Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Frihetlig elitism

Folk som klarar sig utan frihet. Källa: Wikimedia Commons
Folk som egentligen klarar sig utan frihet? Källa: Wikimedia Commons

Den österrikiske ekonomen Friedrich Hayek (född von Hayek) var en mönsterliberal som stod upp för individens frihet mot kollektivets förtryck. Det är så författaren och debattören Johan Norberg beskriver honom när han uppmärksammar Timbros nyutgåva av Hayeks Frihetens grundvalar på Svenska Dagbladets ledarsida. Konservativ elitist hade varit en mer rättvisande beskrivning av sagda ekonom.

Hayek argumenterar förvisso för att friheten bör omfatta alla människor, alldeles oavsett vilken position de åtnjuter i samhället. Något som Norberg lyfter fram i sin kolumn:

Det viktigaste med Hayeks argument är att vi inte kan låta människor vara fria bara i de fall vi vet att det kommer att ge goda resultat. Det är just för att få fram oförutsebara lösningar som vi behöver mångfald, vi behöver ge utrymme för tillfälligheter.

Men frihet har inte något egenvärde i Hayeks tankevärld. I just Frihetens grundvalar förklarar han att om det hade funnits allvetande människor – personer som på förhand hade kunnat avgöra vilka individer som skulle komma att lämna ett positivt bidrag till samhällsutvecklingen – hade det inte funnits några starka skäl för individuell frihet. För Hayek är syftet med frihet att ge de exceptionella, de stora personligheterna, möjlighet att driva utvecklingen framåt. Friheten är instrumentell, inte essentiell.

Friedrich Hayek uttrycker samtidigt ett genuint förakt för det stora folkflertalet. Den arbetande massan har en begränsad mental horisont och saknar därför förmågan att nyttja friheten till något vettigt. Syftet med deras liv är att lyda sina överordnade. I själva verket är det genom underordning som de kommer till sin rätt.

Kort sagt är Hayeks förmenta liberalism och principfasta försvar för individuell frihet en sanning med modifikation. Snarare förespråkar han en konservativ elitism som tar avstamp i en vurm för privat egendom och fria marknader.

Varför då allt detta sagoberättande om liberalism och frihet? Varför presenterar Johan Norberg inte honom som en tankeväckande konservativ förespråkare för elitstyre? Måhända av samma skäl som Fredrik Reinfeldt inte öppet ville deklarera sin ambition att skapa fler lågavlönade arbetstillfällen: ”Because it doesn’t sound very nice”.

 

Share

Den skadliga freden

Försvaret av artilleribarackerna vid Monteleón, av Joaquín Sorolla (1863-1923). Källa: Wikimedia Commons
Heroism? Målning av Joaquín Sorolla (1863-1923). (Wikimedia Commons)

Mina vänner, Sverige är ett fredsskadat land. Bakom denna insikt står örlogskapten Niklas Wiklund i svenska flottan. Sedan en tid tillbaka skriver han kolumner för Svenska Dagbladet. Dock inte i egenskap av avlönad officer, utan som ”fri försvarsdebattör”.

Wiklund inleder sin kolumn Den långvariga freden kan ligga Sverige i fatet (20 mars 2015, på nätet med rubriken Sverige är ett fredsskadat land) med följande passage:

Att vara försvarsminister i ett fredsskadat land som Sverige kan inte vara enkelt. Vi har varit så förskonade från krig och elände i vår del av världen att man faktiskt kan tillåta sig att använda detta uttryck.

Under det senaste dryga decenniet har Sveriges försvarsmakt i och för sig tagit aktiv del i såväl kriget i Afghanistan som militära insatser i Libyen 2011 och Mali sedan 2013. Snart ska svensk militär till Irak för att bekämpa IS. Men det som bekymrar Wiklund är avsaknaden av väpnade konflikter i ”vår del av världen”.

En överdrivet lång tid av fred har helt enkelt gjort oss bekväma och passiva. Föga anar vi faran som lurar i vår omgivning. Trots att ”alla varningsklockor ringer”. Den stridskuk som Jan Björklund förtjänstfullt runkade upp under sin tid i militären verkar ha slaknat.

