uvell eller Bylund partiets konkreta ställningstaganden vad gäller skattesänkningar och arbetsrätt med mera. Omsvängningen i frågan om vinstdrivna företag i offentligt finansierad verksamhet passar in i ett mönster. Men att uppmärksamma det hade förstört bilden av SD som ett ”mittenparti”.

Varken ur ett ideologiskt eller historiskt perspektiv är utvecklingen särskilt märkvärdig. Som högerpopulister har SD fler gemensamma nämnare med övrig höger än med vänstern. Partiets främsta fiender är jämlikhet, feminism och facklig aktivism. All form av politisk kamp som skapar ”splittring” i den förment naturliga nationella gemenskapen är anatema för SD.

Samma idé om en naturlig hierarkisk ordning — klassamhälle — genomsyrar även den etablerade konservativa rörelsen. SD sticker dock ut från traditionell borgerlighet med sin monomana kulturkamp och fixering vid etnicitet. Där finns för övrigt den enda legitima konfliktdimensionen i deras värld.

Näringslivet har således varit framgångsrika i sin ”fostran” av högerpopulisterna. I den centrala konfliktdimensionen mellan arbete och kapital har SD entydigt ställt sig på kapitalets sida. Precis som högerpopulister historiskt sett plägar göra när de vinner mark och får möjlighet till inflytande.

Kulturkamp och rasism behåller de däremot. Men dessa ställningstaganden hotar inte nödvändigtvis näringslivets eller den traditionella högerns intressen.

Share

SD och konservativ populism

I ett tidigare inlägg (21 mars) avfärdade jag i förbigående att Sverigedemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti. Kanske tog jag mig vatten över huvudet. Det är ju ändå en gräslig politisk skapelse som huserat (i ordets rätta bemärkelse) i riksdagen sedan 2010. Såväl statsminister Stefan Löfven (S) som författaren till den inflytelserika boken Älskade fascism, Henrik Arnstad, har redan slagit fast att SD är fascister. Hur ska jag nu reda ut detta?

Till en början måste jag erkänna att jag själv vid flera tillfällen på denna blogg har använt beteckningen fascism för att beskriva SD:s ideologiska hemvist. Jag är också fullt medveten om partiets rötter i den nazistiska rörelsen, rottrådar som fortfarande suger upp näring ur den högerextrema myllan till ungdomsförbundets nuvarande ledning. Ändå känner jag mig alltmer tveksam till att kalla Sverigedemokraterna för fascister.

Låt mig redovisa mina argument här nedan utan att gå in alltför mycket på detaljer.

För det första förefaller Sverigedemokraternas nuvarande ledning mån om att distansera sig från sitt förflutna. De arbetar parlamentariskt och använder sig av demokratins verktyg. Numera försöker de påverka den politiska agendan i Sverige via motioner i riksdagen, partiprogram och utspel samt via partipress och närvaro i riksmedier, inte minst medverkan i Skavlan på SVT (även om Jimmie Åkessons comeback inte blev den förväntade PR-succén). I sin ambition att framstå som ett salongsfäigt parti rensar de i de egna leden och hotar radikala element med uteslutning. Våren 2014 hade partiet uteslutit 66 medlemmar i samband med den så kallade nolltoleransen mot rasism.

Striderna kring Stockholmsdistriktet i februari, där partiets extrema ungdomsförbund under ledning av William Hahne kuppade in en ny styrelse i strid med partiledningens önskemål, visar hur den nuvarande riksledningen försöker motarbeta mer radikala och fascistiska element inom partiet. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har tillsammans med andra i ledningen hotat Hahne med flera med uteslutning. Det faktum att Karlsson redan julen 2013 kontaktade den antirasistiska stiftelsen Expo för att få information om partiledningens interna motståndare, säger en hel del om vilka slitningar som partiet brottas med.

Samtidigt som SD:s ledning således med alla tänkbara medel försöker odla en proper fasad behåller de likväl sitt nationalistiska och rasistiska budskap, om än i nedtonad form. Däremot är jag tveksam till att de i nuvarande konstellation skulle vara ett fascistiskt eller nyfascistiskt parti. Den hårdföra nazistiska ideologin och dess våldsamma gatuaktivism har explicita företrädare i Svenska motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP). De sistnämnda har också lockat till sig Sverigedemokrater som har ogillat partiets nya framtoning.

Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.
Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.

Allt detta behöver i och för sig inte betyda något annat än att SD anno 2015 är mer slipade än sina tidigare inkarnationer. Måhända är framtoningen hos partiets ledande företrädare bara en fasad. Men jag tror inte att vi ska avfärda partiets omgörning alltför lättvindigt. Inte bara tiderna förändras, även folk förändras. På ett gammalt fotografi som cirkulerat vida kring på nätet poserar Björn Söder glatt bredvid en före detta SS-man. Samme Söder var i sin ungdom inte bara en krigsförbrytargroupie utan själv en våldsam nazist. I dag är han riksdagens andre vice talman.

