Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Den skadliga freden

Försvaret av artilleribarackerna vid Monteleón, av Joaquín Sorolla (1863-1923). Källa: Wikimedia Commons
Heroism? Målning av Joaquín Sorolla (1863-1923). (Wikimedia Commons)

Mina vänner, Sverige är ett fredsskadat land. Bakom denna insikt står örlogskapten Niklas Wiklund i svenska flottan. Sedan en tid tillbaka skriver han kolumner för Svenska Dagbladet. Dock inte i egenskap av avlönad officer, utan som ”fri försvarsdebattör”.

Wiklund inleder sin kolumn Den långvariga freden kan ligga Sverige i fatet (20 mars 2015, på nätet med rubriken Sverige är ett fredsskadat land) med följande passage:

Att vara försvarsminister i ett fredsskadat land som Sverige kan inte vara enkelt. Vi har varit så förskonade från krig och elände i vår del av världen att man faktiskt kan tillåta sig att använda detta uttryck.

Under det senaste dryga decenniet har Sveriges försvarsmakt i och för sig tagit aktiv del i såväl kriget i Afghanistan som militära insatser i Libyen 2011 och Mali sedan 2013. Snart ska svensk militär till Irak för att bekämpa IS. Men det som bekymrar Wiklund är avsaknaden av väpnade konflikter i ”vår del av världen”.

En överdrivet lång tid av fred har helt enkelt gjort oss bekväma och passiva. Föga anar vi faran som lurar i vår omgivning. Trots att ”alla varningsklockor ringer”. Den stridskuk som Jan Björklund förtjänstfullt runkade upp under sin tid i militären verkar ha slaknat.

Wiklund skriver om behovet av upprustning.

Om vår dimensionerande motståndare ökar sin förmåga, så borde det leda till egna åtgärder om vi vill vara trovärdiga.

Inga länder eller grupperingar nämns vid namn. Men att hotet kommer från Putins Ryssland torde vara tämligen uppenbart. Ett ockuperat Gotland riskerar, enligt Wiklund, att bli den kalldusch som till slut väcker de godmodiga och flegmatiska svenskarna ur sin säkerhetspolitiska slummer.

Statsvetaren Corey Robin beskriver i The Reactionary Mind hur kamp och konflikt alltid har varit en viktig beståndsdel i konservatismen. Krig vitaliserar och kamp skärper våra sinnen. Utan stridens uppfriskande larm riskerar vi att falla in i ett vegeterande tillstånd.

Konservatismens fader Edmund Burke argumenterade i A Philosophical Enquiry för hur skönhet egentligen var ett tecken på förfall, medan det råa, fula och grova var sublimt; tecken på kraft och vitalitet. I detta ljus är krig inte i första hand död och förintelse, utan tvärtom något som förhöjer vår livskänsla. Åtminstone för dem som råkar befinna sig på på generalstaben eller i regeringskvarteren.

För kanonmaten vid den tänkta fronten är däremot kriget bara terror utan några förlösande egenskaper. Inte ens Burke skulle ha sett något sublimt med att faktiskt bli lemlästad eller slitas i stycken av en granat.

Share

Stå aldrig still!

Vänsterpartiet är konservativa. Sverigedemokraterna är konservativa. Om vi betraktar konservatismen som ett förhållningssätt utan specifikt politiskt innehåll stämmer de båda utsagorna här ovan. Viljan att ”värna det etablerade” är en högst flexibel målsättning som lånar sig till en uppsjö vitt skilda projekt.

För visst vill Vänsterpartiet bevara folkhemmet genom att värna offentlig sektor och hålla välfärden fri från privata vinstuttag. Och visst längtar Sverigedemokraterna till ett etniskt och kulturellt homogent Sverige med kraftigt begränsad (obefintlig?) invandring. Båda vill bevara och värna det som existerar eller har existerat i ett inte alltför fjärran förflutet.

Alla som önskar klamra sig fast vid sakernas tillstånd är konservativa i denna bemärkelse. Leonid Brezjnev var enligt detta synsätt konservativ, medan Margaret Thatcher var radikal. Konservatismen förefaller således vara neutral i förhållande till höger och vänster i politiken.

Frågor om diktatur eller demokrati, auktoritet eller medbestämmande, självständighet eller beroende, frihet eller ofrihet faller utanför dess domvärjo. Konservatismen vill kort och gott bevara, och den förhåller sig avvaktande till drastiska förändringar. Men utöver det kan den anta näst intill vilka skepnader som helst.