Wiklund skriver om behovet av upprustning.

Om vår dimensionerande motståndare ökar sin förmåga, så borde det leda till egna åtgärder om vi vill vara trovärdiga.

Inga länder eller grupperingar nämns vid namn. Men att hotet kommer från Putins Ryssland torde vara tämligen uppenbart. Ett ockuperat Gotland riskerar, enligt Wiklund, att bli den kalldusch som till slut väcker de godmodiga och flegmatiska svenskarna ur sin säkerhetspolitiska slummer.

Statsvetaren Corey Robin beskriver i The Reactionary Mind hur kamp och konflikt alltid har varit en viktig beståndsdel i konservatismen. Krig vitaliserar och kamp skärper våra sinnen. Utan stridens uppfriskande larm riskerar vi att falla in i ett vegeterande tillstånd.

Konservatismens fader Edmund Burke argumenterade i A Philosophical Enquiry för hur skönhet egentligen var ett tecken på förfall, medan det råa, fula och grova var sublimt; tecken på kraft och vitalitet. I detta ljus är krig inte i första hand död och förintelse, utan tvärtom något som förhöjer vår livskänsla. Åtminstone för dem som råkar befinna sig på på generalstaben eller i regeringskvarteren.

För kanonmaten vid den tänkta fronten är däremot kriget bara terror utan några förlösande egenskaper. Inte ens Burke skulle ha sett något sublimt med att faktiskt bli lemlästad eller slitas i stycken av en granat.

Share

Putins propaganda

RT är den ryska regimens ansikte utåt.
RT är den ryska regimens ansikte utåt. ”Ifrågasätt mer” är deras försåtliga slogan.

För några år sedan träffade jag två journalister från RT (tidigare Russia Today) på semester i Argentina. Jag frågade dem om de ansåg att de var fria att rapportera vad de ville. Svar: Ja! Även kritik mot Vladimir Putin? Förläget skratt: Nja, inte riktigt.

För dem som har tittat på RT framstår det ganska snabbt att all kritik mot rysk politik är bortom gränsen för det acceptabla, vilket gör kanalen tämligen lätt att genomskåda som en propagandakanal för den ryska regimen. Följaktligen är den inte heller särdeles effektiv när den riktas till människor utanför Rysslands gränser som har tillgång till andra källor. Precis som Murdochs Fox News är nyhetsförmedlingen i RT full av konspirationsteorier och märkliga experter. Rysslands nya internationella sajt Sputnik förefaller i sin tur vara fylld med En Ding Ding Värld-material samt nyheter till stöd för rysk utrikespolitik.

Putins propagandaapparat innefattar även närvaro i sociala medier. Dagens Nyheter rapporterade i början av februari om ett kontorskomplex i S:t Petersburg där avlönade nättroll tar ställning för Putins regim. Budskapet som trollen framförde på nätet verkade dock inte vara mer avancerat än: Putin=bra; Obama=dålig; Porosjenko=löjlig.

Hade dessa kanaler varit sofistikerade och framgångsrika, som många debattörer påstår, skulle långt fler politiker, säkerhetsexperter och ledarskribenter i Sverige — och i västvärlden i stort — förmodligen inte ha avfärdat Putins linje i den nuvarande kraftmätningen i Ukraina lika entydigt. Men det gör de. För trots vad en säkerhetspolitisk debattör som Stefan Olsson vid tankesmedjan Frivärld kallar Rysslands ”fenomenala ‘påverkansoperationer’” mot omvärlden verkar Putin få nöja sig med stöd från bedagade filmstjärnor som Steven Seagal, Gérard Depardieu och Brigitte Bardot, samt högerextrema partier som Front National och Sverigedemokraterna. I övrigt är hans auktoritära regim en paria.

Även västmedier verkar från tid till annan hemfalla åt tämligen klumpig propaganda. Som exempelvis den läckta Pentagonrapport som hävdade att Putin lider av asperger och att alla förhandlingar med den ryske presidenten därför bör äga rum i lugna miljöer för att inte stressa honom till tokiga beslut. Källa till denna historia var USA Today.

