Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

SD och konservativ populism

I ett tidigare inlägg (21 mars) avfärdade jag i förbigående att Sverigedemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti. Kanske tog jag mig vatten över huvudet. Det är ju ändå en gräslig politisk skapelse som huserat (i ordets rätta bemärkelse) i riksdagen sedan 2010. Såväl statsminister Stefan Löfven (S) som författaren till den inflytelserika boken Älskade fascism, Henrik Arnstad, har redan slagit fast att SD är fascister. Hur ska jag nu reda ut detta?

Till en början måste jag erkänna att jag själv vid flera tillfällen på denna blogg har använt beteckningen fascism för att beskriva SD:s ideologiska hemvist. Jag är också fullt medveten om partiets rötter i den nazistiska rörelsen, rottrådar som fortfarande suger upp näring ur den högerextrema myllan till ungdomsförbundets nuvarande ledning. Ändå känner jag mig alltmer tveksam till att kalla Sverigedemokraterna för fascister.

Låt mig redovisa mina argument här nedan utan att gå in alltför mycket på detaljer.

För det första förefaller Sverigedemokraternas nuvarande ledning mån om att distansera sig från sitt förflutna. De arbetar parlamentariskt och använder sig av demokratins verktyg. Numera försöker de påverka den politiska agendan i Sverige via motioner i riksdagen, partiprogram och utspel samt via partipress och närvaro i riksmedier, inte minst medverkan i Skavlan på SVT (även om Jimmie Åkessons comeback inte blev den förväntade PR-succén). I sin ambition att framstå som ett salongsfäigt parti rensar de i de egna leden och hotar radikala element med uteslutning. Våren 2014 hade partiet uteslutit 66 medlemmar i samband med den så kallade nolltoleransen mot rasism.

Striderna kring Stockholmsdistriktet i februari, där partiets extrema ungdomsförbund under ledning av William Hahne kuppade in en ny styrelse i strid med partiledningens önskemål, visar hur den nuvarande riksledningen försöker motarbeta mer radikala och fascistiska element inom partiet. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har tillsammans med andra i ledningen hotat Hahne med flera med uteslutning. Det faktum att Karlsson redan julen 2013 kontaktade den antirasistiska stiftelsen Expo för att få information om partiledningens interna motståndare, säger en hel del om vilka slitningar som partiet brottas med.

Samtidigt som SD:s ledning således med alla tänkbara medel försöker odla en proper fasad behåller de likväl sitt nationalistiska och rasistiska budskap, om än i nedtonad form. Däremot är jag tveksam till att de i nuvarande konstellation skulle vara ett fascistiskt eller nyfascistiskt parti. Den hårdföra nazistiska ideologin och dess våldsamma gatuaktivism har explicita företrädare i Svenska motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP). De sistnämnda har också lockat till sig Sverigedemokrater som har ogillat partiets nya framtoning.

Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.
Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.

Allt detta behöver i och för sig inte betyda något annat än att SD anno 2015 är mer slipade än sina tidigare inkarnationer. Måhända är framtoningen hos partiets ledande företrädare bara en fasad. Men jag tror inte att vi ska avfärda partiets omgörning alltför lättvindigt. Inte bara tiderna förändras, även folk förändras. På ett gammalt fotografi som cirkulerat vida kring på nätet poserar Björn Söder glatt bredvid en före detta SS-man. Samme Söder var i sin ungdom inte bara en krigsförbrytargroupie utan själv en våldsam nazist. I dag är han riksdagens andre vice talman.

Att Björn Söder numera arbetar parlamentariskt och talar artikulerat är egentligen inte konstigare än att en strid ström av numera respekterade ansikten i borgerligheten under sin ungdom hade kodnamn och förberedde sig för gerillakrig mot det kapitalistiska systemet. Robert Aschberg är ett exempel på en före detta maoist som numera tillhör det konservativa lägret. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson och tidigare Axessredaktören Johan Lundberg har båda berättat offentligt om sina ungdomsår som vänsterradikala.

Vi kan dividera om definitioner och i vad mån de egentligen var ”vänster”, men faktum är att de alla har övergivit en tidigare politisk identitet. De har alla gjort betydande ideologiska resor. Dessa resor förefaller emellertid inte som så mystiska och otänkbara att motdebattörer än i dag hävdar att Per Gudmundsson egentligen är ”anarkist” och ”vänsterextrem”.

