Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Humoristisk rashygien

Nyligen stötte jag på filmen Idiocracy (2006) av Mike Judge (Beavis & Butthead, Office Space m fl). En dystopi om en framtid då bara dumma människor har överlevt. Idiocracy är en komedi på temat eugenik om hur illa det kan gå när folkmaterialet tillåts degenerera. Någonting Tredje rikets propagandaministerium hade kunnat producera om nazister hade haft humor.

Inledningen på filmen sätter ramarna för en och en halv timme lyteskomik, skrevhumor och sketcher till rashygienens försvar. Ett ungt par i karriären funderar på att skaffa barn. Men trots att de båda är framgångsrika och välbeställda tvekar de inför detta stora beslut. Det gör däremot inte deras motsvarighet i socialgrupp tre. Där blir modern oförhappandes gravid igen, och igen, och igen. De rika och ansvarstagande tvekar medan de fattiga och ansvarslösa sätter barn till världen i en strid ström.

För att jag som tittare inte ska missförstå budskapet upplyser filmmakarna mig om vad det är som verkligen skiljer de två familjerna åt. I det barnlösa paret har mannen IQ138 och kvinnan IQ141. Alla i den andra familjen ligger däremot stadigt långt under medelvärdet på 100.

Idiotisk dystopi signerad Mike Judge.
Idiotisk dystopi signerad Mike Judge.

Efter denna bakgrund tar filmens sedelärande berättelse vid. En normalbegåvad person blir nedfryst och vaknar upp efter 500 år i ett USA där endast den svagbegåvade men flitigt kopulerande underklassen har förökat sig. Samhället har kollapsat och dess bärande elit är utplånad. De dumma massorna är helt oförmögna att göra något åt situationen och ägnar i stället större delen av sin vakna tid till att flabba åt plump våldshumor på teve. Givetvis är våldtäkt, sexism och brutalitet liktydigt med underhållning för den sinnesslöa pöbeln. Läs- och skrivkunnighet bemöts däremot med aggressivitet. Tja, ni förstår.

Det sovande folket.
Det sovande folket.

Beskrivningen av den passiva och oförmögna massan påminner för övrigt om det inledande kapitlet i Det sovande folket av Fredrik Reinfeldt. I Sovhjärnorna sitter apatiska människor framför sina teveapparater med fjärrkontrollen fastspänd vid handleden. I Idiocracy sitter de på toalettstolar för att inte de naturliga behoven ska avbryta avtrubbningen.

I slutscenen har filmens huvudperson, i kraft av sin jämförelsevis överlägsna intelligens, blivit vald till USA:s president. Han håller ett tal till nationen där han framhåller att det faktiskt inte är “bögigt” att vara läs- och skrivkunnig eller skamligt att kunna tänka. Möjligtvis påbörjas därmed en selektionsprocess där de individer som är relativt bäst lämpade för intellektuella övningar förökar sig och långsamt förbättrar nationens genpool igen. Men det är måhända en övertolkning.

Jag skrattade verkligen gott åt Mike Judges lysande satir Office Space, men till skillnad från sin föregångare är Idiocracy en långrandig och inte särskilt fyndig historia som bygger på föreställningen att materiellt välstånd avspeglar intelligens och god karaktär medan fattigdom är tecken på dumhet och omoral. Slutsats: Varje försök att rucka på den “naturliga” ordningen äventyrar det civiliserade samhället. Pöbelvälde lurar runt hörnet.

Idiocracy fick inget stort genomslag på vita duken i USA, men i efterhand har filmen fått något av kultstatus. Uppenbarligen finns det en marknad för en film som är till lika delar socialdarwinistisk buskis och rashygienisk pamflett. Torgförd 2006, inte 1936.

Share

Raw man – en kontrarevolution

Herman Ottosson — The Raw Man — har framgångsrikt återlanserat drömmen om en värld där män är män och kvinnor är kvinnor. En vision för det 21:a århundradets troglodyter. Även om The Raw Man själv framstår som en apart figur är hans rörelse ett tecken i tiden: Konservatismens framgångsrika återkomst.

