En del skribenter (bland annat Aftonbladets Karin Pettersson) har förfasat sig över liberalen PM Nilssons utsträckta hand till Sverigedemokraterna på ledarsidan i Dagens Industri den 20 oktober. Men är hans utspel förvånande? Är hans utspel liberalt? PM Nilsson må vara liberal enligt egen och andras bedömning, men hans ledare genomsyras av en tydligt konservativ argumentation. Hans marknadsliberala ådra är i detta fallet ett uttryck för en konservativ hållning. I själva verket företräder marknadsliberaler ofta en agenda som syftar till att bevara och skydda en etablerad sfär av privat makt gentemot demokratiska krav på ökad jämlikhet. De är konservativa i allt utom beteckningen ”liberal”, som de likt en ideologisk amulett bär på kavajslaget.

PM Nilssons resonemang går ut på att näringslivet bör ta på sig uppgiften att fostra SD eftersom dessa förmodat vilsna själar behöver de traditionella eliternas fasta hand för att kunna bli ansvarstagande och acceptabla medborgare. Den rätta lära som de ska få sig till livs är respekt för ”grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Deras övriga åsiktspaket förväntas förändras allt eftersom de vill vara duktiga och vinna respekt i riksdagen. En ”nästintill oundviklig normaliseringsprocess”, skriver Nilsson. Rasismen och ultranationalismen är sekundära problem. Huvudsaken är att SD, tack vare lite skicklig coachning från näringslivet, hindras från att bli ”en destruktiv kraft i alla frågor”. En klen tröst för dem som hade förväntat sig ett principiellt stöd för idén om alla människors lika värde och rättigheter.

Samtidigt som PM Nilsson öppnar dörren på glänt för borgerlig politik med stöd av ett rasistiskt parti vill han låta påskina att SD:s utveckling kan gå åt endera hållet. Antingen kan de bli ett vänsterparti eller ett högerparti. Källan till denna konstruerade osäkerhet är Markus Uvell, chef för näringslivets tankesmedja Timbro. Rimligtvis är de båda medvetna om att SD i praktiken har fungerat som stödparti åt Alliansen i riksdagen. I genomsnitt har de gått på Moderaternas linje i 70 procent av alla omröstningar där M och S har röstat olika. Blott i 10 procent av fallen har de stött S. Ett besvärande faktum som Nilsson och Uvell försöker dribbla bort genom att så ett frö av tvivel kring partiets ideologiska position.

Som alla rasistiska och nationalistiska partier har även SD — hur obekväma de än må vara för en bildad och belevad borgerlighet — sin huvudfiende till vänster. Rasism är en av de mest extrema formerna av antiegalitärt hat. Ett parti som graderar människor efter hudfärg är därför själva antitesen till den grundläggande egalitära idé som vänstern står för. Aversionen mot jämlikhet löper däremot som en förenande tråd genom både konservatism och högerextremism. Inställningen till ett privilegiesamhälle är inte vad som skiljer dem åt, utan snarare på vilka grunderna som rangordning och därmed privilegier ska fördelas. Konservatismen är elitistisk medan högerextremismen är populistisk och förment folklig. Duglighet (i elitens ögon) sorterar det borgerliga samhället; blod och kultur sorterar det nationalistiska.

Men partiets ultranationalism avskräcker inte PM Nilsson från att vilja föra in SD i den borgerliga fållan. I stället argumenterar han för att näringslivets företrädare genom att ”upplysa om den långsiktigt ekonomiska vinsten med öppenhet” och ”konkret visa varför Sverige vinner på invandring” ska förmå SD:s politiker att överge sina politiska övertygelser. Det finns en förnuftig väg att gå, men somliga förirrar sig från tid till annan bort längs krokiga stigar och behöver då näringslivet som tar dem i örat och förklarar vad som egentligen gäller. Som om SD inte har tänkt igenom sin politik eller är medvetna om sina ideologiska värderingar. PM Nilssons resonemang är dessutom ett ytterst svagt argument mot SD:s rasism. Hans resonemang är endast giltig i fall invandringen är en ekonomisk vinstaffär för Sverige som nation. Därmed har han reducerat generella mänskliga rättigheter till en fråga om debet och kredit.

Ekonomiska kalkyler är i detta sammanhang en återvändsgränd. Att reducera människovärde till en balanspost i statsbudgeten är varken antirasism eller ens särdeles liberalt. Men tyvärr är det ofta där borgerligheten landar när de ska konfrontera högerextremismen i samhället, om de ens bemödar sig om att göra det. Hur spridd denna typ av argumentation är i dagens Sverige illustrerade för övrigt Anna Hedenmo när hon i ”opartiska” SVT:s partiledarutfrågningen inför valet frågade Jimmie Åkesson vem som ska städa våra arbetsplatser om vi inte tar emot invandrare. Med en sådan logik har man effektivt delat upp mänskligheten i de som i första hand har en instrumentell roll som utförare av tjänster och de som åtnjuter dessa tjänster. Herrskap och tjänstefolk. Mer borgerligt än så kan det knappast bli.

 

Partiledarutfrågning av Jimmie Åkesson den 26 augusti 2014 med Anna Hedenmo och Mats Knutsson

Relevant avsnitt är 18:25–20:49. 19:15 in i klippet frågar Anna Hedenmo ”Vilka ska städa på våra arbetsplatser, vilka ska ta hand om våra gamla?”

 

Läs mer:

Corey Robin The Reactionary Mind: Conservatism from Edmund Burke to Sarah Palin, Oxford University Press, 2011

Henrik Arnstad Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia, Norstedts 2013

…samt givetvis Konservativ revansch — Den politiska kampen mot jämlikhet under Reinfeldt, Kung Gråkappa Förlag, 2014.

 

Share