Betydligt svårare är det för mig som nyhetskonsument att försöka bedöma trovärdigheten i andra mindre sensationella påståenden. Anklagelser och konspirationsteorier flödar på båda sidor. Vad hände vid branden i Odessa som kostade 40 människors liv i maj 2014? Vilka sköt ner passagerarplanet MH17? Vad vill egentligen ukrainarna på Krim och i landets östliga delar? Hur stort inflytande har nazister och extrema nationalister (på båda sidor) över hur konflikten utvecklas?

Ryska statskontrollerade medier är givetvis inga trovärdiga källor. Putins regim har inte bara annekterat Krimhalvön utan är dessutom direkt iblandad i krigföringen i östra Ukraina. Därför är det naturligtvis positivt om både nyhetsredaktioner och mediekonsumenter blir medvetna om hur de ständigt riskerar att bli utsatta för informationskrigföring från rysk sida. Men Ryssland är inte ensamt om att använda psykologiska operationer och propaganda.

Under uppladdningen inför Irakkriget 2003 producerade Vita huset fabricerade bevis och lanserade en massiv propagandakampanj tillsammans med Tony Blairs Labourregering i Storbritannien. Historien är för övrigt full av hur stridslystna stormakter inte drar sig för lögn och förbannad dikt när de vill dra ut i krig. PR-byrån Hill & Knowltons påhittade historia om hur irakiska soldater slet spädbarn ur kuvöser i Kuwait City strax före första Gulfkriget 1991 är ett annat berömt exempel på krigspropaganda.

I konfliktsituationer finns det alltid olika intressen som vill dra fördel av att föra fram sin version. Det betyder inte nödvändigtvis att allt de säger därmed är falskt — uppenbara lögner är sällan effektiv propaganda — däremot att de väljer att redovisa de fakta som talar till deras fördel, eller undviker att nämna omständigheter som talar till deras nackdel. Den nu aktuella konflikten har sin beskärda del av informationsoperationer. Kommer de alla från Putins Ryssland?

Ur svenskt perspektiv har Rysslands aggression i Ukraina blivit ett viktigt argument för dem som vill stärka det svenska försvaret och ansluta Sverige till Nato. Ur deras perspektiv är det av intresse att konflikten inte får en fredlig lösning. Putin som imperialistisk superskurk — en ny Hitler — stärker argumenten både för ökade försvarsanslag och Natomedlemskap.

Med detta inte sagt att Putin skulle vara ofarlig, bara att hans nationalistiska högerregim förmodligen är betydligt farligare för ryska och ukrainska medborgare än för Sverige. Våra inhemska konservativa försvarskramare vädrar emellertid morgonluft och verkar se ett nytt kallt krig som en stärkande vitamininjektion i ett Sverige där nedrustning och mjäkig fredsretorik har gjort makthavarna veka och undfallna. Febriga föreställningar om nationell ära och kamp mellan civilisationer är ett bra recept för fortsatt eskalering. För dem som omhuldar militära lösningar är naturligtvis förhandlingar och fredliga medel ingenting annat än förräderi och undfallenhet.

Som Sara Skyttedal (KDU) twittrade från årets Folk och Försvar:

Jag upprepar mig från förra årets : Pacifism större hot än kärnvapnen.

Putin är inte den enda som tjänar på skrämselpropaganda.

Share

Marknaden slår till

Grönsaksmarknaden reagerar.
Grönsaksmarknaden reagerar med liknöjdhet. (NobbiP/Wikimedia Commons)

Marknaden tycker si, marknaden tycker så. Nästan varje dag får jag som mediekonsument veta känslotillståndet hos denna abstrakta entitet. Nu senast reagerade marknaden för femtioelfte gången på den parlamentariska situationen i Grekland. Marknaden är oroad.