Utifrån denna beskrivning – av vad som i själva verket är en konservativ attityd – får vi inte någon vägledning om exakt vad som faller inom ramarna för det som anses vara värt att bevara, enligt vilka kriterier det anses vara värt att bevara eller vad syftet är med att bevara det som ska bevaras. Definitionen saknar substans och förvirrar mer än den klargör.

Sverigedemokraterna är ett konservativt parti. Vänsterpartiet är det inte. (Nej, jag skriver inte under på analysen att SD i sin nuvarande form är ett fascistiskt parti, även om de har sitt ursprung i den nazistiska rörelsen. Mer om det i kommande inlägg.)

Som politiskt projekt skulle konservatismen vara dödfödd om den blott vore en magnet för förändringsobenägna element, eller en klubb för nostalgiker. Ändå är den en livskraftig och inflytelserik politisk rörelse. Anledningen är att konservatism inte i första hand handlar om bevarande för bevarandets egen skull.

Politisk konservatism är inte en kamporganisation för kulturminnesvård utan en målmedveten strävan efter att upprätta en förment naturlig samhällsordning där de bästa styr och de övriga finner sig i sin underordning utan knot. Dess svurna fiende är en alltför långt gången jämlikhet.

Naturligt nog är detta ett svårsmält budskap för det stora flertalet. Just därför behöver konservatismen vara genomtänkt, sofistikerad och i ständig rörelse. Genom seklerna har den utvecklat en oerhörd förmåga att paketera om sitt budskap för ständigt nya målgrupper.

Revolutionära och radikala rörelser må stagnera och fastna i sina egna dogmer. Konservatismen saknar den lyxen. För den är paradoxalt nog förstelning inte ett alternativ; för den gäller Per Schlingmanns maxim: ”Stå aldrig still!”.

 

Share

The Times They Are a-Changin’

Premiär för magasinet Underbara Kungsholmen.
Premiär för magasinet Underbara Kungsholmen.

Mars månad, strålande solsken och över tio grader varmt. Samtidigt dimper premiärnumret av Underbara Kungsholmen ner i brevinkastet. Lexus nya SUV, Homestyling, Georg Sörmans herrekipering och en hyllning till pantbanken som institution är några av inslagen. Sedan tidigare har månadsmagasinet en storebror i Älskade Östermalm.

Underbara Kungsholmen är ett tecken i tiden. Borgerligheten må ha förlorat höstens val, men dess livsstil, värderingar och ideologi står starkare än på länge. För målgruppen går inte att ta miste på. Exempelvis nämns varken i ingress eller faktaruta partitillhörigheten för den nyblivna riksdagsledamoten Tina Ghasemi i artikeln där chefredaktören möter ”personer som är betydelsefulla för Kungsholmen”. Självfallet är hon moderat.

Ett annat konservativt vårtecken är den utmärkt underhållande filmen Kingsman – The Secret Service där en privat sammanslutning brittiska superagenter agerar på eget bevåg för att rädda världen. Självfallet är de till lika delar beväpnade med god karaktär och ett belevat uppträdande som eldkraft och hjältemod. En formidabel orgie i reaktionära föreställningar och attribut.

Göteborgs-Postens socialliberala ledarsida har nyligen, lagom till vårvärmens ankomst, bytt skepnad till konservativ under ledning av dess nytillträdda chef Alice Teodorescu. Ledarskribenten Gert Gelotte lämnade omgående Hjörnes flaggskepp eftersom han inte kände sig bekväm under den nya ledningen. Kvar är Teodorescu och en vikarie.

I höstas förvandlade Johan Hakelius brittisk kolonialism till en kuriös och excentrisk företeelse med boken Rule, Britannia! Några månader tidigare publicerade den ansedda tidskriften The Economist en recension av Edward Baptists The Half Has Never Been Told: Slavery and the Making of American Capitalism som kritiserade boken för att inte vara objektiv eftersom ”nästan alla svarta är offer och nästan alla vita är skurkar”. (The Economist drog sedermera tillbaka recensionen efter massiv kritik, men den ligger fortfarande kvar på deras sajt i öppenhetens namn. All heder för det.)

Sammantaget antyder dessa spridda skurar att konservatismen är på frammarsch. Att döma av reaktionerna från ledarskribenter och kommentatorer är det dock få som har något grepp om denna ideologi, annat än vaga föreställningar om att den förmodligen handlar om monarki, kristendom och kärnfamilj. Men konservatismen är långt ifrån en kuriös svaghet för gamla traditioner, utan ett ihärdigt försvar av privat makt. Vi går mot en lång het sommar…

Share

Putins propaganda

RT är den ryska regimens ansikte utåt.
RT är den ryska regimens ansikte utåt. ”Ifrågasätt mer” är deras försåtliga slogan.

