Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Konservatism versus liberalism

I Sydsvenskan skriver Per Svensson om den antidemokratiska högerns återkomst i Europa. Bland annat lyfter han fram radikala svenska konservativa från tidigt 1900-tal. Texten är läsvärd och välskriven. Men ett par passager i artikeln antyder att Svensson inte bara är ute efter att kritiskt granska radikal konservatism, utan också vill befästa en viss uppfattning om relationen mellan borgerlighetens två stora ideologier där liberalismen får ikläda sig rollen som konservatismens huvudsakliga motståndare och offer genom historien.

Som många liberala debattörer har Per Svensson en förhärligande syn på sin egen ideologi. I stället för historiens brokiga och motstridiga utveckling förefaller liberalismen i hans tappning i det närmaste ha tillkommit genom obefläckad avelse. Han sätter följaktligen likhetstecken mellan demokrati och liberalism, samt marknadsekonomi och liberalism, dock utan att ange vad han menar med vare sig demokrati eller marknadsekonomi. Det är i stället ordens signalverkan han är ute efter. Underförstått står liberalismen för goda ideal, medan dess borgerliga kusin, konservatismen, har en mer tvivelaktig och mörk historia.

Efter en inledande exkursion om den svenske reaktionären Adrian Molin och hans artikelsamling utgiven 1935 avhandlar Per Svensson det tankegods som sprids av dagens radikala höger via den fascistiska nätsajten Motpol. Det är i detta sammanhang som Svensson lyckas med konststycket att förvandla de våldsamma ideologiska strider som härjade Europa under tidigt 1900-tal till en inomborgerlig uppgörelse. Han skriver:

Som så många andra högextremister i dag svärmar Motpol för den ”konservativa revolutionen”, det vill säga för författare och ideologer som i det tidiga 1900-talets Tyskland artikulerade ett aristokratiskt och elitistiskt motstånd mot demokrati och liberalism.

Med några penndrag utraderar han därmed såväl kommunism som socialdemokrati ur historien. Men förutan den ryska revolutionen, stridbara fackföreningar och en välorganiserad socialistisk rörelse (inkluderande både kommunister och socialdemokrater) blir högerns våldsamma motreaktion obegriplig. Det var inte rädsla för liberalismen som fick högern att trumma fram marscherande svartskjortor i Italien och dito brunskjortor i Tyskland. Massdemokrati och krav på en mer jämlik fördelning av makt och resurser väckte däremot den konservativa högerns avsky.

Liberalismen var inte heller odelat positiv till massamhället. I själva verket var många liberala tänkare upptagna med att försöka utveckla sätt att kontrollera och hantera den potentiellt oregerliga folkmassa som krävde inflytande över samhällets styre. Framstående exempel är de så kallade ordoliberalerna i Tyskland och företrädare som Walter Lippman i USA. Här finns en lång tradition med inslag av både konservatism och liberalism vars tentakler sträcker sin in i nutid. En tradition som Svensson bekvämt nog ignorerar då den inte passar in i hans strävan efter att upprätta en skarp bodelning mellan å ena sidan konservatismen — med dess draksådd i form av modern nationalistisk högerextremism — och å andra sidan liberalismen. I praktiken är emellertid gränsen mellan de två ideologierna betydligt mer porös (ett par inlägg på detta tema finns här och här).

Men framför allt undviker han det obekväma faktum att många liberaler under 1920- och 1930-tal faktiskt såg fascism och nazism som en räddning undan kommunismen. Exempelvis skrev den liberala ekonomen Ludwig von Mises i Liberalism (1927) att fascismen hade räddat den västerländska civilisationen (personligen vill jag hellre placera honom i den konservativa traditionen, men han identifierade onekligen sig själv som liberal). Den tyske politikern och ordoliberalen Alfred Müller-Armack gick, sina liberala övertygelser till trots, med i NSDAP och var medlem i nazistpartiet till krigsslutet. Efter 1945 myntade han begreppet ”social marknadsekonomi” och arbetade aktivt för att upprätta en liberal ekonomisk ordning i Europa. Återigen passar historien inte in i Svenssons trånga kostym av liberaler versus konservativa.

Resonemanget blir också försåtligt när han ska kommentera en annan influens för modern extremhöger.

Den andra stora inspirationskällan för Motpol-gruppen är fransk högerextremism med tonvikt på de ”identitära” idéerna, det vill säga föreställningen att varje ”folk” har en egen ”identitet” som hotas av högerextremismens ständiga fiende, det nivellerande och degenererande liberala marknadssamhället.

Som jag har skrivit tidigare är relationen mellan extremhögern och ”marknadssamhället” betydligt mer komplicerad historiskt sett än en enkel uppdelning i vän-fiende. Näringslivets framgångsrika flört med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 antyder också att fienden finns annorstädes. En av extremhögerns främsta finansiärer i Europa, Patrick Brinkmann, grundade aktiebolaget Wiking Mineral som mig veterligen inte agerar i en planekonomisk bubbla, utan just gör affärer på marknaden. Till och med de uttalat fascistiska företrädarna för SD:s tidigare ungdomsförbund vinnlägger sig om att framhålla sina goda kontakter i affärsvärlden. Som William Hahne förklarar i Björn af Kleens utmärkta reportage i DN:

Vi är representativa. Vi har kontakter i näringslivet.

