I ett tidigare inlägg (21 mars) avfärdade jag i förbigående att Sverigedemokraterna skulle vara ett fascistiskt parti. Kanske tog jag mig vatten över huvudet. Det är ju ändå en gräslig politisk skapelse som huserat (i ordets rätta bemärkelse) i riksdagen sedan 2010. Såväl statsminister Stefan Löfven (S) som författaren till den inflytelserika boken Älskade fascism, Henrik Arnstad, har redan slagit fast att SD är fascister. Hur ska jag nu reda ut detta?

Till en början måste jag erkänna att jag själv vid flera tillfällen på denna blogg har använt beteckningen fascism för att beskriva SD:s ideologiska hemvist. Jag är också fullt medveten om partiets rötter i den nazistiska rörelsen, rottrådar som fortfarande suger upp näring ur den högerextrema myllan till ungdomsförbundets nuvarande ledning. Ändå känner jag mig alltmer tveksam till att kalla Sverigedemokraterna för fascister.

Låt mig redovisa mina argument här nedan utan att gå in alltför mycket på detaljer.

För det första förefaller Sverigedemokraternas nuvarande ledning mån om att distansera sig från sitt förflutna. De arbetar parlamentariskt och använder sig av demokratins verktyg. Numera försöker de påverka den politiska agendan i Sverige via motioner i riksdagen, partiprogram och utspel samt via partipress och närvaro i riksmedier, inte minst medverkan i Skavlan på SVT (även om Jimmie Åkessons comeback inte blev den förväntade PR-succén). I sin ambition att framstå som ett salongsfäigt parti rensar de i de egna leden och hotar radikala element med uteslutning. Våren 2014 hade partiet uteslutit 66 medlemmar i samband med den så kallade nolltoleransen mot rasism.

Striderna kring Stockholmsdistriktet i februari, där partiets extrema ungdomsförbund under ledning av William Hahne kuppade in en ny styrelse i strid med partiledningens önskemål, visar hur den nuvarande riksledningen försöker motarbeta mer radikala och fascistiska element inom partiet. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har tillsammans med andra i ledningen hotat Hahne med flera med uteslutning. Det faktum att Karlsson redan julen 2013 kontaktade den antirasistiska stiftelsen Expo för att få information om partiledningens interna motståndare, säger en hel del om vilka slitningar som partiet brottas med.

Samtidigt som SD:s ledning således med alla tänkbara medel försöker odla en proper fasad behåller de likväl sitt nationalistiska och rasistiska budskap, om än i nedtonad form. Däremot är jag tveksam till att de i nuvarande konstellation skulle vara ett fascistiskt eller nyfascistiskt parti. Den hårdföra nazistiska ideologin och dess våldsamma gatuaktivism har explicita företrädare i Svenska motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SvP). De sistnämnda har också lockat till sig Sverigedemokrater som har ogillat partiets nya framtoning.

Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.
Björn Söder med SS-veteranen Franz Schönhuber, 1998 eller 1999.

Allt detta behöver i och för sig inte betyda något annat än att SD anno 2015 är mer slipade än sina tidigare inkarnationer. Måhända är framtoningen hos partiets ledande företrädare bara en fasad. Men jag tror inte att vi ska avfärda partiets omgörning alltför lättvindigt. Inte bara tiderna förändras, även folk förändras. På ett gammalt fotografi som cirkulerat vida kring på nätet poserar Björn Söder glatt bredvid en före detta SS-man. Samme Söder var i sin ungdom inte bara en krigsförbrytargroupie utan själv en våldsam nazist. I dag är han riksdagens andre vice talman.

Att Björn Söder numera arbetar parlamentariskt och talar artikulerat är egentligen inte konstigare än att en strid ström av numera respekterade ansikten i borgerligheten under sin ungdom hade kodnamn och förberedde sig för gerillakrig mot det kapitalistiska systemet. Robert Aschberg är ett exempel på en före detta maoist som numera tillhör det konservativa lägret. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson och tidigare Axessredaktören Johan Lundberg har båda berättat offentligt om sina ungdomsår som vänsterradikala.