Men när det gäller Björn Söder och gänget i SD:s partiledning går konspirationens vågor höga, trots att den resa som jag antyder att de har gjort är betydligt kortare än för ovan nämnda vänsterfolk som har blivit borgerliga. Sträckan från Mao till von Mises kräver sjumilakliv. Det gör inte färden från nazism till SD:s nuvarande position. Det förefaller inte osannolikt att Åkesson, Karlsson, Söder och de övriga i partiledningen har helt enkelt för länge sedan insett att våldsam högerextremism är en återvändsgränd om de ska kunna påverka samhällets utveckling och göra bestående avtryck.

För det andra beskriver Sverigedemokraterna sig själva som socialkonservativt parti. En beteckning som jag anser att vi bör ta på allvar. Men få verkar tillmäta denna beskrivning någon betydelse annat än som en retoriskt trick från partiledningen för att vinna trovärdighet i allmänhetens ögon. De som förespråkar hypotesen att SD är ett fascistiskt parti betonar i stället nationalismen och rasismen som belägg för att socialkonservatismen bara är ett försök att klä in politiken i ett fanér av respektabilitet, en yta under vilken fascismens häxbrygd bubblar.

Som nationalister och rasister kan SD omöjligen vara annat än fascister. Underförstått tillhör konservatismen, i alla dess skepnader, den legitima uppsättningen demokratiska ideologier som ingår i vårt parlamentariska system. Avarter som SD ska därför inte kontaminera detta respektabla sällskap genom att appropriera beteckningen socialkonservativ.

Säger inte detta mer om den gängse politiska analysen i vår samtid än om SD?

Den konservativa ideologin har genom historien haft, och har än i dag, en grundmurad skepsis gentemot demokrati och alla människors lika värde. Under 1930-talet var det radikala konservativa akademiker som satte stopp för judiska läkare från Tyskland. Visserligen bröt dåvarande Högerpartiet med Sveriges Nationella Ungdom/Förbund (SNU/SNF) redan 1934. Men det dröjde inte många år innan de antisemitiska aktivisterna var tillbaka inne i stugvärmen igen. 1940 författade några av dessa konservativa ideologer manifestet Den svenska linjen som är tämligen explicit i sin rasism och nationalism. Pamfletten gav sedermera namn åt Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) tidskrift Svensk Linje, och refereras med uppskattning av nya generationer konservativa. En av de framträdande medlemmarna av detta konservativa avantgarde under tiden strax före och under andra världskriget, journalisten och författaren Arvid Fredborg, skulle långt senare fortsätta på den inslagna linjen av förakt för demokrati och mänskliga rättigheter som livslång beundrare av Chiles diktator Augusto Pinochet.

Likväl är många – i synnerhet den politiska vänstern – numera rörande överens om att Sverigedemokraterna är oberörbara och att deras nationalism och rasism är av ett slag som skiljer dem från den övriga politiska högern. SD är ett fascistiskt parti, inte socialkonservativt. Möjligtvis har de politiska kommentatorerna förträngt hur SVT Uppdrag gransknings valstugereportage skakade Moderaterna hösten 2002. Den gången var det åtskilliga partiföreträdare från det legitima demokratiskt salongsfäiga konservativa partiet som gav uttryck för rasistiska åsikter. Samma parti vars ledare tidigare hade utmärkt sig för sina nattståndna åsikter. Gösta Bohman talade på 70-talet om att afrikaner kunde bo i plåtskjul och äta bananer. Hans efterträdare Ulf Adelsohn tyckte synd om ”de stackars negrerna” som skulle förlora jobben om Sverige bojkottade apartheidregimen i Sydafrika. 2007 talade utrikesminister Carl Bildt med USA:s ambassadör i Irak om blottställda och lågutbildade irakiska flyktingar som ett invandringsproblem eftersom de är svåra att assimilera. Men allt detta är som bortblåst i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Plötsligt står alla övriga riksdagspartier enade mot rasistisk retorik och nationalism. Så även Moderaterna.

Min poäng är dock inte att Moderaterna av i dag nödvändigtvis skulle vara lika goda kålsupare som SD. Däremot att socialkonservatism inte bara är fullt kompatibelt med nationalism och rasism, utan att dessa föreställningar sedan länge har varit integrerade delar av den konservativa ideologin. Ur ett historiskt perspektiv är SD snarare den ena ytterligheten på ett konservativt kontinuum än en främmande avvikelse.

Avslutningsvis är SD i rollen som fascister tacksamma syndabockar, ett te absolvo för övriga riksdagspartier. Oavsett hur människofientliga förslag de lanserar, hur de urholkar demokratiska spelregler; hur de korrumperar statsapparaten för att gynnar starka affärsintressen på medborgarnas bekostnad, kan de alltid ikläda sig rollen som försvarare av demokratiska ideal och humanism i förhållande till SD.