Det är också oklart hur marknaden, enligt Per Svensson, leder till ”nivellering”. Visserligen avskyr extremhögern nivellering, mångkultur och allt som riskerar att störta det organiska samhällsbyggets förment naturliga hierarkier i gruset. Men är det verkligen det ”liberala marknadssamhället” per se som de fruktar? I Konservativ revansch ägnar jag ett par kapitel åt hur liberala föreställningar om frihet, marknad och privat äganderätt inte nödvändigtvis måste kombineras med andra liberala ideal, utan snarare kan utgöra ett solitt fundament för en konservativ aristokratisk samhällsvision där de dugligaste härskar över de mindre dugliga via — och tack vare — marknaden. Om något är tvärtom marknadsekonomi fullt förenligt med tämligen omfattande klyftor, vilket torde vara uppenbart med tanke på de senaste decenniernas utveckling i Sverige. Ojämlikhet, inte nivellering, har följt i kölvattnet på decennier av ekonomiska ”liberaliseringar”.

Vad extremhögern fruktar och avskyr är allt för långt gången jämlikhet mellan människor. Men jämlikhet är inte en konsekvens av det ”liberala marknadssamhället” utan frukten av politiska reformer och ingrepp för att bland annat kompensera för marknadens ojämlika utfall. Det är politiska initiativ som intervenerar i den ”naturliga ordningen” i syfte att sprida makt och inflytande till breda lager som upprör konservativa rörelser i första hand, inte marknaden.

Per Svenssons text är utöver en tänkvärd inblick i radikal konservatism en skicklig, men en smula ohederlig, hyllning av liberala ideal. Genom att osynliggöra alla åsiktsinriktningar till vänster om liberalismen (annat än för att sätta ett falskt likhetstecken mellan ytterflankerna till höger och vänster på det politiska spektrumet) tror jag dock att han gör både sig själv och alla andra en björntjänst i kampen mot extremhögern. Hans uppsåt må vara vällovligt, men hans ovilja att se liberalismens komplexa och motstridiga historia gör honom blind för de grynnor och skär som lurar under dess yta.

Share

Den skadliga freden

Försvaret av artilleribarackerna vid Monteleón, av Joaquín Sorolla (1863-1923). Källa: Wikimedia Commons
Heroism? Målning av Joaquín Sorolla (1863-1923). (Wikimedia Commons)

Mina vänner, Sverige är ett fredsskadat land. Bakom denna insikt står örlogskapten Niklas Wiklund i svenska flottan. Sedan en tid tillbaka skriver han kolumner för Svenska Dagbladet. Dock inte i egenskap av avlönad officer, utan som ”fri försvarsdebattör”.

Wiklund inleder sin kolumn Den långvariga freden kan ligga Sverige i fatet (20 mars 2015, på nätet med rubriken Sverige är ett fredsskadat land) med följande passage:

Att vara försvarsminister i ett fredsskadat land som Sverige kan inte vara enkelt. Vi har varit så förskonade från krig och elände i vår del av världen att man faktiskt kan tillåta sig att använda detta uttryck.

Under det senaste dryga decenniet har Sveriges försvarsmakt i och för sig tagit aktiv del i såväl kriget i Afghanistan som militära insatser i Libyen 2011 och Mali sedan 2013. Snart ska svensk militär till Irak för att bekämpa IS. Men det som bekymrar Wiklund är avsaknaden av väpnade konflikter i ”vår del av världen”.

En överdrivet lång tid av fred har helt enkelt gjort oss bekväma och passiva. Föga anar vi faran som lurar i vår omgivning. Trots att ”alla varningsklockor ringer”. Den stridskuk som Jan Björklund förtjänstfullt runkade upp under sin tid i militären verkar ha slaknat.

Wiklund skriver om behovet av upprustning.

Om vår dimensionerande motståndare ökar sin förmåga, så borde det leda till egna åtgärder om vi vill vara trovärdiga.

Inga länder eller grupperingar nämns vid namn. Men att hotet kommer från Putins Ryssland torde vara tämligen uppenbart. Ett ockuperat Gotland riskerar, enligt Wiklund, att bli den kalldusch som till slut väcker de godmodiga och flegmatiska svenskarna ur sin säkerhetspolitiska slummer.

Statsvetaren Corey Robin beskriver i The Reactionary Mind hur kamp och konflikt alltid har varit en viktig beståndsdel i konservatismen. Krig vitaliserar och kamp skärper våra sinnen. Utan stridens uppfriskande larm riskerar vi att falla in i ett vegeterande tillstånd.