För några år sedan träffade jag två journalister från RT (tidigare Russia Today) på semester i Argentina. Jag frågade dem om de ansåg att de var fria att rapportera vad de ville. Svar: Ja! Även kritik mot Vladimir Putin? Förläget skratt: Nja, inte riktigt.

För dem som har tittat på RT framstår det ganska snabbt att all kritik mot rysk politik är bortom gränsen för det acceptabla, vilket gör kanalen tämligen lätt att genomskåda som en propagandakanal för den ryska regimen. Följaktligen är den inte heller särdeles effektiv när den riktas till människor utanför Rysslands gränser som har tillgång till andra källor. Precis som Murdochs Fox News är nyhetsförmedlingen i RT full av konspirationsteorier och märkliga experter. Rysslands nya internationella sajt Sputnik förefaller i sin tur vara fylld med En Ding Ding Värld-material samt nyheter till stöd för rysk utrikespolitik.

Putins propagandaapparat innefattar även närvaro i sociala medier. Dagens Nyheter rapporterade i början av februari om ett kontorskomplex i S:t Petersburg där avlönade nättroll tar ställning för Putins regim. Budskapet som trollen framförde på nätet verkade dock inte vara mer avancerat än: Putin=bra; Obama=dålig; Porosjenko=löjlig.

Hade dessa kanaler varit sofistikerade och framgångsrika, som många debattörer påstår, skulle långt fler politiker, säkerhetsexperter och ledarskribenter i Sverige — och i västvärlden i stort — förmodligen inte ha avfärdat Putins linje i den nuvarande kraftmätningen i Ukraina lika entydigt. Men det gör de. För trots vad en säkerhetspolitisk debattör som Stefan Olsson vid tankesmedjan Frivärld kallar Rysslands ”fenomenala ‘påverkansoperationer’” mot omvärlden verkar Putin få nöja sig med stöd från bedagade filmstjärnor som Steven Seagal, Gérard Depardieu och Brigitte Bardot, samt högerextrema partier som Front National och Sverigedemokraterna. I övrigt är hans auktoritära regim en paria.

Även västmedier verkar från tid till annan hemfalla åt tämligen klumpig propaganda. Som exempelvis den läckta Pentagonrapport som hävdade att Putin lider av asperger och att alla förhandlingar med den ryske presidenten därför bör äga rum i lugna miljöer för att inte stressa honom till tokiga beslut. Källa till denna historia var USA Today.

Betydligt svårare är det för mig som nyhetskonsument att försöka bedöma trovärdigheten i andra mindre sensationella påståenden. Anklagelser och konspirationsteorier flödar på båda sidor. Vad hände vid branden i Odessa som kostade 40 människors liv i maj 2014? Vilka sköt ner passagerarplanet MH17? Vad vill egentligen ukrainarna på Krim och i landets östliga delar? Hur stort inflytande har nazister och extrema nationalister (på båda sidor) över hur konflikten utvecklas?

Ryska statskontrollerade medier är givetvis inga trovärdiga källor. Putins regim har inte bara annekterat Krimhalvön utan är dessutom direkt iblandad i krigföringen i östra Ukraina. Därför är det naturligtvis positivt om både nyhetsredaktioner och mediekonsumenter blir medvetna om hur de ständigt riskerar att bli utsatta för informationskrigföring från rysk sida. Men Ryssland är inte ensamt om att använda psykologiska operationer och propaganda.

Under uppladdningen inför Irakkriget 2003 producerade Vita huset fabricerade bevis och lanserade en massiv propagandakampanj tillsammans med Tony Blairs Labourregering i Storbritannien. Historien är för övrigt full av hur stridslystna stormakter inte drar sig för lögn och förbannad dikt när de vill dra ut i krig. PR-byrån Hill & Knowltons påhittade historia om hur irakiska soldater slet spädbarn ur kuvöser i Kuwait City strax före första Gulfkriget 1991 är ett annat berömt exempel på krigspropaganda.