Vi kan dividera om definitioner och i vad mån de egentligen var ”vänster”, men faktum är att de alla har övergivit en tidigare politisk identitet. De har alla gjort betydande ideologiska resor. Dessa resor förefaller emellertid inte som så mystiska och otänkbara att motdebattörer än i dag hävdar att Per Gudmundsson egentligen är ”anarkist” och ”vänsterextrem”.

Men när det gäller Björn Söder och gänget i SD:s partiledning går konspirationens vågor höga, trots att den resa som jag antyder att de har gjort är betydligt kortare än för ovan nämnda vänsterfolk som har blivit borgerliga. Sträckan från Mao till von Mises kräver sjumilakliv. Det gör inte färden från nazism till SD:s nuvarande position. Det förefaller inte osannolikt att Åkesson, Karlsson, Söder och de övriga i partiledningen har helt enkelt för länge sedan insett att våldsam högerextremism är en återvändsgränd om de ska kunna påverka samhällets utveckling och göra bestående avtryck.

För det andra beskriver Sverigedemokraterna sig själva som socialkonservativt parti. En beteckning som jag anser att vi bör ta på allvar. Men få verkar tillmäta denna beskrivning någon betydelse annat än som en retoriskt trick från partiledningen för att vinna trovärdighet i allmänhetens ögon. De som förespråkar hypotesen att SD är ett fascistiskt parti betonar i stället nationalismen och rasismen som belägg för att socialkonservatismen bara är ett försök att klä in politiken i ett fanér av respektabilitet, en yta under vilken fascismens häxbrygd bubblar.

Som nationalister och rasister kan SD omöjligen vara annat än fascister. Underförstått tillhör konservatismen, i alla dess skepnader, den legitima uppsättningen demokratiska ideologier som ingår i vårt parlamentariska system. Avarter som SD ska därför inte kontaminera detta respektabla sällskap genom att appropriera beteckningen socialkonservativ.

Säger inte detta mer om den gängse politiska analysen i vår samtid än om SD?

Den konservativa ideologin har genom historien haft, och har än i dag, en grundmurad skepsis gentemot demokrati och alla människors lika värde. Under 1930-talet var det radikala konservativa akademiker som satte stopp för judiska läkare från Tyskland. Visserligen bröt dåvarande Högerpartiet med Sveriges Nationella Ungdom/Förbund (SNU/SNF) redan 1934. Men det dröjde inte många år innan de antisemitiska aktivisterna var tillbaka inne i stugvärmen igen. 1940 författade några av dessa konservativa ideologer manifestet Den svenska linjen som är tämligen explicit i sin rasism och nationalism. Pamfletten gav sedermera namn åt Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) tidskrift Svensk Linje, och refereras med uppskattning av nya generationer konservativa. En av de framträdande medlemmarna av detta konservativa avantgarde under tiden strax före och under andra världskriget, journalisten och författaren Arvid Fredborg, skulle långt senare fortsätta på den inslagna linjen av förakt för demokrati och mänskliga rättigheter som livslång beundrare av Chiles diktator Augusto Pinochet.

Likväl är många – i synnerhet den politiska vänstern – numera rörande överens om att Sverigedemokraterna är oberörbara och att deras nationalism och rasism är av ett slag som skiljer dem från den övriga politiska högern. SD är ett fascistiskt parti, inte socialkonservativt. Möjligtvis har de politiska kommentatorerna förträngt hur SVT Uppdrag gransknings valstugereportage skakade Moderaterna hösten 2002. Den gången var det åtskilliga partiföreträdare från det legitima demokratiskt salongsfäiga konservativa partiet som gav uttryck för rasistiska åsikter. Samma parti vars ledare tidigare hade utmärkt sig för sina nattståndna åsikter. Gösta Bohman talade på 70-talet om att afrikaner kunde bo i plåtskjul och äta bananer. Hans efterträdare Ulf Adelsohn tyckte synd om ”de stackars negrerna” som skulle förlora jobben om Sverige bojkottade apartheidregimen i Sydafrika. 2007 talade utrikesminister Carl Bildt med USA:s ambassadör i Irak om blottställda och lågutbildade irakiska flyktingar som ett invandringsproblem eftersom de är svåra att assimilera. Men allt detta är som bortblåst i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Plötsligt står alla övriga riksdagspartier enade mot rasistisk retorik och nationalism. Så även Moderaterna.