När det gäller de centrala rasistiska inslagen i SD:s politik och rasismen hos deras anhängare är det viktigt att skilja på rasism som bygger på förakt och rasism som bygger på fruktan. Det förstnämnda utgår från en etablerad position och är en form av avsky för det främmande då man anser sig tillhöra en överlägsen kultur. Det sistnämnda utgår från en osäker och omstridd position och är en skräck för att förlora sina materiella förmåner och sin sociala status. Även om ledningen i SD skulle tillfalla den första kategorin har de, vill jag påstå, främst hittat sina anhängare hos de senare, de som andra partier har övergivit. Det faktum att övriga konservativa partier till stora delar har övergivit drömmen om en nationell organisk gemenskap baserad på blodsband och kulturell samhörighet, beror på att de har anammat en mer elitistisk hållning. De erbjuder inte de friställda och avställda annat än blod, svett och tårar. Därmed har de lämnat fältet fritt för SD:s populism.

Nationen som ett specifikt territorium för ett specifikt folk har förlorat i betydelse när världen alltmer framstår som en gigantisk sorteringsmekanism som sållar de sanna entreprenörerna, de driftiga och de dugliga från dem som inte längre fyller någon funktion annat än som tjänstefolk för den kosmopolitiska klassen av professionella yrkesmänniskor. De senare kan med gott samvete ansluta sig till en antirasistisk retorik då de i praktiken inte har något att förlora på denna hållning. Fri arbetskraftsinvandring innebär billig arbetskraft och därmed en fortsatt behaglig livsstil för dem som seglar kors och tvärs över kunskapsekonomins sju hav.

Men för dem med osäkra anställningar, låg lön och låg status framstår invandringen snarare som ökad konkurrens om smulorna från den rike mannens bord. Deras position är hotad. SD har effektivt exploaterar deras fruktan. Möjligtvis kommer Kristdemokraterna, som är i desperat behov av fler röster, att ta upp den populistiska kampen med SD om de väljare som känner sig hotade av utvecklingen.

Högerpopulism är ju i praktiken varken mer mystiskt eller märkvärdigt än ett försök att skapa en populär och folklig bas för borgerlig politik. Rasistiska och nationalistiska partier som SD försöker både rida på och tämja den våg av otrygghet som en hårdför marknadskapitalism har släppt lös över Europa. Målet är inte att störta det gamla i gruset, utan att återskapa det med nationalistiska förtecken och därmed skapa en stabil organisk gemenskap som skyddar den rådande ordningens hierarkier inom ramarna för en vitaliserad nationalstat. Såväl SD som övriga konservativa partier har gemensamma fiender i mångkulturalism, feminism, arbetarrörelse och varje annan kamp som önskar riva hierarkier, fördela makt och resurser jämlikt och därmed skapa ett mer egalitärt samhälle.

SD är varken fascism eller mittemellan blocken, utan just högerpopulism. Deras ”lösningar”: Nationalism, rasism, stängda gränser och drömmen om ett kulturellt enhetligt Sverige är förvisso dödfödda, men de är åtminstone något som ser ut som lösningar för befolkningsgrupper som hamnar i kläm och egentligen inte fyller någon funktion när automatisering och global konkurrens minskar efterfrågan på människor. SD är ett obehagligt svar på en människofientlig utveckling.

Share

Stå aldrig still!

Vänsterpartiet är konservativa. Sverigedemokraterna är konservativa. Om vi betraktar konservatismen som ett förhållningssätt utan specifikt politiskt innehåll stämmer de båda utsagorna här ovan. Viljan att ”värna det etablerade” är en högst flexibel målsättning som lånar sig till en uppsjö vitt skilda projekt.

För visst vill Vänsterpartiet bevara folkhemmet genom att värna offentlig sektor och hålla välfärden fri från privata vinstuttag. Och visst längtar Sverigedemokraterna till ett etniskt och kulturellt homogent Sverige med kraftigt begränsad (obefintlig?) invandring. Båda vill bevara och värna det som existerar eller har existerat i ett inte alltför fjärran förflutet.

Alla som önskar klamra sig fast vid sakernas tillstånd är konservativa i denna bemärkelse. Leonid Brezjnev var enligt detta synsätt konservativ, medan Margaret Thatcher var radikal. Konservatismen förefaller således vara neutral i förhållande till höger och vänster i politiken.

Frågor om diktatur eller demokrati, auktoritet eller medbestämmande, självständighet eller beroende, frihet eller ofrihet faller utanför dess domvärjo. Konservatismen vill kort och gott bevara, och den förhåller sig avvaktande till drastiska förändringar. Men utöver det kan den anta näst intill vilka skepnader som helst.