Det avblåsta extravalet i Sverige gjorde däremot inte marknaden ”stressad”. En mer ”vänsterorienterad” politik skulle däremot kunna påverka framöver. Starka reaktioner på marknaden fungerar, får jag som radiolyssnare lära mig (Ekonomieko kl 18.00 den 29 december 2014), som en ”blåslampa” för att förmå politiker att ta ”nödvändiga politiska beslut”.

Till att börja med är det fascinerande att denna allestädes närvarande aktör i det offentliga samtalet aldrig får någon klar definition. Vad är egentligen den mystiska marknaden? Grönsaksmarknaden på torget? Stormarknaden som erbjuder extrapris på hushållspapper? Naturligtvis inte.

Oreflekterat framstår marknaden som en omskrivning för allas våra ekonomiska farhågor och bekymmer. Du och jag deltar som enskilda individer i marknadsekonomin var dag, vare sig vi vill eller inte. Följaktligen är marknaden en aggregation av våra intressen som marknadsaktörer.

Men givetvis är detta en beskrivning som fördunklar mer än den klargör. Bara för att jag som privatperson handlar på ICA, har 10 000 kronor på mitt bankkonto och pensionssparar i en fond gör inte det mig till marknaden, eller marknaden till en representant för mina huvudsakliga intressen.

Marknaden i bestämd form är en synonym för de ägarintressen som dominerar samhällsekonomin. Eftersom mängden pengar avgör de enskilda aktörernas inflytande på marknaden är den både i teori och praktik en form av institutionaliserad ojämlikhet. De rika har mer makt än de fattiga.

Oavsett dess för- och nackdelar i övrigt är marknaden per definition ett uttryck för graderad rösträtt. De utan ekonomiska resurser är helt uteslutna från allt inflytande. För att parafrasera Verner von Heidenstam: I marknadens republik heter medborgarrätt pengar. I detta avseende är marknaden raka motsatsen till demokratins egalitära ideal där var och en, oavsett privat förmögenhet, har en röst var.

Formuleringar i stil med ”nytt lagförslag oroar marknaden”; ”marknaden negativ till regeringens reformer”; ”marknaden jublar över nytt handelsavtal” är därför i praktiken uttryck för de rikas intressen. När politiker anpassar sig för att blidka marknaden är det i praktiken aristokratins sentida hämnd på demokratin. De besuttna överprövar demokratiska beslut och fäller sin dom.

Utifrån de ägarförhållanden som har rått under de senaste århundradena skulle vi lika väl kunna skriva om historien med språkbruket i dagens medier: ”Marknaden motsätter sig slaveriets avskaffande”; ”Marknaden drar ut i krig”; ”Marknaden bekymrad över allmän och lika rösträtt” etcetera.

Just därför är det en ovärderlig tjänst för näringsliv, investerare och banker när medier refererar till ”marknaden”. Rimligtvis vore det mer intellektuellt hederligt om reportrar och nyhetsankare konsekvent refererade till ”de rika”; ”kapitalägarna”; ”investerarna” när det faktiskt främst är deras intressen som de beskriver när de i bestämd form talar om ”marknaden”.


I Konservativ revansch skriver jag mer utförligt om hur marknad och marknadsreformer har blivit den moderna konservatismens främsta verktyg för att begränsa demokratins egalitära ideal i syfte att skydda privat makt och hierarkiska strukturer. Köp boken och läs!

Share

Akta dig för Julkalendern!

Julkalendern 2014, Piratskattens hemlighet.
Julkalendern 2014, Piratskattens hemlighet.

Det finns få saker som bekymrar eliten så mycket som det faktum att de sällan väcker sympatier hos sina underordnade. Känslan av att vara en utsatt minoritet som stretar på i en ogin omvärld, ett gnagande obehag av att de egentligen är samtidens verkliga offer, äter dem inifrån dagarna i ända. Runt hörnet lurar ständigt en nära förestående förlust av ställning och status.