Hela Raw man-konceptet är en form av kontrarevolution i relationslivet. Det ger en tankeväckande provkarta både över hur det konservativa intellektet opererar, och dess lockelse. I grunden bygger The Raw Man på essentialism och fördomar där män har sin givna plats i samhället som initiativtagare och beslutsfattare, medan kvinnor har den mer tillbakadragna rollen som passiva mottagare av ”manliga energier”. Därför är dagens samhälle ett problem:

…samhället lyfter inte fram att man ska vara stark som man. Utan det stöttar att kvinnor ska bli starka och därmed förlorar vi polariteten.

Herman Ottosson framställer sitt koncept som en kontrast till ”50-talets machoman”, som anses vara förlegad. En modern Raw Man visar inte minst styrka genom att gråta och komma i kontakt med sina känslor, något som vore otänkbart för den klassiska machomannen (även om det tidigare i historien funnits perioder då det varit legitimt för män att gråta, exempelvis under 1700-talet). Samtidigt som Ottosson således bejakar förändring och en ny form av manlighet syftar hela konceptet till att hålla fast vid ojämlika maktstrukturer mellan könen.

Precis som konservativa rörelser i övrigt handlar även The Raw Man om att transformera nuet i syfte att vidmakthålla eller återupprätta privata regimer av över- och underordning. Det vill säga, förändra för att bevara. Konservatism är inte förstockad traditionsbundenhet, utan kreativ framåtrörelse. Dess kärna är förmågan att ständigt uppfinna sig själv i reaktion på de strömningar i samtiden, i detta fall feminismen, som hotar de strukturer den önskar slå vakt om.

Kvinnors frigörelse hotar männens traditionella maktposition. Herman Ottosson beskriver utmaningen:

Kvinnor skaffar hus, bil och spermier i Danmark, vad har jag som man för funktion i ditt liv?

Svaret på detta dilemma är att rekonstruera en patriarkal struktur. Men inte genom att ensidigt uppmana kvinnor att underkasta sig manlig dominans, utan genom att presentera polariteten mellan könen — där män är aktiva och kvinnor passiva — som en ömsesidigt fördelaktig ordning. Män ger av sin maskulina energi och kvinnor svarar tacksamt på denna ynnest med de medel som står dem till buds. Med Ottossons ord:

Jag ger av min gåva till dig. Och din gåva till mig är att du öppnar upp, du blommar och är glad.

Här förklarar Herman Ottosson sin nygamla mansroll för Aftonbladets reporter.

Share

Kärleksfull dominans

Tjänstefolk.se talar klarspråk.
Tjänstefolk.se talar klarspråk.

Dominika Peczynski, tidigare medlem av Alexander Bards kärleksarmé och numera PR-konsult, ger sig in i RUT-debatten på SVT Opinion. Där ondgör hon sig över begreppet tjänstefolk och den politiska vänsterns påstådda nedvärdering av människor som städar eller utför andra ”enklare tjänstejobb”.

I själva verket sitter vi alla i samma båt, menar hon.

Faktum är att vi alla är tjänstefolk – kockar, PR-konsulter, programmerare, lärare och butiksbiträden. De enda som slipper sälja sina tjänster är de som ärvt en förmögenhet eller vunnit på lotto.

Förutom en handfull adelsmän och postkodmiljonärer är vi alla lika. Betecknande nog utelämnar hon en signifikant grupp i samhället: Kapitalisterna. Ägarna av företag och patent behöver inte leva på ärvda pengar (även om gamla och nya pengar ofta sammanfaller), utan de kan ständigt tillskansa sig en ständigt växande del av kakan tack vare sin kontroll över samhällets resurser. Men jag förmodar att detta förbiseende bottnar i att hon helt enkelt betraktar kapitalisterna som en exklusiv del av tjänstesektorn som tillhandahåller entreprenörskap, ledarskap och dådkraft.

Betydligt intressantare än denna lapsus är Peczynskis beskrivning av sin egen relation till dem som städar och passar barn åt andra privatpersoner. För det är just dem som hennes inlägg egentligen handlar om — även om hon försöker ge sken av att frågan gäller städare och omsorgspersonal i allmänhet.