Konservatismens fader Edmund Burke argumenterade i A Philosophical Enquiry för hur skönhet egentligen var ett tecken på förfall, medan det råa, fula och grova var sublimt; tecken på kraft och vitalitet. I detta ljus är krig inte i första hand död och förintelse, utan tvärtom något som förhöjer vår livskänsla. Åtminstone för dem som råkar befinna sig på på generalstaben eller i regeringskvarteren.

För kanonmaten vid den tänkta fronten är däremot kriget bara terror utan några förlösande egenskaper. Inte ens Burke skulle ha sett något sublimt med att faktiskt bli lemlästad eller slitas i stycken av en granat.

Share

The Times They Are a-Changin’

Premiär för magasinet Underbara Kungsholmen.
Premiär för magasinet Underbara Kungsholmen.

Mars månad, strålande solsken och över tio grader varmt. Samtidigt dimper premiärnumret av Underbara Kungsholmen ner i brevinkastet. Lexus nya SUV, Homestyling, Georg Sörmans herrekipering och en hyllning till pantbanken som institution är några av inslagen. Sedan tidigare har månadsmagasinet en storebror i Älskade Östermalm.

Underbara Kungsholmen är ett tecken i tiden. Borgerligheten må ha förlorat höstens val, men dess livsstil, värderingar och ideologi står starkare än på länge. För målgruppen går inte att ta miste på. Exempelvis nämns varken i ingress eller faktaruta partitillhörigheten för den nyblivna riksdagsledamoten Tina Ghasemi i artikeln där chefredaktören möter ”personer som är betydelsefulla för Kungsholmen”. Självfallet är hon moderat.

Ett annat konservativt vårtecken är den utmärkt underhållande filmen Kingsman – The Secret Service där en privat sammanslutning brittiska superagenter agerar på eget bevåg för att rädda världen. Självfallet är de till lika delar beväpnade med god karaktär och ett belevat uppträdande som eldkraft och hjältemod. En formidabel orgie i reaktionära föreställningar och attribut.

Göteborgs-Postens socialliberala ledarsida har nyligen, lagom till vårvärmens ankomst, bytt skepnad till konservativ under ledning av dess nytillträdda chef Alice Teodorescu. Ledarskribenten Gert Gelotte lämnade omgående Hjörnes flaggskepp eftersom han inte kände sig bekväm under den nya ledningen. Kvar är Teodorescu och en vikarie.

I höstas förvandlade Johan Hakelius brittisk kolonialism till en kuriös och excentrisk företeelse med boken Rule, Britannia! Några månader tidigare publicerade den ansedda tidskriften The Economist en recension av Edward Baptists The Half Has Never Been Told: Slavery and the Making of American Capitalism som kritiserade boken för att inte vara objektiv eftersom ”nästan alla svarta är offer och nästan alla vita är skurkar”. (The Economist drog sedermera tillbaka recensionen efter massiv kritik, men den ligger fortfarande kvar på deras sajt i öppenhetens namn. All heder för det.)

Sammantaget antyder dessa spridda skurar att konservatismen är på frammarsch. Att döma av reaktionerna från ledarskribenter och kommentatorer är det dock få som har något grepp om denna ideologi, annat än vaga föreställningar om att den förmodligen handlar om monarki, kristendom och kärnfamilj. Men konservatismen är långt ifrån en kuriös svaghet för gamla traditioner, utan ett ihärdigt försvar av privat makt. Vi går mot en lång het sommar…

Share

Putins propaganda

RT är den ryska regimens ansikte utåt.
RT är den ryska regimens ansikte utåt. ”Ifrågasätt mer” är deras försåtliga slogan.

För några år sedan träffade jag två journalister från RT (tidigare Russia Today) på semester i Argentina. Jag frågade dem om de ansåg att de var fria att rapportera vad de ville. Svar: Ja! Även kritik mot Vladimir Putin? Förläget skratt: Nja, inte riktigt.

För dem som har tittat på RT framstår det ganska snabbt att all kritik mot rysk politik är bortom gränsen för det acceptabla, vilket gör kanalen tämligen lätt att genomskåda som en propagandakanal för den ryska regimen. Följaktligen är den inte heller särdeles effektiv när den riktas till människor utanför Rysslands gränser som har tillgång till andra källor. Precis som Murdochs Fox News är nyhetsförmedlingen i RT full av konspirationsteorier och märkliga experter. Rysslands nya internationella sajt Sputnik förefaller i sin tur vara fylld med En Ding Ding Värld-material samt nyheter till stöd för rysk utrikespolitik.

Putins propagandaapparat innefattar även närvaro i sociala medier. Dagens Nyheter rapporterade i början av februari om ett kontorskomplex i S:t Petersburg där avlönade nättroll tar ställning för Putins regim. Budskapet som trollen framförde på nätet verkade dock inte vara mer avancerat än: Putin=bra; Obama=dålig; Porosjenko=löjlig.