Om ändå folket kunde förstå och erkänna elitens storhet. Om de kunde förmå sig själva att se de uppoffringar som företagsledare, entreprenörer och andra stora män (samt någon enstaka kvinna) ständigt gör för att driva utvecklingen framåt, till gagn för oss alla. Men otack är världens lön. Rikedomen sitter som en tagelskjorta över deras bleka lekamen. Makt, inflytande, fallskärmar, styrelseposter och ett överflöd av materiell lyx förslår inte när de moderna härförarna — näringslivets miljonärer och miljardärer — egentligen suktar efter folkets kärlek.

Det är i det ljuset jag tror att vi ska se utspelet från Timbro och Founders Alliance på Expressen Debatt den 19 december. Där går de till attack mot ett av SVT:s mest subversiva programinslag: Julkalendern. Med exempel från 2006 och framåt illustrerar artikelförfattarna hur public service varje jul indoktrinerar våra små med näringslivsfientlig propaganda. De skriver:

Tyvärr kan man konstatera att julkalendern ofta ger en skev och negativ bild av entreprenörskap och företagande.

Därefter ger skribenterna en lång rad exempel på förkastliga nidbilder som inympas i våra försvarslösa barn.

I Tjuvarnas jul 2011 är Direktörskan skurken som äger det stora varuhuset i stan men tjänar pengar på slavarbetet på barnhemmet. I Gyllene Knorren 2010 blev Rantanens lurade av Grossmans som med sitt nya hotell lagt beslag på alla hotellkunder. I Barna Hedenhös uppfinner julen 2013 gestaltar mamma Knota hur dåligt det är att vara stressad chef. [Listan fortsätter, men ni har förstått vart åt det barkar]

Trist nog för resonemangets skull har slaveriet och den transatlantiska slavhandeln varit en avgörande förutsättning för kapitalismens framväxt i USA och Europa. Vad värre är: Slaveri existerar alltjämt, på riktigt, i vår värld. Korruption, mutor och bedrägligt beteende är i sin tur ett stående inslag i hur företag tävlar mot varandra på marknaden. Saudivapen, Jas-affären, och Boforsskandalen är några svenska exempel och Worldcom, Enron, Lehman Brothers och Goldman Sachs några internationella. Listan kan göras hur lång som helst. Stress är i sin tur ett växande problem i arbetslivet.

Problemet för debattörerna är att de exempel de lyfter fram ur de senaste årens julkalendrar faktiskt har någon form av verklighetsanknytning. Vad de föreslår är att SVT i stället matar nya generationer med en tillrättalagd propagandabild. Kanske borde public service sända Röda nejlikan — om aristokrater som ståndaktigt kämpar mot en vulgär pöbel; Ivanhoe — om en rättmätig kung som räddar riket eller varför inte Dallas — om ägandets förtret och belöningar, varje dag fram till julafton. Då skulle barnen få lära sig att respektera samhällets eliter och förstå att de inte heller har det så himla lätt alla gånger.

För att avsluta på en lite allvarligare ton handlar det hela i grund och botten om konservatismen eviga dilemma: Hur sälja in en vision om permanent över- och underordning till dem som man önskar dominera. Människor tycker inte om att vara dominerade av en elit, de finner sig ogärna i underordning och de fortsätter envist att protestera mot orättvisor. Just av dessa uppenbara skäl behöver konservatismen arbeta hårt för att förpacka sitt budskap.

Betänkt följande fakta: Samhällets ekonomiska elit äger i dag en större andel av samhällets resurser än de har gjort sedan demokratins genombrott; de kontrollerar alla stora privata mediekanaler; de har direkt tillgång till den politiska makten, inte minst tack vare avpolletterade politiker som erbjuder sina tjänster till högstbjudande. Men trots det har de ett konstant behov av att stämma i bäcken så att inte unga människor växer upp med vanföreställningar om att de har rätt till frihet och självbestämmande. Och de saknar alltjämt ditt barns själ. Därav attacken på SVT:s Julkalender.

Share

De produktiva

De produktivas hemlighet i bilagan Entreprenör i SvD.
De produktivas hemlighet i bilagan Entreprenör i SvD.

