I Sydsvenskan skriver Per Svensson om den antidemokratiska högerns återkomst i Europa. Bland annat lyfter han fram radikala svenska konservativa från tidigt 1900-tal. Texten är läsvärd och välskriven. Men ett par passager i artikeln antyder att Svensson inte bara är ute efter att kritiskt granska radikal konservatism, utan också vill befästa en viss uppfattning om relationen mellan borgerlighetens två stora ideologier där liberalismen får ikläda sig rollen som konservatismens huvudsakliga motståndare och offer genom historien.

Som många liberala debattörer har Per Svensson en förhärligande syn på sin egen ideologi. I stället för historiens brokiga och motstridiga utveckling förefaller liberalismen i hans tappning i det närmaste ha tillkommit genom obefläckad avelse. Han sätter följaktligen likhetstecken mellan demokrati och liberalism, samt marknadsekonomi och liberalism, dock utan att ange vad han menar med vare sig demokrati eller marknadsekonomi. Det är i stället ordens signalverkan han är ute efter. Underförstått står liberalismen för goda ideal, medan dess borgerliga kusin, konservatismen, har en mer tvivelaktig och mörk historia.

Efter en inledande exkursion om den svenske reaktionären Adrian Molin och hans artikelsamling utgiven 1935 avhandlar Per Svensson det tankegods som sprids av dagens radikala höger via den fascistiska nätsajten Motpol. Det är i detta sammanhang som Svensson lyckas med konststycket att förvandla de våldsamma ideologiska strider som härjade Europa under tidigt 1900-tal till en inomborgerlig uppgörelse. Han skriver:

Som så många andra högextremister i dag svärmar Motpol för den ”konservativa revolutionen”, det vill säga för författare och ideologer som i det tidiga 1900-talets Tyskland artikulerade ett aristokratiskt och elitistiskt motstånd mot demokrati och liberalism.

Med några penndrag utraderar han därmed såväl kommunism som socialdemokrati ur historien. Men förutan den ryska revolutionen, stridbara fackföreningar och en välorganiserad socialistisk rörelse (inkluderande både kommunister och socialdemokrater) blir högerns våldsamma motreaktion obegriplig. Det var inte rädsla för liberalismen som fick högern att trumma fram marscherande svartskjortor i Italien och dito brunskjortor i Tyskland. Massdemokrati och krav på en mer jämlik fördelning av makt och resurser väckte däremot den konservativa högerns avsky.

Liberalismen var inte heller odelat positiv till massamhället. I själva verket var många liberala tänkare upptagna med att försöka utveckla sätt att kontrollera och hantera den potentiellt oregerliga folkmassa som krävde inflytande över samhällets styre. Framstående exempel är de så kallade ordoliberalerna i Tyskland och företrädare som Walter Lippman i USA. Här finns en lång tradition med inslag av både konservatism och liberalism vars tentakler sträcker sin in i nutid. En tradition som Svensson bekvämt nog ignorerar då den inte passar in i hans strävan efter att upprätta en skarp bodelning mellan å ena sidan konservatismen — med dess draksådd i form av modern nationalistisk högerextremism — och å andra sidan liberalismen. I praktiken är emellertid gränsen mellan de två ideologierna betydligt mer porös (ett par inlägg på detta tema finns här och här).

Men framför allt undviker han det obekväma faktum att många liberaler under 1920- och 1930-tal faktiskt såg fascism och nazism som en räddning undan kommunismen. Exempelvis skrev den liberala ekonomen Ludwig von Mises i Liberalism (1927) att fascismen hade räddat den västerländska civilisationen (personligen vill jag hellre placera honom i den konservativa traditionen, men han identifierade onekligen sig själv som liberal). Den tyske politikern och ordoliberalen Alfred Müller-Armack gick, sina liberala övertygelser till trots, med i NSDAP och var medlem i nazistpartiet till krigsslutet. Efter 1945 myntade han begreppet ”social marknadsekonomi” och arbetade aktivt för att upprätta en liberal ekonomisk ordning i Europa. Återigen passar historien inte in i Svenssons trånga kostym av liberaler versus konservativa.

Resonemanget blir också försåtligt när han ska kommentera en annan influens för modern extremhöger.

Den andra stora inspirationskällan för Motpol-gruppen är fransk högerextremism med tonvikt på de ”identitära” idéerna, det vill säga föreställningen att varje ”folk” har en egen ”identitet” som hotas av högerextremismens ständiga fiende, det nivellerande och degenererande liberala marknadssamhället.

Som jag har skrivit tidigare är relationen mellan extremhögern och ”marknadssamhället” betydligt mer komplicerad historiskt sett än en enkel uppdelning i vän-fiende. Näringslivets framgångsrika flört med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 antyder också att fienden finns annorstädes. En av extremhögerns främsta finansiärer i Europa, Patrick Brinkmann, grundade aktiebolaget Wiking Mineral som mig veterligen inte agerar i en planekonomisk bubbla, utan just gör affärer på marknaden. Till och med de uttalat fascistiska företrädarna för SD:s tidigare ungdomsförbund vinnlägger sig om att framhålla sina goda kontakter i affärsvärlden. Som William Hahne förklarar i Björn af Kleens utmärkta reportage i DN:

Vi är representativa. Vi har kontakter i näringslivet.

Det är också oklart hur marknaden, enligt Per Svensson, leder till ”nivellering”. Visserligen avskyr extremhögern nivellering, mångkultur och allt som riskerar att störta det organiska samhällsbyggets förment naturliga hierarkier i gruset. Men är det verkligen det ”liberala marknadssamhället” per se som de fruktar? I Konservativ revansch ägnar jag ett par kapitel åt hur liberala föreställningar om frihet, marknad och privat äganderätt inte nödvändigtvis måste kombineras med andra liberala ideal, utan snarare kan utgöra ett solitt fundament för en konservativ aristokratisk samhällsvision där de dugligaste härskar över de mindre dugliga via — och tack vare — marknaden. Om något är tvärtom marknadsekonomi fullt förenligt med tämligen omfattande klyftor, vilket torde vara uppenbart med tanke på de senaste decenniernas utveckling i Sverige. Ojämlikhet, inte nivellering, har följt i kölvattnet på decennier av ekonomiska ”liberaliseringar”.

Vad extremhögern fruktar och avskyr är allt för långt gången jämlikhet mellan människor. Men jämlikhet är inte en konsekvens av det ”liberala marknadssamhället” utan frukten av politiska reformer och ingrepp för att bland annat kompensera för marknadens ojämlika utfall. Det är politiska initiativ som intervenerar i den ”naturliga ordningen” i syfte att sprida makt och inflytande till breda lager som upprör konservativa rörelser i första hand, inte marknaden.

Per Svenssons text är utöver en tänkvärd inblick i radikal konservatism en skicklig, men en smula ohederlig, hyllning av liberala ideal. Genom att osynliggöra alla åsiktsinriktningar till vänster om liberalismen (annat än för att sätta ett falskt likhetstecken mellan ytterflankerna till höger och vänster på det politiska spektrumet) tror jag dock att han gör både sig själv och alla andra en björntjänst i kampen mot extremhögern. Hans uppsåt må vara vällovligt, men hans ovilja att se liberalismens komplexa och motstridiga historia gör honom blind för de grynnor och skär som lurar under dess yta.

Share