Att Björn Söder numera arbetar parlamentariskt och talar artikulerat är egentligen inte konstigare än att en strid ström av numera respekterade ansikten i borgerligheten under sin ungdom hade kodnamn och förberedde sig för gerillakrig mot det kapitalistiska systemet. Robert Aschberg är ett exempel på en före detta maoist som numera tillhör det konservativa lägret. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson och tidigare Axessredaktören Johan Lundberg har båda berättat offentligt om sina ungdomsår som vänsterradikala.

Vi kan dividera om definitioner och i vad mån de egentligen var ”vänster”, men faktum är att de alla har övergivit en tidigare politisk identitet. De har alla gjort betydande ideologiska resor. Dessa resor förefaller emellertid inte som så mystiska och otänkbara att motdebattörer än i dag hävdar att Per Gudmundsson egentligen är ”anarkist” och ”vänsterextrem”.

Men när det gäller Björn Söder och gänget i SD:s partiledning går konspirationens vågor höga, trots att den resa som jag antyder att de har gjort är betydligt kortare än för ovan nämnda vänsterfolk som har blivit borgerliga. Sträckan från Mao till von Mises kräver sjumilakliv. Det gör inte färden från nazism till SD:s nuvarande position. Det förefaller inte osannolikt att Åkesson, Karlsson, Söder och de övriga i partiledningen har helt enkelt för länge sedan insett att våldsam högerextremism är en återvändsgränd om de ska kunna påverka samhällets utveckling och göra bestående avtryck.

För det andra beskriver Sverigedemokraterna sig själva som socialkonservativt parti. En beteckning som jag anser att vi bör ta på allvar. Men få verkar tillmäta denna beskrivning någon betydelse annat än som en retoriskt trick från partiledningen för att vinna trovärdighet i allmänhetens ögon. De som förespråkar hypotesen att SD är ett fascistiskt parti betonar i stället nationalismen och rasismen som belägg för att socialkonservatismen bara är ett försök att klä in politiken i ett fanér av respektabilitet, en yta under vilken fascismens häxbrygd bubblar.

Som nationalister och rasister kan SD omöjligen vara annat än fascister. Underförstått tillhör konservatismen, i alla dess skepnader, den legitima uppsättningen demokratiska ideologier som ingår i vårt parlamentariska system. Avarter som SD ska därför inte kontaminera detta respektabla sällskap genom att appropriera beteckningen socialkonservativ.

Säger inte detta mer om den gängse politiska analysen i vår samtid än om SD?

Den konservativa ideologin har genom historien haft, och har än i dag, en grundmurad skepsis gentemot demokrati och alla människors lika värde. Under 1930-talet var det radikala konservativa akademiker som satte stopp för judiska läkare från Tyskland. Visserligen bröt dåvarande Högerpartiet med Sveriges Nationella Ungdom/Förbund (SNU/SNF) redan 1934. Men det dröjde inte många år innan de antisemitiska aktivisterna var tillbaka inne i stugvärmen igen. 1940 författade några av dessa konservativa ideologer manifestet Den svenska linjen som är tämligen explicit i sin rasism och nationalism. Pamfletten gav sedermera namn åt Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) tidskrift Svensk Linje, och refereras med uppskattning av nya generationer konservativa. En av de framträdande medlemmarna av detta konservativa avantgarde under tiden strax före och under andra världskriget, journalisten och författaren Arvid Fredborg, skulle långt senare fortsätta på den inslagna linjen av förakt för demokrati och mänskliga rättigheter som livslång beundrare av Chiles diktator Augusto Pinochet.

Likväl är många – i synnerhet den politiska vänstern – numera rörande överens om att Sverigedemokraterna är oberörbara och att deras nationalism och rasism är av ett slag som skiljer dem från den övriga politiska högern. SD är ett fascistiskt parti, inte socialkonservativt. Möjligtvis har de politiska kommentatorerna förträngt hur SVT Uppdrag gransknings valstugereportage skakade Moderaterna hösten 2002. Den gången var det åtskilliga partiföreträdare från det legitima demokratiskt salongsfäiga konservativa partiet som gav uttryck för rasistiska åsikter. Samma parti vars ledare tidigare hade utmärkt sig för sina nattståndna åsikter. Gösta Bohman talade på 70-talet om att afrikaner kunde bo i plåtskjul och äta bananer. Hans efterträdare Ulf Adelsohn tyckte synd om ”de stackars negrerna” som skulle förlora jobben om Sverige bojkottade apartheidregimen i Sydafrika. 2007 talade utrikesminister Carl Bildt med USA:s ambassadör i Irak om blottställda och lågutbildade irakiska flyktingar som ett invandringsproblem eftersom de är svåra att assimilera. Men allt detta är som bortblåst i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Plötsligt står alla övriga riksdagspartier enade mot rasistisk retorik och nationalism. Så även Moderaterna.