I helgen damp som vanligt ett knippe bilagor ner på hallmattan tillsammans med SvD. En av dem hade överskriften ”Entreprenör” i stilrent svarta seriffer på ljus bakgrund. Inne i annonsbilagan — eller ”content” som det kallas på nyspråk — fanns ett sexsidigt inslag kallat De produktivas hemlighet. Artikeln beskriver hur fem framgångsrika karriärmänniskor får ut maximalt av sina arbetsdagar.

De produktiva som får komma till tals är: Anna König Jerlmyr, oppositionsborgarråd (M), Marie Söderqvist, vd Livsmedelsföretagen, Micael Bindefeld, PR- och eventföretagare, Elisabeth Thand Ringkvist, vd Företagarna och Ulrika Davidsson, kokboksförfattare.

Här följer några citat ur detta episka alster om de produktivas hemligheter:

I min roll handlar det […] om att vara produktiv hela tiden, utmaningen är att tvinga sig själv att vara ledig utan att prestera. Anna König Jerlmyr

Jag vaknar alltid en kvart innan jag ska gå upp, oavsett när jag ska gå upp, min inre väckarklocka är sjuklig i sin effektivitet. Marie Söderqvist

Jag kan vara kreativ och spruta ur mig idéer och landar de inte hyfsat snabbt kan jag tappa motivationen. […] Jag har medarbetare som fångar upp mina idéer. Micael Bindefeld

Jag måste hitta uppgifter som initialt känns omöjliga […] Det är en motivationsgrej för mig när folk säger att det är omöjligt. Elisabeth Thand Ringqvist

Jag tror jag får gjort dubbelt så mycket gjort [sic] som andra människor på samma tid. Ulrika Davidsson

Jag läser om fem personer som är kreativa och som ser utmaningar där andra ser problem. Det verkar som om ingenting kan hindra dessa människor från att vara rasande effektiva i allt de företar sig. De fem är dessutom käckt morgonpigga och kliver upp runt klockan sex för att genast läsa tidningar, kolla mejl och skanna av sociala medier. De påminner om Fredrik Reinfeldts idealmedborgare i Det sovande folket, Johanna, hon som ser det som en sport att vakna före väckarklockan.

Utöver vital information om vid vilken tid de stiger upp respektive går till sängs får jag veta hur kvintetten hanterar sin e-post och hur de håller uppe sin motivation. Betecknande nog handlar i princip ingenting, rubriken till trots, om vad de gör rent konkret. Sida upp och sida ner av frågor och svar lämnar mig som läsare ovetande om på vilket sätt de bidrar med något produktivt, än mindre om deras insatser faktiskt tillför något positivt av värde för andra människor. Däremot får jag veta att de får ut maximalt av sina arbetsdagar, och är oerhört upptagna.

Artikeln är symptomatisk för arbetssamhället (för att låna sociologen Roland Paulsens uttryck). Beundran av effektivitet i sig är likt beundran av förmågan att hålla många bollar i luften en vettlös beundran som bortser från vad bollarna överhuvudtaget gör i luften; behöver de vara där; vad fyller de för funktion?

Självfallet går det att vara produktiv och effektiv på både konstruktiva och destruktiva sätt. Såväl enskilda aktörer som organisationer kan ”producera” avfall, lidande och stress, likväl som nyttigheter som kommer många människor till gagn. Men den blinda dyrkan av produktivitet/effektivitet/tillväxt bortser från alla sådana överväganden. De som utför flest arbetsmoment på kortast tid, oavsett hur poänglösa eller rent av destruktiva de än må vara, vinner i kampen om vem som är mest effektiv.

Artikeln handlar mindre om produktivitet än om att sälja in två budskap till mig som läsare. För det första att framgångsrika entreprenörer och ledare är samhällets stöttepelare vars arbetskapacitet är värd min aktning. För det andra att jag borde ta efter de intervjuades exempel för att bli effektivare på jobbet. De produktivas hemlighet är borgerlighetens arbetslinje förpackad som glättig inspiration.


Bilagan ”Entreprenör” är en A Perfect Guide-produkt. Avsändare för helgkonceptet A Perfect Guide är Perfect Content som görs av A Perfect Guide Scandinavia AB som sedan 2013 ägs av Svenska Dagbladet.