Hade dessa kanaler varit sofistikerade och framgångsrika, som många debattörer påstår, skulle långt fler politiker, säkerhetsexperter och ledarskribenter i Sverige — och i västvärlden i stort — förmodligen inte ha avfärdat Putins linje i den nuvarande kraftmätningen i Ukraina lika entydigt. Men det gör de. För trots vad en säkerhetspolitisk debattör som Stefan Olsson vid tankesmedjan Frivärld kallar Rysslands ”fenomenala ‘påverkansoperationer’” mot omvärlden verkar Putin få nöja sig med stöd från bedagade filmstjärnor som Steven Seagal, Gérard Depardieu och Brigitte Bardot, samt högerextrema partier som Front National och Sverigedemokraterna. I övrigt är hans auktoritära regim en paria.

Även västmedier verkar från tid till annan hemfalla åt tämligen klumpig propaganda. Som exempelvis den läckta Pentagonrapport som hävdade att Putin lider av asperger och att alla förhandlingar med den ryske presidenten därför bör äga rum i lugna miljöer för att inte stressa honom till tokiga beslut. Källa till denna historia var USA Today.

Betydligt svårare är det för mig som nyhetskonsument att försöka bedöma trovärdigheten i andra mindre sensationella påståenden. Anklagelser och konspirationsteorier flödar på båda sidor. Vad hände vid branden i Odessa som kostade 40 människors liv i maj 2014? Vilka sköt ner passagerarplanet MH17? Vad vill egentligen ukrainarna på Krim och i landets östliga delar? Hur stort inflytande har nazister och extrema nationalister (på båda sidor) över hur konflikten utvecklas?

Ryska statskontrollerade medier är givetvis inga trovärdiga källor. Putins regim har inte bara annekterat Krimhalvön utan är dessutom direkt iblandad i krigföringen i östra Ukraina. Därför är det naturligtvis positivt om både nyhetsredaktioner och mediekonsumenter blir medvetna om hur de ständigt riskerar att bli utsatta för informationskrigföring från rysk sida. Men Ryssland är inte ensamt om att använda psykologiska operationer och propaganda.

Under uppladdningen inför Irakkriget 2003 producerade Vita huset fabricerade bevis och lanserade en massiv propagandakampanj tillsammans med Tony Blairs Labourregering i Storbritannien. Historien är för övrigt full av hur stridslystna stormakter inte drar sig för lögn och förbannad dikt när de vill dra ut i krig. PR-byrån Hill & Knowltons påhittade historia om hur irakiska soldater slet spädbarn ur kuvöser i Kuwait City strax före första Gulfkriget 1991 är ett annat berömt exempel på krigspropaganda.

I konfliktsituationer finns det alltid olika intressen som vill dra fördel av att föra fram sin version. Det betyder inte nödvändigtvis att allt de säger därmed är falskt — uppenbara lögner är sällan effektiv propaganda — däremot att de väljer att redovisa de fakta som talar till deras fördel, eller undviker att nämna omständigheter som talar till deras nackdel. Den nu aktuella konflikten har sin beskärda del av informationsoperationer. Kommer de alla från Putins Ryssland?

Ur svenskt perspektiv har Rysslands aggression i Ukraina blivit ett viktigt argument för dem som vill stärka det svenska försvaret och ansluta Sverige till Nato. Ur deras perspektiv är det av intresse att konflikten inte får en fredlig lösning. Putin som imperialistisk superskurk — en ny Hitler — stärker argumenten både för ökade försvarsanslag och Natomedlemskap.

Med detta inte sagt att Putin skulle vara ofarlig, bara att hans nationalistiska högerregim förmodligen är betydligt farligare för ryska och ukrainska medborgare än för Sverige. Våra inhemska konservativa försvarskramare vädrar emellertid morgonluft och verkar se ett nytt kallt krig som en stärkande vitamininjektion i ett Sverige där nedrustning och mjäkig fredsretorik har gjort makthavarna veka och undfallna. Febriga föreställningar om nationell ära och kamp mellan civilisationer är ett bra recept för fortsatt eskalering. För dem som omhuldar militära lösningar är naturligtvis förhandlingar och fredliga medel ingenting annat än förräderi och undfallenhet.

Som Sara Skyttedal (KDU) twittrade från årets Folk och Försvar:

Jag upprepar mig från förra årets : Pacifism större hot än kärnvapnen.

Putin är inte den enda som tjänar på skrämselpropaganda.

Share

En hök slår till

En av Stefan Olssons rallarsvingar på Twitter.
En av Stefan Olssons rallarsvingar på Twitter.

Expressens nyhet tidigare i veckan om att Utrikesdepartementet hade vikt sig för påtryckningar från Rysslands president Vladimir Putin visar sig vid närmare påseende inte ha vidare mycket substans. När Medierna i P1 granskar tidningens avslöjande (17.38 in i programmet) visar det sig att Expressen saknar belägg för sina påståenden. Men ”nyheten” blir ändå avstamp för kritik från högerhåll av utrikesminister Margot Wallström (S) som påstås ha gett efter för Putins krav.