Min poäng är dock inte att Moderaterna av i dag nödvändigtvis skulle vara lika goda kålsupare som SD. Däremot att socialkonservatism inte bara är fullt kompatibelt med nationalism och rasism, utan att dessa föreställningar sedan länge har varit integrerade delar av den konservativa ideologin. Ur ett historiskt perspektiv är SD snarare den ena ytterligheten på ett konservativt kontinuum än en främmande avvikelse.

Avslutningsvis är SD i rollen som fascister tacksamma syndabockar, ett te absolvo för övriga riksdagspartier. Oavsett hur människofientliga förslag de lanserar, hur de urholkar demokratiska spelregler; hur de korrumperar statsapparaten för att gynnar starka affärsintressen på medborgarnas bekostnad, kan de alltid ikläda sig rollen som försvarare av demokratiska ideal och humanism i förhållande till SD.

När det gäller de centrala rasistiska inslagen i SD:s politik och rasismen hos deras anhängare är det viktigt att skilja på rasism som bygger på förakt och rasism som bygger på fruktan. Det förstnämnda utgår från en etablerad position och är en form av avsky för det främmande då man anser sig tillhöra en överlägsen kultur. Det sistnämnda utgår från en osäker och omstridd position och är en skräck för att förlora sina materiella förmåner och sin sociala status. Även om ledningen i SD skulle tillfalla den första kategorin har de, vill jag påstå, främst hittat sina anhängare hos de senare, de som andra partier har övergivit. Det faktum att övriga konservativa partier till stora delar har övergivit drömmen om en nationell organisk gemenskap baserad på blodsband och kulturell samhörighet, beror på att de har anammat en mer elitistisk hållning. De erbjuder inte de friställda och avställda annat än blod, svett och tårar. Därmed har de lämnat fältet fritt för SD:s populism.

Nationen som ett specifikt territorium för ett specifikt folk har förlorat i betydelse när världen alltmer framstår som en gigantisk sorteringsmekanism som sållar de sanna entreprenörerna, de driftiga och de dugliga från dem som inte längre fyller någon funktion annat än som tjänstefolk för den kosmopolitiska klassen av professionella yrkesmänniskor. De senare kan med gott samvete ansluta sig till en antirasistisk retorik då de i praktiken inte har något att förlora på denna hållning. Fri arbetskraftsinvandring innebär billig arbetskraft och därmed en fortsatt behaglig livsstil för dem som seglar kors och tvärs över kunskapsekonomins sju hav.

Men för dem med osäkra anställningar, låg lön och låg status framstår invandringen snarare som ökad konkurrens om smulorna från den rike mannens bord. Deras position är hotad. SD har effektivt exploaterar deras fruktan. Möjligtvis kommer Kristdemokraterna, som är i desperat behov av fler röster, att ta upp den populistiska kampen med SD om de väljare som känner sig hotade av utvecklingen.

Högerpopulism är ju i praktiken varken mer mystiskt eller märkvärdigt än ett försök att skapa en populär och folklig bas för borgerlig politik. Rasistiska och nationalistiska partier som SD försöker både rida på och tämja den våg av otrygghet som en hårdför marknadskapitalism har släppt lös över Europa. Målet är inte att störta det gamla i gruset, utan att återskapa det med nationalistiska förtecken och därmed skapa en stabil organisk gemenskap som skyddar den rådande ordningens hierarkier inom ramarna för en vitaliserad nationalstat. Såväl SD som övriga konservativa partier har gemensamma fiender i mångkulturalism, feminism, arbetarrörelse och varje annan kamp som önskar riva hierarkier, fördela makt och resurser jämlikt och därmed skapa ett mer egalitärt samhälle.

SD är varken fascism eller mittemellan blocken, utan just högerpopulism. Deras ”lösningar”: Nationalism, rasism, stängda gränser och drömmen om ett kulturellt enhetligt Sverige är förvisso dödfödda, men de är åtminstone något som ser ut som lösningar för befolkningsgrupper som hamnar i kläm och egentligen inte fyller någon funktion när automatisering och global konkurrens minskar efterfrågan på människor. SD är ett obehagligt svar på en människofientlig utveckling.

Share

En ögonblicksbild

Det är lördagen innan jul 2014 och samtiden speglas med knivskarpa konturer genom tre artiklar i Svenska Dagbladet. En kort nyhetsartikel redogör för tidigare sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldts (M) steglösa övergång till näringslivet. Lite längre in i tidningen ett stort uppslag på kultursidorna där jag som läsare får lära mig om misären för romer som tvångsförflyttats till en soptipp utanför staden Cluj-Napoca i Rumänien. I SvD Näringsliv fortsätter granskningen av SCA och bolagsledningarnas vidlyftiga leverne.