Share

Kärleksfull dominans

Tjänstefolk.se talar klarspråk.
Tjänstefolk.se talar klarspråk.

Dominika Peczynski, tidigare medlem av Alexander Bards kärleksarmé och numera PR-konsult, ger sig in i RUT-debatten på SVT Opinion. Där ondgör hon sig över begreppet tjänstefolk och den politiska vänsterns påstådda nedvärdering av människor som städar eller utför andra ”enklare tjänstejobb”.

I själva verket sitter vi alla i samma båt, menar hon.

Faktum är att vi alla är tjänstefolk – kockar, PR-konsulter, programmerare, lärare och butiksbiträden. De enda som slipper sälja sina tjänster är de som ärvt en förmögenhet eller vunnit på lotto.

Förutom en handfull adelsmän och postkodmiljonärer är vi alla lika. Betecknande nog utelämnar hon en signifikant grupp i samhället: Kapitalisterna. Ägarna av företag och patent behöver inte leva på ärvda pengar (även om gamla och nya pengar ofta sammanfaller), utan de kan ständigt tillskansa sig en ständigt växande del av kakan tack vare sin kontroll över samhällets resurser. Men jag förmodar att detta förbiseende bottnar i att hon helt enkelt betraktar kapitalisterna som en exklusiv del av tjänstesektorn som tillhandahåller entreprenörskap, ledarskap och dådkraft.

Betydligt intressantare än denna lapsus är Peczynskis beskrivning av sin egen relation till dem som städar och passar barn åt andra privatpersoner. För det är just dem som hennes inlägg egentligen handlar om — även om hon försöker ge sken av att frågan gäller städare och omsorgspersonal i allmänhet.

Här beskriver hon sin egen relation till barnflickor.

Jag minns Jasia, min barnflicka när jag var liten i Warszawa. Båda mina föräldrar jobbade långa dagar och Jasia var inte en anonym tjänsteflicka, utan en älskad familjemedlem som bodde hemma hos oss under mina fem första levnadsår.

Hennes egen dotter växte också upp med barnflickor eftersom både Dominika Peczynski själv och hennes dåvarande make, enligt egen utsago, var karriärister.

Barnflickorna såg vi som familjemedlemmar och kompisar, inte som tjänstefolk. Nu har dottern blivit tonåring men såväl hon som jag har fortfarande kontakt med hennes båda dåvarande barnflickor.

De anställda är inte enbart omsorgspersonal, utan integrerade delar av familjelivet. Hennes egen barnflicka i Polen var inte bara avlönad för att utföra en specifik tjänst under en bestämd tidsperiod, utan var ”en älskad familjemedlem” som inte bara tog hand om henne under uppväxten, utan faktiskt levde sitt liv i familjen. Huruvida barnflickan själv uppskattade sin position som ”älskad familjemedlem” får vi inte veta, hon har ingen röst i denna berättelse.

Dominika Peczynski beskriver i båda dessa hågkomster, förmodligen ofrivilligt, relationer av dominans och underkastelse. Ett annat sätt att beskriva samma form av beroendeställning är just genom att använda begreppet tjänstefolk. Men det ordet är anatema för Perczynski. Hon har emellertid inte något emot relationer där en privatperson eller familj dominerar över en annan människa — som befinner sig i en fullständig beroendeställning och därmed är ofri i ordets mest fundamentala bemärkelse — däremot blir hon upprörd när det understår hennes meningsmotståndare att använda ord som lyfter fram denna form av över- och underordning i ljuset.

Ironiskt nog är inte företagen som tillhandahåller RUT-tjänster lika kinkiga med vilka ord de använder. På nätet heter marknadsplatsen för hushållsnära tjänster just Tjänstefolk.se. Men varken Perczynski, eller för den delen Centerpartiets Martin Ådahl — som reagerade starkt när Vänsterpartiets Ali Esbati använde ordet tjänstefolk i en valdebatt — lär attackera sina meningsfränder i denna spirande bransch. Det viktiga för dem är att med diverse utspel till varje pris flytta våra blickar från de vidgade klyftor som utgör jordmånen för en växande RUT-sektor.