Här beskriver hon sin egen relation till barnflickor.

Jag minns Jasia, min barnflicka när jag var liten i Warszawa. Båda mina föräldrar jobbade långa dagar och Jasia var inte en anonym tjänsteflicka, utan en älskad familjemedlem som bodde hemma hos oss under mina fem första levnadsår.

Hennes egen dotter växte också upp med barnflickor eftersom både Dominika Peczynski själv och hennes dåvarande make, enligt egen utsago, var karriärister.

Barnflickorna såg vi som familjemedlemmar och kompisar, inte som tjänstefolk. Nu har dottern blivit tonåring men såväl hon som jag har fortfarande kontakt med hennes båda dåvarande barnflickor.

De anställda är inte enbart omsorgspersonal, utan integrerade delar av familjelivet. Hennes egen barnflicka i Polen var inte bara avlönad för att utföra en specifik tjänst under en bestämd tidsperiod, utan var ”en älskad familjemedlem” som inte bara tog hand om henne under uppväxten, utan faktiskt levde sitt liv i familjen. Huruvida barnflickan själv uppskattade sin position som ”älskad familjemedlem” får vi inte veta, hon har ingen röst i denna berättelse.

Dominika Peczynski beskriver i båda dessa hågkomster, förmodligen ofrivilligt, relationer av dominans och underkastelse. Ett annat sätt att beskriva samma form av beroendeställning är just genom att använda begreppet tjänstefolk. Men det ordet är anatema för Perczynski. Hon har emellertid inte något emot relationer där en privatperson eller familj dominerar över en annan människa — som befinner sig i en fullständig beroendeställning och därmed är ofri i ordets mest fundamentala bemärkelse — däremot blir hon upprörd när det understår hennes meningsmotståndare att använda ord som lyfter fram denna form av över- och underordning i ljuset.

Ironiskt nog är inte företagen som tillhandahåller RUT-tjänster lika kinkiga med vilka ord de använder. På nätet heter marknadsplatsen för hushållsnära tjänster just Tjänstefolk.se. Men varken Perczynski, eller för den delen Centerpartiets Martin Ådahl — som reagerade starkt när Vänsterpartiets Ali Esbati använde ordet tjänstefolk i en valdebatt — lär attackera sina meningsfränder i denna spirande bransch. Det viktiga för dem är att med diverse utspel till varje pris flytta våra blickar från de vidgade klyftor som utgör jordmånen för en växande RUT-sektor.

Martin Ådahl och Ali Esbati

Martin Ådahls indignerade hyckleri börjar 1.04 in i klippet.

Share

En blick från ovan

Forum romanum i Rom.
Forum romanum i Rom.

Aftonbladets krönikör Johan Hakelius försöker ärerädda Expressenkollegan Ulf Nilsson genom att återigen lyfta fram idén att västerländsk kolonialism hade många förtjänster. Inte minst en hel räcka trevliga uppfinningar och dessutom civilisatorisk inverkan. Visst hade kolonialismen sina baksidor, men de var inte unika. På sitt sedvanligt förnumstiga sätt docerar han sina läsare om att slaveri och massmord minsann har varit legio genom historien. Eftersom många härskare har förtryckt och dödat förtjänar inte just västerländska övergrepp något särskilt fördömande, enligt Hakelius. Slaveri och massmord var ju inte några exklusivt västerländska företeelser.

En konservativ skribent som Hakelius vore emellertid inte trogen sin tradition utan att posera med offerkoftan på. Följaktligen är det ”tabu” att framföra dylika åsikter. Sanningssägarna ”tystas”. Bakom dessa försåtliga attacker står kadrer av politiskt indoktrinerade tyckare som är ointresserade av historia, låter Hakelius oss förstå. De förtryckta krönikörerna i Sveriges två största kvällstidningar har onekligen svårt att föra fram sina inopportuna budskap.