Somliga motas bort ur gemenskapen för att försöka överleva på en soptipp, andra har 25 miljoner kronor i grundlön och flyger med företagsplanet till en Formel 1-tävling i Melbourne. Korrupta politiker¹ underlättar i sin tur livet för den sistnämnda klassen av kapitalägare och belönas följaktligen med lukrativa reträttpositioner för tidigare utförda tjänster.

Samtidigt brinner romska läger, romer misshandlas, romer bespottas i Sverige 2014. Nazister och andra hatfyllda rasister driver på hetsen. SD skördar i sin tur framgångar i opinionen trots, eller kanske snarare tack vare, partiets kompromisslöst nationalistiska politik. Än så länge tar de etablerade partierna officiellt avstånd från SD, även om allt fler borgerliga debattörer och partiföreträdare börjar anamma deras problembeskrivning.

Det är lätt att förfasas över SD och deras människofientliga politik. Men samtidigt är fördömanden av partiet i någon mån ett bekvämt frikännande för andra politiska aktörer som faktiskt under decennier har bedrivit en politik för ojämlikhet och försvagad demokrati — vilket är den konkreta konsekvensen av exempelvis reformer som har gynnat ”marknaden” på politikens bekostnad.

Varken svängdörrarna mellan politik och näringsliv, de ekonomiska eliternas excesser, de växande klyftorna i Europa eller det förakt för svaghet som genomsyrar retoriken om ”bidragslinje” kontra ”arbetslinje” är följden av SD:s ökade inflytande. Föreställningen att det stora flertalet människor behöver mer piska har växt fram oberoende av högerextremismen. Likaså idén att den ekonomiska eliten behöver ständigt fler och större morötter för att vilja släppa lös sina förment fantastiska förmågor till samhällets fromma.

SD skördar nu den draksådd som såtts under decennier. I grund och botten är SD ett djupt reaktionärt parti som i praktiken röstar för Alliansens antiegalitära politik samtidigt som de utlovar en fiktiv etnisk gemenskap där vita svenskar, oavsett hur långt ner i hierarkin de befinner sig, kan känna sig relativt privilegierade då de tack vare sin etniska/kulturella tillhörighet alltid kommer att dominera över andra etniciteter/kulturer.

SD erbjuder en klen och falsk tröst för många av dem som tappar och riskerar att tappa fotfästet i ett samhälle där social och ekonomisk utslagning, eller hotet därom, har blivit en realitet för allt större grupper. Men det är likväl en tröst. I det avseendet är SD ett symptom på en samhällsordning där allt färre känner sig uppskattade, behövda eller ens välkomna.

SD:s kanaliserar och underblåser vrede. Men de riktar den nedåt, mot de redan marginaliserade och utslagna, i stället för uppåt. Som andra klassiska högerextremister utgör deras politik inget reellt hot mot etablerade ekonomiska eliter och privata maktregimer i samhället. De målar upp en vision om en pånyttfödd, ärligare och hederligare nationell gemenskap, men likväl en strikt hierarkisk sådan.

Ambitionen att projicera ytterligare en hierarkisk ordning, baserad på etnicitet och kultur, över den existerande ordningen — som de i allt väsentligt vill låta vara intakt — är kärnan i SD:s högerextremism. För givetvis försöker inte partiet komma till rätta med existerande problem genom att riva hierarkier; ifrågasätta över- och underordning, stärka människor makt över sina egna liv eller fördjupa demokratin. I stället lägger de ett rasistiskt raster över samhället.

Det är den populistiska aspekten av SD:s politik, det sätt på vilket partiet vädjar till de svikna; vår tids förlorare. Samtidigt är det en bekväm myt att alla som röstar på SD eller sympatiserar med deras politik skulle befinna sig i utsatthet eller utgöra något sorts obildad underklass. Just denna föreställning har emellertid exempelvis Mats Svegfors torgfört utifrån ett konservativt perspektiv:

När jag svävar ut i min egen fina idealism och i fördömandena av Sverigedemokraterna inser jag allt oftare att det inte bara är en partiledning och några riksdagsmän som jag dömer ut. Jag dömer också ut och idiotförklarar stora delar av den nya svenska underklassen.

Men I valet 2014 lockade SD framför allt till sig nya väljare från Mats Svegfors eget parti, Moderaterna. Inför valet visade Sveriges Radio att SD hade flest höginkomsttagare bland sina riksdagskandidater näst Moderaterna och Socialdemokraterna. Partiets ledande företrädare är nästan alla välutbildade akademiker och höginkomsttagare. Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof läste i lärdomsstaden Lund. Folkligheten är en politisk strategi, inte en realitet.

Även om rasistiska föreställningar och fördomar alltid har funnits i det svenska samhället, och förmodligen i större utsträckning tidigare än i dag, tror jag inte att SD:s rasism skulle vinna genklang i så hög utsträckning som den har gjort utan den naggande otrygghet och känsla av förlust av status och position som sprider sig bland breda befolkningsskikt. Rasism och främlingsfientlighet är inte statiska karaktärsdrag hos enskilda personer. Snarare föreställningar som finner en gynnsam grogrund i kamp om makt, status och privilegier, och som lätt kan kultiveras och utnyttjas av politiska rörelser.