Statsvetaren Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Frivärld (som likt en uppsjö andra tankesmedjor i Sverige finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv) går genast till attack och vill ha ett misstroendevotum mot Wallström, eller hennes avgång. Han anar en konspiration iscensatt av ”ryssarna som är fenomenala på ‘påverkansoperationer'” i syfte att sänka Sveriges trovärdighet. Olsson beklagar sig också över att UD ”lägger sig platt för Moskva och läcker hemligheter till pressen”.

När det i efterhand visar sig att historien vilar på lösa boliner ändrar det emellertid inte Stefan Olssons analys. Inte heller ger det honom anledning till eftertanke. Tvärtom fortsätter han på krigsstigen. TT:s Owe Nilsson, som kritiserar Expressens rapportering i Mediernas inslag, får i stället en skopa ovett för att han skulle gå i S-Mp-regeringens ledband.

Idag kan man höra @owenil på TT förklara att god journalistik är att stötta regeringens säkerhetspolitiska agenda.

För de som tar sig tid att lyssna på Mediernas inslag är Stefan Olssons påhopp på Owe Nilsson djupt ohederligt. När tidningar publicerar uppgifter som de inte har täckning för borde det vara ett problem även för skjutglada försvarshökar av Olssons kaliber. I stället för att ta källkritik på allvar gör han allt för att smutskasta en reporter som ifrågasätter Expressens bristande underlag. Men alla metoder verkar vara tillåtna när konservativa debattörer vill slå på krigstrumman.

 

Share

Marknaden slår till

Grönsaksmarknaden reagerar.
Grönsaksmarknaden reagerar med liknöjdhet. (NobbiP/Wikimedia Commons)

Marknaden tycker si, marknaden tycker så. Nästan varje dag får jag som mediekonsument veta känslotillståndet hos denna abstrakta entitet. Nu senast reagerade marknaden för femtioelfte gången på den parlamentariska situationen i Grekland. Marknaden är oroad.

Det avblåsta extravalet i Sverige gjorde däremot inte marknaden ”stressad”. En mer ”vänsterorienterad” politik skulle däremot kunna påverka framöver. Starka reaktioner på marknaden fungerar, får jag som radiolyssnare lära mig (Ekonomieko kl 18.00 den 29 december 2014), som en ”blåslampa” för att förmå politiker att ta ”nödvändiga politiska beslut”.

Till att börja med är det fascinerande att denna allestädes närvarande aktör i det offentliga samtalet aldrig får någon klar definition. Vad är egentligen den mystiska marknaden? Grönsaksmarknaden på torget? Stormarknaden som erbjuder extrapris på hushållspapper? Naturligtvis inte.

Oreflekterat framstår marknaden som en omskrivning för allas våra ekonomiska farhågor och bekymmer. Du och jag deltar som enskilda individer i marknadsekonomin var dag, vare sig vi vill eller inte. Följaktligen är marknaden en aggregation av våra intressen som marknadsaktörer.

Men givetvis är detta en beskrivning som fördunklar mer än den klargör. Bara för att jag som privatperson handlar på ICA, har 10 000 kronor på mitt bankkonto och pensionssparar i en fond gör inte det mig till marknaden, eller marknaden till en representant för mina huvudsakliga intressen.

Marknaden i bestämd form är en synonym för de ägarintressen som dominerar samhällsekonomin. Eftersom mängden pengar avgör de enskilda aktörernas inflytande på marknaden är den både i teori och praktik en form av institutionaliserad ojämlikhet. De rika har mer makt än de fattiga.

Oavsett dess för- och nackdelar i övrigt är marknaden per definition ett uttryck för graderad rösträtt. De utan ekonomiska resurser är helt uteslutna från allt inflytande. För att parafrasera Verner von Heidenstam: I marknadens republik heter medborgarrätt pengar. I detta avseende är marknaden raka motsatsen till demokratins egalitära ideal där var och en, oavsett privat förmögenhet, har en röst var.

Formuleringar i stil med ”nytt lagförslag oroar marknaden”; ”marknaden negativ till regeringens reformer”; ”marknaden jublar över nytt handelsavtal” är därför i praktiken uttryck för de rikas intressen. När politiker anpassar sig för att blidka marknaden är det i praktiken aristokratins sentida hämnd på demokratin. De besuttna överprövar demokratiska beslut och fäller sin dom.

Utifrån de ägarförhållanden som har rått under de senaste århundradena skulle vi lika väl kunna skriva om historien med språkbruket i dagens medier: ”Marknaden motsätter sig slaveriets avskaffande”; ”Marknaden drar ut i krig”; ”Marknaden bekymrad över allmän och lika rösträtt” etcetera.

Just därför är det en ovärderlig tjänst för näringsliv, investerare och banker när medier refererar till ”marknaden”. Rimligtvis vore det mer intellektuellt hederligt om reportrar och nyhetsankare konsekvent refererade till ”de rika”; ”kapitalägarna”; ”investerarna” när det faktiskt främst är deras intressen som de beskriver när de i bestämd form talar om ”marknaden”.