Utifrån denna beskrivning – av vad som i själva verket är en konservativ attityd – får vi inte någon vägledning om exakt vad som faller inom ramarna för det som anses vara värt att bevara, enligt vilka kriterier det anses vara värt att bevara eller vad syftet är med att bevara det som ska bevaras. Definitionen saknar substans och förvirrar mer än den klargör.

Sverigedemokraterna är ett konservativt parti. Vänsterpartiet är det inte. (Nej, jag skriver inte under på analysen att SD i sin nuvarande form är ett fascistiskt parti, även om de har sitt ursprung i den nazistiska rörelsen. Mer om det i kommande inlägg.)

Som politiskt projekt skulle konservatismen vara dödfödd om den blott vore en magnet för förändringsobenägna element, eller en klubb för nostalgiker. Ändå är den en livskraftig och inflytelserik politisk rörelse. Anledningen är att konservatism inte i första hand handlar om bevarande för bevarandets egen skull.

Politisk konservatism är inte en kamporganisation för kulturminnesvård utan en målmedveten strävan efter att upprätta en förment naturlig samhällsordning där de bästa styr och de övriga finner sig i sin underordning utan knot. Dess svurna fiende är en alltför långt gången jämlikhet.

Naturligt nog är detta ett svårsmält budskap för det stora flertalet. Just därför behöver konservatismen vara genomtänkt, sofistikerad och i ständig rörelse. Genom seklerna har den utvecklat en oerhörd förmåga att paketera om sitt budskap för ständigt nya målgrupper.

Revolutionära och radikala rörelser må stagnera och fastna i sina egna dogmer. Konservatismen saknar den lyxen. För den är paradoxalt nog förstelning inte ett alternativ; för den gäller Per Schlingmanns maxim: ”Stå aldrig still!”.

 

Share

Klassiskt liberal extremism

The Counter-Revolution of 1776 av Gerald Horne.
Liberalism och slaveri, The Counter-Revolution of 1776 av Gerald Horne.

Den beryktade Azov-bataljonen i Ukraina leds av nazisten Andrij Biletski och har lockat till sig många nazister och andra högerextrema från hela Europa. Men långt ifrån alla Ukraina-frivilliga identifierar sig själva som nazister. En av svenskarna som strider i varghakens tecken säger följande om sin politiska hemvist och om förbandet han ingår i:

Jag skulle säga att tio procent av utlänningarna i Azov är nazister. Själv är jag klassiskt liberal. Jag identifierar mig mycket med Estland eftersom jag bor här. Jag har följt krisen och känner att om Ryssland lyckas i Ukraina kommer Estland och resten av Baltikum vara steg tre, tillsammans med länderna söder om Ryssland. Jag vill vara med och göra mitt så gott jag kan. [Min betoning]

Längre ner i Expressens läsvärda artikel Svenskarna som strider i Ukraina (den 10 december 2014) berättar en annan av de frivilliga om sina kamrater:

Du har någon som kommer från Svenskarnas Parti och någon som är klassiskt liberal.

Liberaler och nazister i samma paramilitära förband verkar motsägelsefullt. Det är det också. 1991 vägrade Folkpartiets ledare Bengt Westerberg att ens sitta kvar i samma soffa som de rasistiska högerpopulisterna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i Ny Demokrati, men drygt 20 år senare strider ”klassiska liberaler” sida vid sida med nazister. Hur hänger detta ihop?

Jag tror inte att de Ukraina-frivilliga som betecknar sig som ”klassiska liberaler” är förvirrade eller okunniga om sina ideologiska preferenser. Men varken liberalism eller några andra ideologier homogena monoliter som är stabila över tid. Det finns således inte en enda sann liberalism att förhålla sig till. Inom den liberala traditionen finns däremot grundläggande tvetydigheter som öppnar för tolkningar där liberala idéer gifter sig väl med såväl konservatism som radikala yttringar av fascistisk natur.

Ämnet är naturligtvis alltför komplext för att avhandlas i ett enda blogginlägg. Jag avser därför att återkomma till liberalismens komplicerande förhållande till reaktionära läror i kommande poster. Men jag vill här ta upp ett par aspekter av liberalism som möjligtvis kan förklara hur ”klassiska liberaler” kan finna gemensamma intressen med nazister och ultranationalister.