SD exploaterar samhällets mörka underströmmar. Men övriga politiska aktörer har ett stort ansvar för att ha gödslat den jord där SD nu växer. Då räcker det inte med att ta avstånd eller fördöma.


¹ Filippa Reinfeldt tillhör denna kategori. Utformningen av hennes hjärtebarn Vårdval Stockholm var en gåva till näringslivet och de välmående segment av samhället som hon företräder. Likaså var utförsäljningarna av offentlig egendom, exempelvis vårdcentraler, ett skamlöst gynnande av vänner med försänkningar i partiet. Nya Karolinska är en annan korrupt följetong som bär hennes namn. Mer om ideologin bakom denna utveckling finns i min bok Konservativ revansch. Köp och läs inför extravalet den 22 mars!
Share

Klassiskt liberal extremism

The Counter-Revolution of 1776 av Gerald Horne.
Liberalism och slaveri, The Counter-Revolution of 1776 av Gerald Horne.

Den beryktade Azov-bataljonen i Ukraina leds av nazisten Andrij Biletski och har lockat till sig många nazister och andra högerextrema från hela Europa. Men långt ifrån alla Ukraina-frivilliga identifierar sig själva som nazister. En av svenskarna som strider i varghakens tecken säger följande om sin politiska hemvist och om förbandet han ingår i:

Jag skulle säga att tio procent av utlänningarna i Azov är nazister. Själv är jag klassiskt liberal. Jag identifierar mig mycket med Estland eftersom jag bor här. Jag har följt krisen och känner att om Ryssland lyckas i Ukraina kommer Estland och resten av Baltikum vara steg tre, tillsammans med länderna söder om Ryssland. Jag vill vara med och göra mitt så gott jag kan. [Min betoning]

Längre ner i Expressens läsvärda artikel Svenskarna som strider i Ukraina (den 10 december 2014) berättar en annan av de frivilliga om sina kamrater:

Du har någon som kommer från Svenskarnas Parti och någon som är klassiskt liberal.

Liberaler och nazister i samma paramilitära förband verkar motsägelsefullt. Det är det också. 1991 vägrade Folkpartiets ledare Bengt Westerberg att ens sitta kvar i samma soffa som de rasistiska högerpopulisterna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i Ny Demokrati, men drygt 20 år senare strider ”klassiska liberaler” sida vid sida med nazister. Hur hänger detta ihop?

Jag tror inte att de Ukraina-frivilliga som betecknar sig som ”klassiska liberaler” är förvirrade eller okunniga om sina ideologiska preferenser. Men varken liberalism eller några andra ideologier homogena monoliter som är stabila över tid. Det finns således inte en enda sann liberalism att förhålla sig till. Inom den liberala traditionen finns däremot grundläggande tvetydigheter som öppnar för tolkningar där liberala idéer gifter sig väl med såväl konservatism som radikala yttringar av fascistisk natur.

Ämnet är naturligtvis alltför komplext för att avhandlas i ett enda blogginlägg. Jag avser därför att återkomma till liberalismens komplicerande förhållande till reaktionära läror i kommande poster. Men jag vill här ta upp ett par aspekter av liberalism som möjligtvis kan förklara hur ”klassiska liberaler” kan finna gemensamma intressen med nazister och ultranationalister.

Liberalismen har historiskt sett exkluderat betydande befolkningsgrupper ur den mänskliga gemenskapen, sina universella principer till trots. Således har reellt existerande liberalism faktiskt varit förenlig med både förtryck och rasism. Det brittiska koloniala imperiet och grundandet av Förenta staterna 1776 är två tydliga exempel. USA:s oavhängighetsförklaring deklarerar att alla människor är skapade jämlika och att de har rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Men varken ursprungsbefolkningen eller de svarta slavarna omfattades av dessa generella rättigheter. Trots att den nya republiken svor trohet till liberala principer intensifierades slaveri och slavhandel samt expropriering av mark och folkmord på ursprungsbefolkningen efter grundandet av Förenta staterna. Detta och liknande undantag är inte perifera inslag i liberalismen, utan en integrerad del av dess historia.

Den liberala ideologin har också tillhandahållit ett principiellt grundat försvar för privat äganderätt och ekonomisk frihet. I förlängningen till stöd för kapitalism och marknadsekonomi. Individens frihet att använda sin privategendom och sina tillgångar efter eget skön har varit en viktig princip i förhållande till statsmakten, men också i relation till arbetarrörelsen och andra politiska strömningar som har strävat efter att förändra fördelningen av makt och resurser i samhället. Den klassiska liberalismens värnande om ekonomisk frihet kan med fördel användas för att bevara existerande privilegier och försvara den rådande fördelningen av rikedomar mot demokratiska krav på omfördelning. Men det är en annan aspekt av den kapitalistiska marknadsekonomin som jag vill lyfta fram här.