I Konservativ revansch skriver jag mer utförligt om hur marknad och marknadsreformer har blivit den moderna konservatismens främsta verktyg för att begränsa demokratins egalitära ideal i syfte att skydda privat makt och hierarkiska strukturer. Köp boken och läs!

Share

De produktiva

De produktivas hemlighet i bilagan Entreprenör i SvD.
De produktivas hemlighet i bilagan Entreprenör i SvD.

I helgen damp som vanligt ett knippe bilagor ner på hallmattan tillsammans med SvD. En av dem hade överskriften ”Entreprenör” i stilrent svarta seriffer på ljus bakgrund. Inne i annonsbilagan — eller ”content” som det kallas på nyspråk — fanns ett sexsidigt inslag kallat De produktivas hemlighet. Artikeln beskriver hur fem framgångsrika karriärmänniskor får ut maximalt av sina arbetsdagar.

De produktiva som får komma till tals är: Anna König Jerlmyr, oppositionsborgarråd (M), Marie Söderqvist, vd Livsmedelsföretagen, Micael Bindefeld, PR- och eventföretagare, Elisabeth Thand Ringkvist, vd Företagarna och Ulrika Davidsson, kokboksförfattare.

Här följer några citat ur detta episka alster om de produktivas hemligheter:

I min roll handlar det […] om att vara produktiv hela tiden, utmaningen är att tvinga sig själv att vara ledig utan att prestera. Anna König Jerlmyr

Jag vaknar alltid en kvart innan jag ska gå upp, oavsett när jag ska gå upp, min inre väckarklocka är sjuklig i sin effektivitet. Marie Söderqvist

Jag kan vara kreativ och spruta ur mig idéer och landar de inte hyfsat snabbt kan jag tappa motivationen. […] Jag har medarbetare som fångar upp mina idéer. Micael Bindefeld

Jag måste hitta uppgifter som initialt känns omöjliga […] Det är en motivationsgrej för mig när folk säger att det är omöjligt. Elisabeth Thand Ringqvist

Jag tror jag får gjort dubbelt så mycket gjort [sic] som andra människor på samma tid. Ulrika Davidsson

Jag läser om fem personer som är kreativa och som ser utmaningar där andra ser problem. Det verkar som om ingenting kan hindra dessa människor från att vara rasande effektiva i allt de företar sig. De fem är dessutom käckt morgonpigga och kliver upp runt klockan sex för att genast läsa tidningar, kolla mejl och skanna av sociala medier. De påminner om Fredrik Reinfeldts idealmedborgare i Det sovande folket, Johanna, hon som ser det som en sport att vakna före väckarklockan.

Utöver vital information om vid vilken tid de stiger upp respektive går till sängs får jag veta hur kvintetten hanterar sin e-post och hur de håller uppe sin motivation. Betecknande nog handlar i princip ingenting, rubriken till trots, om vad de gör rent konkret. Sida upp och sida ner av frågor och svar lämnar mig som läsare ovetande om på vilket sätt de bidrar med något produktivt, än mindre om deras insatser faktiskt tillför något positivt av värde för andra människor. Däremot får jag veta att de får ut maximalt av sina arbetsdagar, och är oerhört upptagna.

Artikeln är symptomatisk för arbetssamhället (för att låna sociologen Roland Paulsens uttryck). Beundran av effektivitet i sig är likt beundran av förmågan att hålla många bollar i luften en vettlös beundran som bortser från vad bollarna överhuvudtaget gör i luften; behöver de vara där; vad fyller de för funktion?

Självfallet går det att vara produktiv och effektiv på både konstruktiva och destruktiva sätt. Såväl enskilda aktörer som organisationer kan ”producera” avfall, lidande och stress, likväl som nyttigheter som kommer många människor till gagn. Men den blinda dyrkan av produktivitet/effektivitet/tillväxt bortser från alla sådana överväganden. De som utför flest arbetsmoment på kortast tid, oavsett hur poänglösa eller rent av destruktiva de än må vara, vinner i kampen om vem som är mest effektiv.

Artikeln handlar mindre om produktivitet än om att sälja in två budskap till mig som läsare. För det första att framgångsrika entreprenörer och ledare är samhällets stöttepelare vars arbetskapacitet är värd min aktning. För det andra att jag borde ta efter de intervjuades exempel för att bli effektivare på jobbet. De produktivas hemlighet är borgerlighetens arbetslinje förpackad som glättig inspiration.


Bilagan ”Entreprenör” är en A Perfect Guide-produkt. Avsändare för helgkonceptet A Perfect Guide är Perfect Content som görs av A Perfect Guide Scandinavia AB som sedan 2013 ägs av Svenska Dagbladet.

Share

Elitens frestelser

Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen.
Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen.