Liberalismen har historiskt sett exkluderat betydande befolkningsgrupper ur den mänskliga gemenskapen, sina universella principer till trots. Således har reellt existerande liberalism faktiskt varit förenlig med både förtryck och rasism. Det brittiska koloniala imperiet och grundandet av Förenta staterna 1776 är två tydliga exempel. USA:s oavhängighetsförklaring deklarerar att alla människor är skapade jämlika och att de har rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Men varken ursprungsbefolkningen eller de svarta slavarna omfattades av dessa generella rättigheter. Trots att den nya republiken svor trohet till liberala principer intensifierades slaveri och slavhandel samt expropriering av mark och folkmord på ursprungsbefolkningen efter grundandet av Förenta staterna. Detta och liknande undantag är inte perifera inslag i liberalismen, utan en integrerad del av dess historia.

Den liberala ideologin har också tillhandahållit ett principiellt grundat försvar för privat äganderätt och ekonomisk frihet. I förlängningen till stöd för kapitalism och marknadsekonomi. Individens frihet att använda sin privategendom och sina tillgångar efter eget skön har varit en viktig princip i förhållande till statsmakten, men också i relation till arbetarrörelsen och andra politiska strömningar som har strävat efter att förändra fördelningen av makt och resurser i samhället. Den klassiska liberalismens värnande om ekonomisk frihet kan med fördel användas för att bevara existerande privilegier och försvara den rådande fördelningen av rikedomar mot demokratiska krav på omfördelning. Men det är en annan aspekt av den kapitalistiska marknadsekonomin som jag vill lyfta fram här.

Kapitalism handlar i grund och botten om kamp, inte bara mellan arbete och kapital, utan även mellan företag och mellan individer. Det är på marknaden som det starka och effektiva företaget besegrar det svaga och ineffektiva. På arbetsmarknaden vinner i sin tur den starke över den svage. Marknaden erbjuder inte bara valfrihet, den är också en fullkomligt hänsynslös mekanism för att kontrollera, sålla och sortera människor efter hur väl de fyller sin funktion i det ekonomiska systemet. I enlighet med dess logik blir konkurrens mellan individer, grupper, organisationer och länder en grundläggande premiss för allt fler verksamheter. De som inte överlever på marknadens villkor slås ut. Därigenom sprider sig kapitalismens modus operandi till varje vrå av samhället.

En perfekt fungerande ”fri” marknad – där inte mänskliga hänsyn och marknadsfientliga värderingar sätter käppar i hjulet – leder till en ständig tävlan om positioner och privilegier. En generalisering av kampen till överordnad princip. I denna ordning förtjänar de svaga att gå under och på motsvarande sätt förtjänar de starka sina erövringar. Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att de som principfast försvarar denna ordning känner avsky mot svaga. Däremot innebär det att de inte tillerkänner dem något inneboende värde som mänskliga varelser som föranleder avsteg från sorteringen av människor i dugliga och odugliga. All form av särbehandling riskerar tvärtom att snedvrida de incitamentsstrukturer som är nödvändiga för en väl fungerande marknad. Individens värde är i slutänden avhängigt ”marknadens krav”.

Jag förmodar att det är marknadsekonomins löfte om en vitaliserande kamp mellan människor och nationer, samt drömmen om ett samhälle där det råder en strikt rangordning i vilken de starka härskar över de svaga, som döljer sig bakom det faktum att somliga legoknektar i den nazistiska Azov-bataljonen identifierar sig som ”klassiska liberaler”. Detta i kombination med en förekomsten av en ”vit makt-liberalism” som historiskt sett har tagit sig uttryck i kolonialism, erövringskrig, exploatering och förtryck på en global skala gör att beteckningen ”klassiskt liberal” paradoxalt nog kan framstå som lockande för en radikal rasistisk höger.

I kommande blogginlägg tänker jag skriva mer om termen ”klassiskt liberal”, vilka som använder den, vilka delar av den liberala traditionen de brukar lyfta fram och hur de i övrigt positionerar sig i politiskt hänseende.


Läs mer om relationen mellan liberalism och konservatism i min bok Konservativ revansch

Litteratur:
Hobbes and Republican Liberty — Quentin Skinner
Liberalism, A Counter-History — Domenico Losurdo
The Counter-Revolution of 1776 — Gerald Horne
The Invention of Capitalism — Michael Perelman
The Liberal Defence of Murder — Richard Seymour
The Reactionary Mind — Corey Robin

Share

Alternativ liberalism

John Stuart Mill (1806-1873). [Wikimedia Commons]
Liberalen John Stuart Mill (1806-1873).