Martin Ådahl och Ali Esbati

Martin Ådahls indignerade hyckleri börjar 1.04 in i klippet.

Share

Orden som lär dig att tänka rätt

Svenskt täringsliv?
Svenskt täringsliv?

Vilka kompetenser efterfrågar min arbetsgivare? Vilka rättigheter har jag som arbetstagare? Detta är frågor som förmodligen alla människor aktiva på arbetsmarknaden någon gång har ställt sig. Däremot är det sällan som begreppen ”arbetsgivare” och ”arbetstagare” kommer upp till reflektion. De sitter i ryggmärgen. Men orden är inte neutrala utan ger i sig en tydlig signal om hur vi bör se på verkligheten och oss själva. Den anställde tar emot sitt arbetstillfälle som en gåva från en storsint givare.

Den som ger har rätt att ställa krav på motprestationer och lojalitet från mottagaren, medan den som tar emot snarare bör känna tacksamhet och en beredvillighet att återgälda sin skuld. Men vem är det egentligen som ger och vem är det som tar? I själva verket ger arbetstagaren av sin tid och arbetskraft, medan arbetsgivaren tar en annan människas tid och arbetskraft i anspråk. Det hela sker dessutom mot betalning varför det snarare handlar om försäljning och köp av arbetskraft. De rimligaste och mest korrekta begreppen för att beskriva detta förhållande vore arbetsköpare respektive arbetssäljare.

Men därmed skulle relationen med ens framstå i en helt annan dager. I stället för att betrakta ett jobb som en ynnest, och sig själv som en stackars tagare helt beroende av andra människors vilja, blir arbetssäljaren snarare den som besitter en åtråvärd och noga specificerad vara som köparna måste vara beredda att betala för. Eftersom det således är fråga om ett köp — och inte någon gåvorelation — finns det inte heller några rimliga krav på lojalitet och tacksamhet som den anställde bör uppfylla.

I vardagligt tal borde vi använda begreppen arbetssäljare respektive arbetsköpare i stället för ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”. Men det faktum att vi varken gör det eller reflekterar över hur dessa ord faktiskt är konstruerade, och hur de styr vårt sätt att tänka kring oss själva och vår försörjning, är i sig en propagandaseger för ”arbetsgivarna” och deras organisationer. En seger för näringslivet. Se där, en term som leder tanken i riktning mot något närande och livgivande, en positiv kraft i samhället. Täringslivet låter inte lika lockande.

 

Share

Eons energiska nyspråk

Allmännyttiga Eon?
Allmännyttiga Eon?

På sin Facebooksida beskriver energibolaget Eon Sverige sin verksamhet som ”energi/allmännytta”. Enligt gängse språkbruk syftar ”allmännytta” på kommunala bostadsbolag som utöver att tillhandahålla hyreslägenheter också har ett samhällsansvar. Termen ”allmännyttig” betyder i sin tur ideell verksamhet som syftar till det allmännas bästa.

Hur väl passar Eon Sverige, tidigare Sydkraft, in på dessa definitioner? Inte alls, eftersom det är ett kommersiellt energibolag som ingår i Eon-koncernen med över 30 miljoner kunder över hela världen. Koncernen är registrerad på Frankfurtbörsen och ägs varken av någon kommun eller ideell förening.

E.ON ägs av försäkringsbolag, banker, finansbolag, fonder och privatpersoner. Tyska intressen dominerar och omkring hälften av ägarna finns utanför Tyskland. 17 procent ägs av amerikanska investerare.

När Eon försöker posera som ”allmännytta” är det en tämligen djärv form av språklig propaganda som antyder att deras verksamhet i första hand står i allmänhetens tjänst. Visserligen är elförsörjning en nyttighet, men det innebär självfallet inte att företagets verksamhet är någon form av allmännytta. Lika litet som att nyttan av livsmedel i ett slag förvandlar Ica, Coop eller Hemköp till allmännyttiga bolag.

Share