Daniel Suhonens uppmärksammade bok om Håkan Juholts uppgång och fall, Partiledaren som klev in i kylan, ger en välbehövlig inblick i hur politisk, ekonomisk och medial makt smälter samman i modern svensk politik. De många banden mellan ledande socialdemokrater och Svenskt Näringsliv är i flera fall redan kända. Ändå blir bokens genomgång överväldigande. Sverige framstår i det närmaste som en bananrepublik där pengastinna intressen drar i trådarna.

Mikael Damberg, Thomas Östros och Niklas Nordström är bara några ur det digra persongalleri av så kallade högersossar som passerar revy i boken. Personer som i allt väsentligt verkar mer upptagna av att främja sina egna och kapitalets intressen, än att uppfylla de önskemål om ett jämlikare och mänskligare samhälle som alltjämt dominerar bland arbetarrörelsens fotfolk. Toppgarnityret förfaller bländade av näringslivseliten.

Vilket får mig att tänka på Björn af Kleens utmärkta bok Jorden de ärvde om svensk godsägaradel. Där framgår tydligt hur betuttade högt uppsatta socialdemokrater — inte minst tidigare partiledaren Göran Persson och näringsministern Björn Rosengren — är i adelns livsstil och privilegier. I själva verket visar af Kleen hur denna feodala kvarleva paradoxalt nog har haft några av sina mest trofasta försvarare i arbetarrörelsens kärna. Exempelvis är det tack vare socialdemokratin som fideikommissinstitutet alltjämt lever i högönsklig välmåga i Sverige. Detta trots att övriga Europa har gjort upp med denna rest av l’ancien régime.

En gemensam nämnare för gamla pengar och privilegier (adeln) och nya pengar och privilegier (näringslivet) är deras bekväma förhållande till makt. Till skillnad från folkrörelsepolitiker bär de maktutövnings privilegier som en andra natur, en skräddarsydd kostym.

I ett avseende delar emellertid socialdemokratin och den gamla godsägararistokratin samma erfarenhet: Båda har under lång tid suttit i maktens högsäte, men förlorat sin position. Även om Socialdemokraterna nu återigen regerar, tillsammans med Miljöpartiet, har de inte stöd av mer än runt 30 procent av väljarkåren. Partiets storhetstid som massrörelse ligger i det förflutna.

Likheterna mellan socialdemokratin och adeln slutar inte där, för på sätt och vis har båda sett näringslivet som en räddningsplanka undan en tillvaro i förflutenhetens landskap. Precis som adeln hejdade sitt förfall i demokratins epok genom att locka till sig företagsvärldens eliter och anamma kapitalismen (se Arno Mayer The Persistence of the Old Regime), försöker dagens socialdemokrati utföra en liknande manöver för att behålla sin maktposition. De erbjuder näringslivet en åtråvärd helgardering: Oavsett vad befolkningen vill finns det alltid någon som lyssnar till husse i regeringskansliet.

Men till skillnad från en historisk överklass som adeln kan inte ett arbetarklassparti liera sig med kapitalismen utan att göra avkall på centrala delar av sitt tankegods. När socialdemokratin överger sin ambition att reformera samhället, och förlikar sig med uppgiften att blott administrera den rådande ordningen, har den förlorat sitt existensberättigande. Ingen mängd styrelseposter, lobbyuppdrag eller reträttpositioner inom affärsvärlden för väl valda partigängare kan ändra på det.

Intima kopplingar till näringslivet är inte någon räddning för Socialdemokratin. Bara ett långsamt verkande gift som i slutändan kommer att försätta den organiserade arbetarrörelsen i dödsryckningar. Giftet har redan börjat verka.


∗ Fideikommiss är en egendom som inte får säljas eller delas upp utan ska föras vidare i sin helhet till nästa generation. Eftersom äldste sonen tar över egendomen görs därmed övriga arvtagare lottlösa.

Share

Livspussel och snackisar

Mediebranschen är visserligen i akut kris, men inte på alla fronter. Samtidigt som Mittmedia aviserar ytterligare nedskärningar startar tre tidigare Bonnierchefer nyhetssajten KIT med ”Det du behöver” som slogan. Det låter som en välbehövlig satsning i dessa nedskärningstider.

Enligt presentationen under rubriken ”Vi tror på framtiden” får vi veta att de tre grundarna har en vision om en

medieprodukt för framtiden där fristående redaktionellt och högkvalitativt innehåll har en självklar plats på den öppna webben. Vi är övertygade om att den nya tiden kommer klara av att bära nya medieprodukter – helt på marknadens villkor.

Vad är det då för mediesatsning som ska kunna bära sig på ”marknadens villkor” och leverera ”högkvalitativt innehåll” när journalistiken i övrigt går på knäna? De utannonserade tjänsterna ger en fingervisning om innehållet. Företaget söker reportrar som ska skriva om föräldraskap, mat, teknik, väder och life hack. Men vd Peder Bonnier (storägare till KIT är Bonnier Growth Media) framhåller i Dagens Media att rekryteringarna inte ska tolkas som ett uttryck för den färdiga produkten. Efter hand  ska KIT fylla på med andra ”innehållsvertikaler”.