Näringslivets husorgan Timbro presenterar sig envetet som en liberal tankesmedja — ”nyliberal” enligt deras kritiker (se föregående inlägg) — och har därmed gjort sig till en inflytelserik uttolkare av denna tradition. Inte minst har de påverkat svensk politik via Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet under Maud Olofsson och Annie Lööf. Men liberalism måste inte nödvändigtvis vara liktydigt med Timbros antiegalitära högervision om kapitalets oinskränkta makt i samhället.

I artikeln Alternative Liberal Solutions to Economic Inequality uppmärksammar den brittiske statsvetaren Stuart White en annan tradition där bland andra filosofen och ekonomen John Stuart Mill ingår. Denna liberalism förespråkar — precis som dagens dominerande version — marknadsekonomi och ett betydande privat ägande, men den har även en egalitär ådra. Såväl kollektiv som stat har en aktiv roll att spela för att uppnå en jämlik fördelning av makt och resurser.

White tar i sin text upp två frågeställningar: kapitalets rättigheter och rätten till kapital. I det första fallet handlar det om vad de som investerar kapital i ett företag därmed har rätt till, i det andra i vilken utsträckning samhällets medlemmar har rätt till kapital.

Enligt den ”alternativa” liberalismen — som i Storbritannien har kommit till uttryck i det Liberala partiet och deras efterföljare Liberaldemokraterna — har kapitalisterna rätt till en ”lön” för sina investeringar precis som arbetarna har rätt till lön för sina arbetsinsatser. Men kapitalisterna har inte rätt till all profit som företagen genererar. All vinst utöver kapitalisternas ”lön” ska delas med arbetarna. Makten över företagen är inte heller något exklusivt privilegium för kapitalisterna eftersom de anställda har rätt till medbestämmande.

I en rapport från 1960-talet resonerade det Liberala partiet på följande vis:

Precis som det är skillnad på en medborgare och en undersåte, är det skillnad på en löntagare som endast är anlitad av sitt företag och en som är delaktig, officiellt och formellt, i de avgörande besluten om företagets målsättningar, och som ställer dess direktörer till svars. [min översättning]

En del liberaler hävdade rent av att företag borde styras av de anställda, inte av ägarna. Däremot skulle de vara tvungna att erbjuda kapitalisterna avkastning för att locka dem att investera. I Principles of Political Economy från 1848 skrev John Stuart Mill om hur alla företag i förlängningen kanske skulle komma att styras av sammanslutningar av arbetare. I slutet på 1980-talet framförde Liberaldemokraternas ledare Paddy Ashdown idén att arbetarna skulle kunna anlita kapital och anställa arbetsledningar, i stället för tvärtom.

I fråga om rätten till kapital florerade under en period på 1960-talet idéer i Liberala partiet som starkt påminner om LO-ekonomen Rudolf Meidners löntagarfonder. Arbetarna skulle helt enkelt använda en del av sin vinstandel till att successivt bli delägare i de företag där de arbetade. Andra metoder för att fördela kapital över samhällets medborgare — som finns representerade inom denna liberala strömning — förespråkar beskattning av ärvd egendom och avgifter för privat nyttjande av gemensamt ägda naturtillgångar för att tillhandahålla en form av basinkomst för samtliga medborgare.

Allt detta sprunget ur den liberala traditionen. Huruvida förslagens förtjänster eller brister dominerar, eller om dessa lösningar överhuvudtaget är framkomliga eller ens önskvärda, tar jag inte ställning till här. Min poäng är att liberalism inte av nödvändighet måste vara regressiv i ekonomiska spörsmål.

Men dylika radikala och progressiva idéer har knappast någon representation från liberalt håll i svensk politik i dag. Här dominerar en annan form av liberalism som i allt större utsträckning betraktar oss som undersåtar vars rätt till inflytande och medbestämmande har reducerats till ”konsumentmakt” på marknaden. De etablerade privata maktstrukturerna i samhället bör däremot bevaras intakta, isolerade från såväl medborgarna som klåfingriga politiker. Det luktar konservatism lång väg.


Mig veterligen finns inte Mills bok om politisk ekonomi översatt till svenska.

Share

Reaktionär liberalism

Blåser det till strid mellan konservatism och nyliberalism?
Blåser det till strid mellan konservatism och ”nyliberalism”?

På SVT Debatt varnar Bengt Olof Dike för Timbros ”nyliberalism” som han anser är skadlig för borgerligheten. Tankesmedjans medarbetare Andreas Johansson Heinö avfärdar dock raskt hans inlägg som hemmahörande i idédebattens ”gärdsgårdsserier” (se tweet här intill). Eftersom Bengt Olof Dike är Moderat och tidigare politisk redaktör för Norrköpings Tidningar vädrar dock den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld att en uppfriskande konflikt mellan konservatism och ”(ny)liberalism” är under uppsegling. Timbro bildar enligt egen utsago opinion för ”marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle”, vilket onekligen låter liberalt. Här verkar det finnas en konflikt mellan just konservatism och liberalism.