Men hur var det då med Nilsson och Hakelius tes? Bidrog inte imperierna med civilisation? Blev inte världen mindre ”barbarisk”? Hakelius drar en historisk parallell:

Sverige skulle ha blivit bättre om vi hade koloniserats av ­romarna. Det skulle säkert inte ha varit utan bekymmer. ­Romare kunde vara riktigt otrevliga. Men otrevliga var våra förfäder också. De kastade varandra i ormgropar, halshögg och människooffrade. Och om valet nu står mellan två brutala ­alternativ, föredrar jag det brutala ­alternativ som kan erbjuda akvedukter, hypokaust (googla, latmask), Vergilius och romersk rätt, framför det alternativ som bara har mjöd, bärnsten och lera att ­mildra misären med.

Om vi bortser från att Sverige som nation inte existerade parallellt med Rom, som den historieintresserade och beläste Hakelius säkerligen känner till, eller att allt norr om limes (Romarrikets gräns) inte kunde reduceras till mjöd, bärnsten och lera, är citatet avslöjande. Hakelius utgår givetvis ifrån att han som koloniserad barbar kommer att få ta del av rinnande vatten, åtnjuta bekvämligheten av en villa med golvvärme, fröjdas åt dikter på latin och åtnjuta romersk rätt. Möjligheten att dåtidens motsvarighet till tweed skulle skava mot hans sönderpiskade ryggtavla där han knotar långt från några kulturella utsvävningar förespeglar honom inte.

Den romerska rätten skiljer mellan fria och slavar, och den civilisation som Hakelius ser i bakspegeln var förbehållen dåtidens härskarfolk, inte dess förslavade tjänare. Men som en sann konservativ tillhör han den eviga eliten, de som styr. Kanske hade Hakelius varit ståthållare över Scandza (den skandinaviska halvön). Åtminstone i fantasin.

Share

Entreprenör i framtid och fred

Framtidens entreprenör
Carl Bildt, entreprenör i framtid och fred

Vår före detta utrikesminister Carl Bildt är numera, enligt hans egen profil på Twitter, entreprenör i framtid och fred. Utöver den innovativa titeln är det betecknande att en konservativ politiker som Carl Bildt helst blickar framåt och inte bakåt. Det finns förmodligen ingen missuppfattning om konservatismen som har skapat så mycket förvirring i den politiska debatten som föreställningen att dess innersta väsen är en passion för att bevara. Men konservatismen är inte någon synonym för bakåtsträvande, inte heller är den ett uttryck för teknikfientlighet eller en obstinat fixering vid det förgångnas traditioner och seder.

I första hand utgör konservativ ideologi — likt andra politiska ideologier — i grund och botten en uppsättning svar på frågor om makt och resursfördelning i samhället. Ibland kan en återgång till det förflutna, till traditionella förhållanden, vara ett sätt att bevara önskvärda sociala relationer. Ibland kan en halsbrytande snabb utveckling motsvara samma behov. Det är sammanhanget och styrkeförhållandet mellan olika sociala klasser och intressen som avgör huruvida framtiden utgör ett hot eller ett löfte.

Framtidsentreprenören Carl Bildt känner förmodligen medvind, trots valförlusten, när han blickar ut över Europa och världen. Trots fortsatt kristillstånd för kapitalismen, klimatförändringar och växande klyftor finns det i dagsläget inget allvarligt hot mot en marknadsliberal ordning, eller för den delen mot etablerade eliter. Demokratiseringen av partier och parlament har gått i stå sedan länge. Utvecklingen går snarare i rakt motsatt riktning mot professionalisering, fler lobbyister och tankesmedjor, samt mer av den form av maktspel där de traditionella eliterna alltjämt är de oöverträffade aktörerna (se bland annat Postdemokrati av Colin Crouch).

För övrigt har Carl Bildt alltid varit tidigt ute med nya tekniska lösningar. Redan som statsminister 1994 skickade han ut sitt första digitala veckobrev och under senare år har han tidvis gett intryck av att sköta svensk utrikespolitik via Twitter. Så mycket för att bita sig fast i anrika traditioner.

Share