Det Schlingmannska och käcka språkbruk som genomsyrar presentation av KIT — med gott om anglicismer och formuleringar som ”Man har ju i stort sett ingen självrespekt om man inte är på Ello. Typ så”, samt uppmaningen att ”prempa” på deras nyhetsbrev — signalerar ett försök att med hurtiga blinkningar lansera ytterligare en kanal för livspussel och snackisar. Med risk för att framstå som ett fossil beklagar jag att nyhetsförmedling och granskning i den klassiska bemärkelsen inte verkar stå på agendan.

Lifehacker-tips
Tips för hotellvistelsen från Lifehacker.com.

Däremot har jag fått lära mig ett par nya begrepp tack vare KIT. Numera vet jag dels att Ello är en annonsfri social nätverkssajt som kräver inbjudan, dels att life hack är smarta vardagslösningar framför allt relaterat till datorer, men även analoga situationer. Bilden här bredvid är klippt från sajten Lifehacker.com och tipsar om hur du slipper slarva bort dina värdesaker på hotellrummet (den finurliga lösningen är att lägga pengar, nycklar, kort med mera på en handduk).

Åter till KIT. Sajten ska framför allt vara en kommersiell gratisprodukt där intäkterna ska komma från annonser och innehållsmarknadsföring (content marketing), som är ett finare ord för textreklam eller säljbudskap i redaktionell utformning. Vi begåvas således med ytterligare en produkt med mat, teknik och familjeliv på agendan. Och life hack. Förmodligen är människors begär efter texter om mat och föräldraskap i det närmaste oändligt eftersom det knappast råder någon brist på vare sig tidskrifter eller sajter på detta tema i dag. Men Bonnier Growth Media har säkerligen gjort en gedigen analys av de ekonomiska förutsättningarna för sajten.

Vad jag kan konstatera är hur själva ämnesvalen är som skräddarsydda för kostnadseffektiv ”journalistik”. Möjligheten att kombinera texter om föräldraskap, teknik och matlagning med annonser och textreklam för nya produkter och tjänster torde vara mångfaldiga. Vilket borgar för utmärkta synergieffekter. Life hack är i sin tur smarta lösningar som människor redan delar med varandra via sociala nätverk och därmed en icke-kommersiell arena som Bonnier Growth Media via KIT strävar efter att inkorporera i ett kommersiellt medieflöde. Förmågan att knyta till sig all mänsklig verksamhet och förvandla den till varor och tjänster, eller, som i detta fall, medel för att sälja andra varor och tjänster är A och O för en framgångsrik verksamhet på ”marknadens villkor”.

De framtida besökarna på KIT kommer inte att ta del av en ny medieprodukt, de är själva produkten — köpstarka och teknikintresserad konsumenter — som Bonnier Growth Media förmedlar till sina kunder: annonsörerna. Samma princip gäller i stort för alla gratismedier oavsett om de är i tryckt eller digital form. Säkerligen finns det åtskilliga tillverkare av konsumentprodukter som gärna skulle placera sin senaste manick i ett fördelaktigt sammanhang på KIT. För fördelaktiga sammanhang lär det bli. Själva affärsmodellen ger inte mycket utrymme för kritisk konsumentjournalistik ens om någon enskild prospektiv redaktör skulle nära en sådan ambition. Ju högre grad av annonsfinansiering, desto mindre beredvillighet att bita den hand som föder. Jobbannonserna lämnar heller inte mycket tvivel om vari uppdraget består:

Som reporter med föräldraskap som bevakningsområde på KIT.se informerar och roar du våra läsare som har eller tänker skaffa barn.

Denna form av verksamhet är inte bara renons på det demokratiska uppdrag som medierna har att förvalta, den är dessutom som klippt och skuren för en samhällsordning där det stora flertalet i första hand ska förhålla sig passiva och efter bästa förmåga smörja de ekonomiska hjulen. De kommersiella mediebolagens kamp för överlevnad på ”marknadens villkor” både underblåser och är beroende av att vidga klyftan mellan betald kvalitetsbevakning och gratismedier. Men med en ständigt ökande mängd infotainment — där underhållning, information och reklam glider samman till en lättsmält helhet — förtvinar i förlängningen alla former av seriös samhällsgranskning.

Vem ska betala för och läsa kvalitetsjournalistik i framtiden? Möjligtvis de som redan har en inbjudan till reklamfria sajter som Ello. Den kreativa klass som under arbetstid formar vår digitala omgivning till en annonsmarknad, men själva har själva råd att betala för kvalitetsmedier där de slipper det moras av livspussel och snackisar som bedövar resten av oss till idioter i klassisk grekisk mening: obildade solitärer i offentlighetens utkant.


Inlägget publicerades ursprungligen på joakimbroms.se.

Share