Bakgrunden till Bengt Olof Dikes debattinlägg är en artikel i Dagens Industri där Timbros tillträdande vd, Karin Svanborg-Sjövall, blåser till strid mot den nya S+MP-regeringen. Vad som framför allt får henne att sätta på sig rustningen och fälla ner visiret är regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om kraftigt begränsade möjligheter för näringslivet att plocka ut vinster ur välfärden.

Nu måste både näringslivet och borgerligheten vakna. Det är på riktigt nu. Många tycker att det bara handlar om en utredning, men direktiven är skarpa och intentionerna otroligt tydliga. Skolor och vårdcentraler står på spel.

Ett kort förtydligande: Det som står på spel är just kapitalets möjlighet att nyttja den sinekur som tidigare regeringar — både S-styrda och Alliansen — inrättat åt näringslivet mitt i välfärdsstatens centrum. Men Svanborg-Sjövall har mer storslagna visioner än att rädda riskfri avkastning åt Svenskt Näringsliv och iscensätta förutsägbara attacker mot vänstern. Hon ser ett behov av att driva svensk borgerlighet längre åt höger. Timbro måste därför göra klart för Allianspartierna ”vilka värden man inte kan kompromissa om”. Detta innebär i klartext att borgerligheten bör fortsätta kampen för minskad välfärdsstat och mer privat finansiering.

När Dagens Industris reporter frågar henne om inte Timbros idéer är väl extrema, svarar hon:

Vår roll är att vara en högerflank. Jag tror att vi om något behöver radikaliseras.

Detta är Timbros själ och hjärta, att stå till höger om den etablerade högern och locka med radikala lösningar som gynnar näringslivets intressen. Bjereld benämner deras ideologi ”(ny)liberal” och Dike beskriver dem som ”extrem- eller nyliberaler”. Men det är inte helt okomplicerat att klistra etiketten liberal på Timbro — oavsett om det är med förledet ”ny” eller inte — eftersom de i första hand bedriver opinion för att främja näringslivets intressen i samhället, om än med hänvisning till i grunden liberala principer. (Konservatismens fader, Edmund Burke, var också en anhängare av liberala principer).

Fler marknadslösningar och friare kapitalism är Timbros agenda. De driver konsekvent en linje som gynnar företagens ägare på de anställdas bekostnad och stärker privata maktregimer på politikens bekostnad. Men att främja de rika och underminera demokratins egalitära grundvalar är faktiskt ambitioner som Timbro delar med samhällets konservativa krafter. Målsättningen för dem båda är att i största möjliga utsträckning återföra makt och privilegier till de dugliga, entreprenörerna, välståndsskaparna, de ansvarsfulla, de som förmår höja sig över massornas låga instinkter och blicka ut över en värld redo för deras ledarskap.

Men själva tanken på att de bästa skulle behöva anpassa sig, eller ens röra sig på samma nivå, som befolkningen i övrigt är inte särskilt angenäm. Som den konservativa ideologen Hans L Zetterberg formulerar saken: ”Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning”. Toppen på samhällspyramiden befolkas emellertid inte längre av aristokrati eller ämbetsmannaadel, utan av näringslivets ledarskikt. Det är numera de som måste upphäva de eftergifter som demokratins genombrott och välfärdsstatens framväxt har avtvingat samhällets eliter och återställa ordningen. I första ledet står Timbro med blanka vapen.

Utspelet från tankesmedjans tillträdande vd Karin Svanborg-Sjövall i Dagens Industri och Bengt Olof Dikes debattinlägg är därför inte så mycket en konflikt mellan (ny)liberalism och konservatism som en storm i ett reaktionärt vattenglas.

 


Läs mer:

Här svarar Karin Svanborg-Sjövall på Bengt Olof Dikes inlägg

Share

Entreprenör i framtid och fred

Framtidens entreprenör
Carl Bildt, entreprenör i framtid och fred

Vår före detta utrikesminister Carl Bildt är numera, enligt hans egen profil på Twitter, entreprenör i framtid och fred. Utöver den innovativa titeln är det betecknande att en konservativ politiker som Carl Bildt helst blickar framåt och inte bakåt. Det finns förmodligen ingen missuppfattning om konservatismen som har skapat så mycket förvirring i den politiska debatten som föreställningen att dess innersta väsen är en passion för att bevara. Men konservatismen är inte någon synonym för bakåtsträvande, inte heller är den ett uttryck för teknikfientlighet eller en obstinat fixering vid det förgångnas traditioner och seder.