Min poäng är dock inte att Moderaterna av i dag nödvändigtvis skulle vara lika goda kålsupare som SD. Däremot att socialkonservatism inte bara är fullt kompatibelt med nationalism och rasism, utan att dessa föreställningar sedan länge har varit integrerade delar av den konservativa ideologin. Ur ett historiskt perspektiv är SD snarare den ena ytterligheten på ett konservativt kontinuum än en främmande avvikelse.

Avslutningsvis är SD i rollen som fascister tacksamma syndabockar, ett te absolvo för övriga riksdagspartier. Oavsett hur människofientliga förslag de lanserar, hur de urholkar demokratiska spelregler; hur de korrumperar statsapparaten för att gynnar starka affärsintressen på medborgarnas bekostnad, kan de alltid ikläda sig rollen som försvarare av demokratiska ideal och humanism i förhållande till SD.

När det gäller de centrala rasistiska inslagen i SD:s politik och rasismen hos deras anhängare är det viktigt att skilja på rasism som bygger på förakt och rasism som bygger på fruktan. Det förstnämnda utgår från en etablerad position och är en form av avsky för det främmande då man anser sig tillhöra en överlägsen kultur. Det sistnämnda utgår från en osäker och omstridd position och är en skräck för att förlora sina materiella förmåner och sin sociala status. Även om ledningen i SD skulle tillfalla den första kategorin har de, vill jag påstå, främst hittat sina anhängare hos de senare, de som andra partier har övergivit. Det faktum att övriga konservativa partier till stora delar har övergivit drömmen om en nationell organisk gemenskap baserad på blodsband och kulturell samhörighet, beror på att de har anammat en mer elitistisk hållning. De erbjuder inte de friställda och avställda annat än blod, svett och tårar. Därmed har de lämnat fältet fritt för SD:s populism.

Nationen som ett specifikt territorium för ett specifikt folk har förlorat i betydelse när världen alltmer framstår som en gigantisk sorteringsmekanism som sållar de sanna entreprenörerna, de driftiga och de dugliga från dem som inte längre fyller någon funktion annat än som tjänstefolk för den kosmopolitiska klassen av professionella yrkesmänniskor. De senare kan med gott samvete ansluta sig till en antirasistisk retorik då de i praktiken inte har något att förlora på denna hållning. Fri arbetskraftsinvandring innebär billig arbetskraft och därmed en fortsatt behaglig livsstil för dem som seglar kors och tvärs över kunskapsekonomins sju hav.

Men för dem med osäkra anställningar, låg lön och låg status framstår invandringen snarare som ökad konkurrens om smulorna från den rike mannens bord. Deras position är hotad. SD har effektivt exploaterar deras fruktan. Möjligtvis kommer Kristdemokraterna, som är i desperat behov av fler röster, att ta upp den populistiska kampen med SD om de väljare som känner sig hotade av utvecklingen.

Högerpopulism är ju i praktiken varken mer mystiskt eller märkvärdigt än ett försök att skapa en populär och folklig bas för borgerlig politik. Rasistiska och nationalistiska partier som SD försöker både rida på och tämja den våg av otrygghet som en hårdför marknadskapitalism har släppt lös över Europa. Målet är inte att störta det gamla i gruset, utan att återskapa det med nationalistiska förtecken och därmed skapa en stabil organisk gemenskap som skyddar den rådande ordningens hierarkier inom ramarna för en vitaliserad nationalstat. Såväl SD som övriga konservativa partier har gemensamma fiender i mångkulturalism, feminism, arbetarrörelse och varje annan kamp som önskar riva hierarkier, fördela makt och resurser jämlikt och därmed skapa ett mer egalitärt samhälle.

SD är varken fascism eller mittemellan blocken, utan just högerpopulism. Deras ”lösningar”: Nationalism, rasism, stängda gränser och drömmen om ett kulturellt enhetligt Sverige är förvisso dödfödda, men de är åtminstone något som ser ut som lösningar för befolkningsgrupper som hamnar i kläm och egentligen inte fyller någon funktion när automatisering och global konkurrens minskar efterfrågan på människor. SD är ett obehagligt svar på en människofientlig utveckling.

Share