Kapitalism handlar i grund och botten om kamp, inte bara mellan arbete och kapital, utan även mellan företag och mellan individer. Det är på marknaden som det starka och effektiva företaget besegrar det svaga och ineffektiva. På arbetsmarknaden vinner i sin tur den starke över den svage. Marknaden erbjuder inte bara valfrihet, den är också en fullkomligt hänsynslös mekanism för att kontrollera, sålla och sortera människor efter hur väl de fyller sin funktion i det ekonomiska systemet. I enlighet med dess logik blir konkurrens mellan individer, grupper, organisationer och länder en grundläggande premiss för allt fler verksamheter. De som inte överlever på marknadens villkor slås ut. Därigenom sprider sig kapitalismens modus operandi till varje vrå av samhället.

En perfekt fungerande ”fri” marknad – där inte mänskliga hänsyn och marknadsfientliga värderingar sätter käppar i hjulet – leder till en ständig tävlan om positioner och privilegier. En generalisering av kampen till överordnad princip. I denna ordning förtjänar de svaga att gå under och på motsvarande sätt förtjänar de starka sina erövringar. Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att de som principfast försvarar denna ordning känner avsky mot svaga. Däremot innebär det att de inte tillerkänner dem något inneboende värde som mänskliga varelser som föranleder avsteg från sorteringen av människor i dugliga och odugliga. All form av särbehandling riskerar tvärtom att snedvrida de incitamentsstrukturer som är nödvändiga för en väl fungerande marknad. Individens värde är i slutänden avhängigt ”marknadens krav”.

Jag förmodar att det är marknadsekonomins löfte om en vitaliserande kamp mellan människor och nationer, samt drömmen om ett samhälle där det råder en strikt rangordning i vilken de starka härskar över de svaga, som döljer sig bakom det faktum att somliga legoknektar i den nazistiska Azov-bataljonen identifierar sig som ”klassiska liberaler”. Detta i kombination med en förekomsten av en ”vit makt-liberalism” som historiskt sett har tagit sig uttryck i kolonialism, erövringskrig, exploatering och förtryck på en global skala gör att beteckningen ”klassiskt liberal” paradoxalt nog kan framstå som lockande för en radikal rasistisk höger.

I kommande blogginlägg tänker jag skriva mer om termen ”klassiskt liberal”, vilka som använder den, vilka delar av den liberala traditionen de brukar lyfta fram och hur de i övrigt positionerar sig i politiskt hänseende.


Läs mer om relationen mellan liberalism och konservatism i min bok Konservativ revansch

Litteratur:
Hobbes and Republican Liberty — Quentin Skinner
Liberalism, A Counter-History — Domenico Losurdo
The Counter-Revolution of 1776 — Gerald Horne
The Invention of Capitalism — Michael Perelman
The Liberal Defence of Murder — Richard Seymour
The Reactionary Mind — Corey Robin

Share

Bristen på hövlighet

Eric Erfors kommenterar regeringskrisen under rubriken Som man SD-sår får man skörda i Expressen den 4 december. I allt väsentligt anser han att det parlamentariska kaoset är resultatet av Sverigedemokraternas hämndbegär efter att ha behandlats oschysst av det politiska etablissemanget. Inte minst anklagar han Vänsterpartiet för att ha bedrivit ”plakatpolitik” mot SD.

Men han varnar även för folkliga protester inför vårens extra val den 22 mars.

[…] varje torgmötestal som även i kommande valrörelse saboteras av omdömeslösa ”antirasister” spär på opinionen mot det politiska etablissemanget.

Bristen på hövlighet och belevat beteende i förhållande till SD förefaller vara minst lika besvärande som partiets ultranationalism.

Mattias Karlsson SD. Är det bristen på stil och finess som är problemet?
Mattias Karlsson SD. Är det bristen på stil och finess som är problemet?

I samma tidning skriver Publicistklubbens ordförande Björn Häger om SD:s tillfälliga partiledare Mattias Karlssons famösa presskonferens den 2 december där han orerade om faran med invandringen. Rubriken är SD gör bort sig i mediernas finrum. Återigen ligger tyngdpunkten på avsaknaden av hyfs och fason. Det är helt enkelt inte artigt och väluppfostrat att prata på om invandringspolitik i tjugo minuter när journalistkåren väntar på besked i budgetfrågan.

Båda texterna förfasar sig över bristen på hövlighet i svensk offentlighet. Det är som om SD:s närvaro i svensk rikspolitik framför allt är en vattendelare mellan vett och etikett respektive bristen på desamma. Företrädare för Vänsterpartiet, antirasistiska aktivister och Sverigedemokraterna har för borgerliga debattörer en sak gemensamt: De är oborstade och ouppfostrade. Däri ligger skillnaden gentemot seriösa representanter för såväl politik som journalistik.