I första hand utgör konservativ ideologi — likt andra politiska ideologier — i grund och botten en uppsättning svar på frågor om makt och resursfördelning i samhället. Ibland kan en återgång till det förflutna, till traditionella förhållanden, vara ett sätt att bevara önskvärda sociala relationer. Ibland kan en halsbrytande snabb utveckling motsvara samma behov. Det är sammanhanget och styrkeförhållandet mellan olika sociala klasser och intressen som avgör huruvida framtiden utgör ett hot eller ett löfte.

Framtidsentreprenören Carl Bildt känner förmodligen medvind, trots valförlusten, när han blickar ut över Europa och världen. Trots fortsatt kristillstånd för kapitalismen, klimatförändringar och växande klyftor finns det i dagsläget inget allvarligt hot mot en marknadsliberal ordning, eller för den delen mot etablerade eliter. Demokratiseringen av partier och parlament har gått i stå sedan länge. Utvecklingen går snarare i rakt motsatt riktning mot professionalisering, fler lobbyister och tankesmedjor, samt mer av den form av maktspel där de traditionella eliterna alltjämt är de oöverträffade aktörerna (se bland annat Postdemokrati av Colin Crouch).

För övrigt har Carl Bildt alltid varit tidigt ute med nya tekniska lösningar. Redan som statsminister 1994 skickade han ut sitt första digitala veckobrev och under senare år har han tidvis gett intryck av att sköta svensk utrikespolitik via Twitter. Så mycket för att bita sig fast i anrika traditioner.

Share

Om begreppet konservatism

I Konservativ revansch driver jag tesen att nya Moderaterna inte är något mittenalternativ som har brutit med sina gamla traditioner och idéer, utan ett klassiskt konservativt parti. Fredrik Reinfeldt och hans allierade har genomfört ett program för att på sikt förändra Sverige från ett av världens mest jämlika länder till att bli ett land med tydligare skillnader mellan dem som har och dem som inte har. För konservatism handlar, namnet till trots, inte om att stanna utvecklingen och konservera rådande förhållanden för deras egen skull.

Utdrag ur bokens första kapitel:

I stället för att betrakta konservatismen som ett generellt motstånd mot radikala och snabba förändringar kan vi se den som viljan att bevara somliga relationer, normer och förhållanden i samhället, men samtidigt motarbeta andra. I praktiken innebär det att ”konservativ politik måste i vår tid i många länder innebära krav på genomgripande förändringar i det bestående”. Anledningen är helt enkelt att många av de institutioner och arrangemang som numera är väletablerade i västerländska samhällen, det vill säga förhållanden som utgör ”det hävdvunna”, historiskt sett har införts mot de konservativas uttryckliga vilja. Listan över reformer som de har motsatt sig kan göras lång. Men samtidigt kan de sammanfattas i ett enda exempel: I princip har stora delar av den rättskatalog som numera finns kodifierad i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, samt konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – under två sekler av politisk kamp initialt stött på intensivt motstånd från konservativt håll. Den gemensamma nämnaren bakom dessa ihärdiga ansträngningar är kampen mot jämlikhet.

[…]

Samtidigt som de konservativa således tronar på en lång tradition av opposition mot progressiva förändringar har de efter hand i praktiken kommit att acceptera och rent av försvara många av de reformer som de inledningsvis bekämpade med näbbar och klor. Konservatismen är av nödvändighet flexibel och anpassningsbar. Den är därför långt ifrån någon otidsenlig kvarleva som biter sig fast vid tidigare förluster, utan en kreativ och levande tradition som väljer sina strider efter vad som är möjligt vid varje enskilt historiskt skeende. I så motto har den ingen utopi, ingen utförligt beskriven dröm om ett paradisiskt tillstånd och därmed inte heller några dogmer som till varje pris ska upprätthållas, försvaras eller införas oavsett vilka förhållanden som råder i samhället vid ett givet tillfälle. Tvärtom förhåller den sig skeptisk till storslagna politiska projekt och social ingenjörskonst. Den är en pragmatisk lära. Men det är inte samma sak som att konservatismen skulle vara ett tomt skal, en politisk pose utan visioner eller principer. […] Målet är att behålla makt och privilegier koncentrerade i rätt händer.

◊ Inlägget har tidigare publicerats på Kung Gråkappa Förlags hemsida.

Share