När Mussolinis regering försökte privatisera det statliga järnvägsnätet 1923 satte sig järnvägsarbetarfacket — som också var fascister — på tvären. Regimen övergav planerna. Men detta var bara ett enstaka bakslag. Under den första halvan av 1920-talet genomförde den fascistledda regeringen ett omfattande program för utförsäljning av statlig egendom. Det första i modern tid.

I dag är privatiseringar en del i så kallade nyliberala reformpaket. Utvecklingen tog fart under 1980-talet. Men de första storskaliga programmen för att återföra egendom i privat ägo (denationalisering eller återprivatisering) genomfördes av auktoritära och antidemokratiska regimer under mellankrigstiden.

Mussolini privatiserar

Innan svartskjortorna marscherade mot Rom — inledningen på de italienska fascisternas långa maktinnehav — hade Mussolini lagt fram en tydlig linje för partiets ekonomiska politik. I flera tal 1921 och 1922 förklarade han att fascisterna ville göra upp med den ”kollektivistiska staten”. De ville återföra allt utom polis, rättsväsende, armé och utrikespolitik i privata händer. Han förespråkade med andra ord en form av nattväktarstat.

I september 1922, en månad innan marschen mot Rom, deklarerade Mussolini:

Vi måste sätta stopp för järnvägsstaten, poststaten, försäkringsstaten. Vi måste sätta stopp för staten som slösar bort de italienska skattebetalarnas pengar och förvärrar den italienska statens ansträngda finanser.

Med tanke på utvecklingen under de följande decennierna och fascismens centrala idé om den korporativa staten låter detta förvånande. Men mellan 1922 och 1925 avskaffade Mussolinis regim flera offentliga monopol, privatiserade statliga telefonnät och öppnade för avgiftsbelagda privatägda motorvägar.

Ett decennium senare påbörjades ett lika omfattande program av privatiseringar på andra sidan Alperna.

Hitler privatiserar

Inte långt efter maktövertagandet 1933 påbörjade naziregimen ett storskaligt och konsekvent arbete med att privatisera statligt ägd verksamhet i Tredje riket. Precis som fascisterna i Italien gick de tyska nationalsocialisterna mot strömmen under en period då andra regeringar i Europa och Nordamerika förstatligade verksamheter och naturresurser.

Privatiseringar omnämndes varken i nazisternas partiprogram eller i Hitlers offentliga tal — tvärtom var det ofta tal om nationaliseringar i partiprogram och bland fotfolket. I praktiken drog dock kapitalister och konservativa eliter det längsta strået. 1934-1937 förde nazisterna över banker, industrier och social service till privata händer.

Relativt de totala skatteintäkterna gav utförsäljningarna under Hitlers styre mer än dubbelt så mycket till statskassan som då nuvarande Tyskland sålde av statlig egendom som flitigast mellan 1997-2000. Nazisternas program var således massivt även i jämförelse med den nutida vågen av privatiseringar. Utförsäljning av statlig egendom var till viss del ett sätt för Hitler att finansiera den våldsamma expansionen av offentliga utgifter för produktion av vapen och ammunition inför det stundande kriget.

Socialdarwinism och kamp

Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932. Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann
Hitler på möte med Industriklubben i Düsseldorf 1932.
Foto: ©Bayerische Staatsbibliothek München/Heinrich Hoffmann

Den 27 januari 1932, ett år före maktövertagandet, höll Hitler ett över två timmar långt tal inför tyska industrialister i Düsseldorf. Det var vid detta tillfälle som han försökte vinna över den ekonomiska eliten på sin sida. Nationalsocialismen, förklarade han, var namnet till trots inte något hot mot borgerskapet utan tvärtom ett bålverk mot bolsjevikerna.

I sitt tal framhöll han även det menliga inflytande som Weimarrepublikens demokrati och pacifism hade på nationen. Demokrati var inget mindre än den politiska motsvarigheten till kommunism inom den ekonomiska sfären. Pacifism var i sin tur ett recept för undergång då historien oundvikligen var en kamp mellan starka och svaga (anhängare av den kapitalistiska ikonen Ayn Rand känner igen tankegången, men för Rand var det altruism som var dödens princip). Både demokrati och pacifism var uttryck för en förhatlig nivellering där historiens stora personligheter reducerades till färglösa beståndsdelar i den grå massan.