I detta ljus är det tänkvärt att återigen läsa PM Nilssons ledare i Dagens Industri där han sträckte ut en hand till SD. För vad var det egentligen han skrev? Jo, att näringslivet borde ta på sig uppgiften att uppfostra SD och lära dem lite hyfs. Om de inte lär sig denna läxa kanske inte ens Björn Häger vill upplåta mediernas finrum till dem nästa gång.

Men om de lär sig att uppträda hövligt och korrekt? Om de lämnar Dressman-kavajerna hemma och över lag anammar tredelade kostymer som Mattias Karlsson? Eller uppträder som en pastisch på forna tiders höger likt Frans Oscar Bernadotte Rosengren, SD i Luleå?

Ibland får jag den obehagliga känslan av att borgerligheten främst tar avstånd från SD på grund av deras framtoning. Att avståndstagandet bottnar i klassförakt och avsky för vad som upplevs som obildad ”pöbel”, snarare än partiets politiska program. Denna känsla är dessvärre inte ogrundad. Historien visar också att SD:s fascism faktiskt inte är väsensskild från reellt existerande konservatism i Sverige, varken nu eller i det förflutna. Jag kommer att skriva mer på detta tema längre fram.

Share

Föraktet för de svaga

Det parlamentariska kaoset efter gårdagens budgetdebacle handlar om resursfördelning och synen på dem som är beroende av samhällets stöd. Budgeten som föll innehöll bland annat kostnadsfria läkemedel för barn och ungdomar, förstärkt a-kassa, ökade anslag till sjukersättning och sänkt skatt för pensionärer.

För att sätta stopp för dessa satsningar vägrade de borgerliga partierna att förhandla med statsminister Stefan Löfven. De lämnade därmed plats på scen för Sverigedemokraterna som röstade för Alliansens budgetalternativ. Samtidigt har SD lovat att fälla varje framtida budgetförslag som inte underkastar sig deras rasistiska agenda. Inget av de nuvarande blocken kan regera ensamt med mindre än att de anpassar sig till SD. Nu stundar extra val till våren.

Vid Alliansens gemensamma presskonferens under gårdagskvällen skyllde såväl Annie Lööf som Jan Björklund budgetnederlaget för Löfvens regering på en förment tydlig ”vänstersväng” hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En märklig beskrivning av en politik som i huvudsak lämnar Alliansens inkomstskattesänkningar intakta, bevarar RUT-avdraget (om än halverat) och inte innehåller några konkreta åtgärder för att stoppa vinstläckaget från välfärden. Allianspartierna har uppenbarligen segervittring och känner inget behov av att kompromissa.

Även om Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budgetproposition knappast var radikal fanns där ändå embryon till ökad solidaritet med dem som behöver stöd för att kunna leva ett gott liv. En vision – detta farliga ord – om ett inkluderande samhällsprojekt som syftar till att sprida makt och resurser mer jämlikt.

Men sociala och ekonomiska rättigheter för de, ur marknadens synvinkel, svaga och oförmögna avfärdar Allianspartierna föraktfullt som ”bidragslinjen”. Frågan är emellertid hur långt de är beredda att gå. Är de villiga att förhandla med rasisterna i SD för att desarmera varje ansats till progressiva reformer? Delar av borgerligheten verkar onekligen villiga att bjuda in SD i stugvärmen – bland andra PM Nilsson i Dagens Industri (vars utspel jag skrev om här), Svenska Dagbladets ledarsida och flera moderata kommunpolitiker – och legitimera deras människosyn.

Men för vad? För att förhindra en rödgrön regering som vill försvåra vinstuttag ur välfärden (en åtgärd som en överväldigande majoritet av svenska folket står bakom), fördela mer pengar till de behövande och värna miljön? Uppenbarligen anses näringslivets snöda vinstintressen och de välbeställdas pekuniära småaktighet vara skäl nog för att kasta idén om alla människors lika värde på skräphögen. Detta är vad den parlamentariska krisen handlar om.


∗Reviderad 23.30 den 4 december 2014.
∗Reviderad & kraftigt kortad 20.48 den 6 december 2014.

Share

Borgerlighet & högerextremism

En del skribenter (bland annat Aftonbladets Karin Pettersson) har förfasat sig över liberalen PM Nilssons utsträckta hand till Sverigedemokraterna på ledarsidan i Dagens Industri den 20 oktober. Men är hans utspel förvånande? Är hans utspel liberalt? PM Nilsson må vara liberal enligt egen och andras bedömning, men hans ledare genomsyras av en tydligt konservativ argumentation. Hans marknadsliberala ådra är i detta fallet ett uttryck för en konservativ hållning. I själva verket företräder marknadsliberaler ofta en agenda som syftar till att bevara och skydda en etablerad sfär av privat makt gentemot demokratiska krav på ökad jämlikhet. De är konservativa i allt utom beteckningen ”liberal”, som de likt en ideologisk amulett bär på kavajslaget.