I konfliktsituationer finns det alltid olika intressen som vill dra fördel av att föra fram sin version. Det betyder inte nödvändigtvis att allt de säger därmed är falskt — uppenbara lögner är sällan effektiv propaganda — däremot att de väljer att redovisa de fakta som talar till deras fördel, eller undviker att nämna omständigheter som talar till deras nackdel. Den nu aktuella konflikten har sin beskärda del av informationsoperationer. Kommer de alla från Putins Ryssland?

Ur svenskt perspektiv har Rysslands aggression i Ukraina blivit ett viktigt argument för dem som vill stärka det svenska försvaret och ansluta Sverige till Nato. Ur deras perspektiv är det av intresse att konflikten inte får en fredlig lösning. Putin som imperialistisk superskurk — en ny Hitler — stärker argumenten både för ökade försvarsanslag och Natomedlemskap.

Med detta inte sagt att Putin skulle vara ofarlig, bara att hans nationalistiska högerregim förmodligen är betydligt farligare för ryska och ukrainska medborgare än för Sverige. Våra inhemska konservativa försvarskramare vädrar emellertid morgonluft och verkar se ett nytt kallt krig som en stärkande vitamininjektion i ett Sverige där nedrustning och mjäkig fredsretorik har gjort makthavarna veka och undfallna. Febriga föreställningar om nationell ära och kamp mellan civilisationer är ett bra recept för fortsatt eskalering. För dem som omhuldar militära lösningar är naturligtvis förhandlingar och fredliga medel ingenting annat än förräderi och undfallenhet.

Som Sara Skyttedal (KDU) twittrade från årets Folk och Försvar:

Jag upprepar mig från förra årets : Pacifism större hot än kärnvapnen.

Putin är inte den enda som tjänar på skrämselpropaganda.

Share

En hök slår till

En av Stefan Olssons rallarsvingar på Twitter.
En av Stefan Olssons rallarsvingar på Twitter.

Expressens nyhet tidigare i veckan om att Utrikesdepartementet hade vikt sig för påtryckningar från Rysslands president Vladimir Putin visar sig vid närmare påseende inte ha vidare mycket substans. När Medierna i P1 granskar tidningens avslöjande (17.38 in i programmet) visar det sig att Expressen saknar belägg för sina påståenden. Men ”nyheten” blir ändå avstamp för kritik från högerhåll av utrikesminister Margot Wallström (S) som påstås ha gett efter för Putins krav.

Statsvetaren Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Frivärld (som likt en uppsjö andra tankesmedjor i Sverige finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv) går genast till attack och vill ha ett misstroendevotum mot Wallström, eller hennes avgång. Han anar en konspiration iscensatt av ”ryssarna som är fenomenala på ‘påverkansoperationer'” i syfte att sänka Sveriges trovärdighet. Olsson beklagar sig också över att UD ”lägger sig platt för Moskva och läcker hemligheter till pressen”.

När det i efterhand visar sig att historien vilar på lösa boliner ändrar det emellertid inte Stefan Olssons analys. Inte heller ger det honom anledning till eftertanke. Tvärtom fortsätter han på krigsstigen. TT:s Owe Nilsson, som kritiserar Expressens rapportering i Mediernas inslag, får i stället en skopa ovett för att han skulle gå i S-Mp-regeringens ledband.

Idag kan man höra @owenil på TT förklara att god journalistik är att stötta regeringens säkerhetspolitiska agenda.

För de som tar sig tid att lyssna på Mediernas inslag är Stefan Olssons påhopp på Owe Nilsson djupt ohederligt. När tidningar publicerar uppgifter som de inte har täckning för borde det vara ett problem även för skjutglada försvarshökar av Olssons kaliber. I stället för att ta källkritik på allvar gör han allt för att smutskasta en reporter som ifrågasätter Expressens bristande underlag. Men alla metoder verkar vara tillåtna när konservativa debattörer vill slå på krigstrumman.

 

Share

Marknaden slår till

Grönsaksmarknaden reagerar.
Grönsaksmarknaden reagerar med liknöjdhet. (NobbiP/Wikimedia Commons)

Marknaden tycker si, marknaden tycker så. Nästan varje dag får jag som mediekonsument veta känslotillståndet hos denna abstrakta entitet. Nu senast reagerade marknaden för femtioelfte gången på den parlamentariska situationen i Grekland. Marknaden är oroad.

Det avblåsta extravalet i Sverige gjorde däremot inte marknaden ”stressad”. En mer ”vänsterorienterad” politik skulle däremot kunna påverka framöver. Starka reaktioner på marknaden fungerar, får jag som radiolyssnare lära mig (Ekonomieko kl 18.00 den 29 december 2014), som en ”blåslampa” för att förmå politiker att ta ”nödvändiga politiska beslut”.