Mot detta förklenande tankegods ställde Hitler nazismen som vägleddes av principerna om auktoritet och prestation. Det auktoritära inslaget appellerade till den ekonomiska eliten som gärna betraktade sig själva som näringslivets rättmätiga ledare.

Trots dessa resonemang var Hitler ingen anhängare av kapitalism och fria marknader. Men utifrån sin socialdarwinistiska världsåskådning såg han klara fördelar med såväl marknadens tävlingsinstinkter som privat egendom. Kapitalisterna skulle leda företagen; Hitler – führern – skulle leda nationen.

En strategisk allians

Trots detta förefaller den massiva överföringen av gemensamt ägd egendom som mellankrigstidens diktaturer genomförde som kontraintuitiv. Borde inte kollektivistiska nationalistiska ideologier snarare nationalisera än privatisera? Hos anhängarna hördes onekligen mycket antikapitalistisk retorik. Såväl Mussolini som Hitler intog däremot en mer pragmatisk hållning gentemot det privata näringslivet.

När allt kom till kritan var de beroende av att säkra stöd från borgerligheten för att kunna ta makten och behålla den. Borgerligheten företrädde i sin tur samhällets ägande klasser. Av maktpolitiska skäl valde därför Mussolini och Hitler att genomföra politiska åtgärder som kunde knyta starkare band till samhällets etablerade eliter. Privatiseringsprogrammen säkrade stöd från betydande delar av näringslivet och resulterade i att privatägda monopol och oligopol i flera fall ersatte statliga monopol.

I Nazityskland belönades lojala kapitalister – som industrimagnaten Fritz Thyssen – med ledande positioner i privatiserade industrikoncerner. Men den förda politiken gynnade inte bara enskilda utan kapitalet i stort. Väl vid makten sjösatte nazisterna utöver privatiseringarna även massiva statliga investeringsprogram samtidigt som de effektivt krossade fackföreningar och politiska vänsterrörelser. Avkastningen på investerat kapital steg kraftigt i Tyskland under 1930-talet.

Quid pro quo

Privatiseringsprogrammen i Italien (1922-1925) respektive Nazityskland (1934-1937) var skickliga taktiska manövrer för att vinna stöd från näringsliv och konservativa. Med tjänster och gentjänster skapade Mussolini och Hitler starka band till den ekonomiska makten. Samtidigt som de berikade sig själva och sina finansiärer fick det stora flertalet nöja sig med krympande lönekuvert och sjunkande levnadsstandard.

Historien illustrerar hur högerextrema rörelser — sin folkliga retorik till trots — inte har några problem att samarbeta med etablerade eliter när det är opportunt. De är emot etablissemanget på papperet, inte i praktiken.

Allt annat skulle dock förvåna. Radikala kontrarevolutionära rörelser har sina svurna fiender till vänster på det politiska spektrumet och föreställningen att de skulle genomföra just förhatlig vänsterpolitik när de kommer till makten är inte särskilt sannolik. Däremot finner de ofta gemensam sak med konservativa krafter. Något att hålla i åtanke när dagens nationalistiska höger försöker positionera sig som en folklig rörelse bortom höger och vänster.

 


Källor:

Germà Bel

  • Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany i Economic History Review vol 63 nr 1 2009 [länk].
  • The Coining of ”Privatization” and Germany’s National Socialist Party i Journal of Economic Perspectives (nr 3 2006) [länk].
  • The first privatization: Selling soes and privatizing public monopolies in fascist Italy (1922-1925) i Cambridge Journal of Economics 35 (5) 2011.

Adam Tooze

  • The Wages of Destruction: The Making and Breaking of the Nazi Economy, Penguin [paperback] 2008.

Hitlers tal till Industriklubben den 27 januari 1932, engelsk översättning.

Share