PM Nilssons resonemang går ut på att näringslivet bör ta på sig uppgiften att fostra SD eftersom dessa förmodat vilsna själar behöver de traditionella eliternas fasta hand för att kunna bli ansvarstagande och acceptabla medborgare. Den rätta lära som de ska få sig till livs är respekt för ”grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Deras övriga åsiktspaket förväntas förändras allt eftersom de vill vara duktiga och vinna respekt i riksdagen. En ”nästintill oundviklig normaliseringsprocess”, skriver Nilsson. Rasismen och ultranationalismen är sekundära problem. Huvudsaken är att SD, tack vare lite skicklig coachning från näringslivet, hindras från att bli ”en destruktiv kraft i alla frågor”. En klen tröst för dem som hade förväntat sig ett principiellt stöd för idén om alla människors lika värde och rättigheter.

Samtidigt som PM Nilsson öppnar dörren på glänt för borgerlig politik med stöd av ett rasistiskt parti vill han låta påskina att SD:s utveckling kan gå åt endera hållet. Antingen kan de bli ett vänsterparti eller ett högerparti. Källan till denna konstruerade osäkerhet är Markus Uvell, chef för näringslivets tankesmedja Timbro. Rimligtvis är de båda medvetna om att SD i praktiken har fungerat som stödparti åt Alliansen i riksdagen. I genomsnitt har de gått på Moderaternas linje i 70 procent av alla omröstningar där M och S har röstat olika. Blott i 10 procent av fallen har de stött S. Ett besvärande faktum som Nilsson och Uvell försöker dribbla bort genom att så ett frö av tvivel kring partiets ideologiska position.

Som alla rasistiska och nationalistiska partier har även SD — hur obekväma de än må vara för en bildad och belevad borgerlighet — sin huvudfiende till vänster. Rasism är en av de mest extrema formerna av antiegalitärt hat. Ett parti som graderar människor efter hudfärg är därför själva antitesen till den grundläggande egalitära idé som vänstern står för. Aversionen mot jämlikhet löper däremot som en förenande tråd genom både konservatism och högerextremism. Inställningen till ett privilegiesamhälle är inte vad som skiljer dem åt, utan snarare på vilka grunderna som rangordning och därmed privilegier ska fördelas. Konservatismen är elitistisk medan högerextremismen är populistisk och förment folklig. Duglighet (i elitens ögon) sorterar det borgerliga samhället; blod och kultur sorterar det nationalistiska.

Men partiets ultranationalism avskräcker inte PM Nilsson från att vilja föra in SD i den borgerliga fållan. I stället argumenterar han för att näringslivets företrädare genom att ”upplysa om den långsiktigt ekonomiska vinsten med öppenhet” och ”konkret visa varför Sverige vinner på invandring” ska förmå SD:s politiker att överge sina politiska övertygelser. Det finns en förnuftig väg att gå, men somliga förirrar sig från tid till annan bort längs krokiga stigar och behöver då näringslivet som tar dem i örat och förklarar vad som egentligen gäller. Som om SD inte har tänkt igenom sin politik eller är medvetna om sina ideologiska värderingar. PM Nilssons resonemang är dessutom ett ytterst svagt argument mot SD:s rasism. Hans resonemang är endast giltig i fall invandringen är en ekonomisk vinstaffär för Sverige som nation. Därmed har han reducerat generella mänskliga rättigheter till en fråga om debet och kredit.

Ekonomiska kalkyler är i detta sammanhang en återvändsgränd. Att reducera människovärde till en balanspost i statsbudgeten är varken antirasism eller ens särdeles liberalt. Men tyvärr är det ofta där borgerligheten landar när de ska konfrontera högerextremismen i samhället, om de ens bemödar sig om att göra det. Hur spridd denna typ av argumentation är i dagens Sverige illustrerade för övrigt Anna Hedenmo när hon i ”opartiska” SVT:s partiledarutfrågningen inför valet frågade Jimmie Åkesson vem som ska städa våra arbetsplatser om vi inte tar emot invandrare. Med en sådan logik har man effektivt delat upp mänskligheten i de som i första hand har en instrumentell roll som utförare av tjänster och de som åtnjuter dessa tjänster. Herrskap och tjänstefolk. Mer borgerligt än så kan det knappast bli.

 

Partiledarutfrågning av Jimmie Åkesson den 26 augusti 2014 med Anna Hedenmo och Mats Knutsson

Relevant avsnitt är 18:25–20:49. 19:15 in i klippet frågar Anna Hedenmo ”Vilka ska städa på våra arbetsplatser, vilka ska ta hand om våra gamla?”

 

Läs mer:

Corey Robin The Reactionary Mind: Conservatism from Edmund Burke to Sarah Palin, Oxford University Press, 2011

Henrik Arnstad Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia, Norstedts 2013

…samt givetvis Konservativ revansch — Den politiska kampen mot jämlikhet under Reinfeldt, Kung Gråkappa Förlag, 2014.

 

Share