Till att börja med är det fascinerande att denna allestädes närvarande aktör i det offentliga samtalet aldrig får någon klar definition. Vad är egentligen den mystiska marknaden? Grönsaksmarknaden på torget? Stormarknaden som erbjuder extrapris på hushållspapper? Naturligtvis inte.

Oreflekterat framstår marknaden som en omskrivning för allas våra ekonomiska farhågor och bekymmer. Du och jag deltar som enskilda individer i marknadsekonomin var dag, vare sig vi vill eller inte. Följaktligen är marknaden en aggregation av våra intressen som marknadsaktörer.

Men givetvis är detta en beskrivning som fördunklar mer än den klargör. Bara för att jag som privatperson handlar på ICA, har 10 000 kronor på mitt bankkonto och pensionssparar i en fond gör inte det mig till marknaden, eller marknaden till en representant för mina huvudsakliga intressen.

Marknaden i bestämd form är en synonym för de ägarintressen som dominerar samhällsekonomin. Eftersom mängden pengar avgör de enskilda aktörernas inflytande på marknaden är den både i teori och praktik en form av institutionaliserad ojämlikhet. De rika har mer makt än de fattiga.

Oavsett dess för- och nackdelar i övrigt är marknaden per definition ett uttryck för graderad rösträtt. De utan ekonomiska resurser är helt uteslutna från allt inflytande. För att parafrasera Verner von Heidenstam: I marknadens republik heter medborgarrätt pengar. I detta avseende är marknaden raka motsatsen till demokratins egalitära ideal där var och en, oavsett privat förmögenhet, har en röst var.

Formuleringar i stil med ”nytt lagförslag oroar marknaden”; ”marknaden negativ till regeringens reformer”; ”marknaden jublar över nytt handelsavtal” är därför i praktiken uttryck för de rikas intressen. När politiker anpassar sig för att blidka marknaden är det i praktiken aristokratins sentida hämnd på demokratin. De besuttna överprövar demokratiska beslut och fäller sin dom.

Utifrån de ägarförhållanden som har rått under de senaste århundradena skulle vi lika väl kunna skriva om historien med språkbruket i dagens medier: ”Marknaden motsätter sig slaveriets avskaffande”; ”Marknaden drar ut i krig”; ”Marknaden bekymrad över allmän och lika rösträtt” etcetera.

Just därför är det en ovärderlig tjänst för näringsliv, investerare och banker när medier refererar till ”marknaden”. Rimligtvis vore det mer intellektuellt hederligt om reportrar och nyhetsankare konsekvent refererade till ”de rika”; ”kapitalägarna”; ”investerarna” när det faktiskt främst är deras intressen som de beskriver när de i bestämd form talar om ”marknaden”.


I Konservativ revansch skriver jag mer utförligt om hur marknad och marknadsreformer har blivit den moderna konservatismens främsta verktyg för att begränsa demokratins egalitära ideal i syfte att skydda privat makt och hierarkiska strukturer. Köp boken och läs!

Share

Akta dig för Julkalendern!

Julkalendern 2014, Piratskattens hemlighet.
Julkalendern 2014, Piratskattens hemlighet.

Det finns få saker som bekymrar eliten så mycket som det faktum att de sällan väcker sympatier hos sina underordnade. Känslan av att vara en utsatt minoritet som stretar på i en ogin omvärld, ett gnagande obehag av att de egentligen är samtidens verkliga offer, äter dem inifrån dagarna i ända. Runt hörnet lurar ständigt en nära förestående förlust av ställning och status.

Om ändå folket kunde förstå och erkänna elitens storhet. Om de kunde förmå sig själva att se de uppoffringar som företagsledare, entreprenörer och andra stora män (samt någon enstaka kvinna) ständigt gör för att driva utvecklingen framåt, till gagn för oss alla. Men otack är världens lön. Rikedomen sitter som en tagelskjorta över deras bleka lekamen. Makt, inflytande, fallskärmar, styrelseposter och ett överflöd av materiell lyx förslår inte när de moderna härförarna — näringslivets miljonärer och miljardärer — egentligen suktar efter folkets kärlek.

Det är i det ljuset jag tror att vi ska se utspelet från Timbro och Founders Alliance på Expressen Debatt den 19 december. Där går de till attack mot ett av SVT:s mest subversiva programinslag: Julkalendern. Med exempel från 2006 och framåt illustrerar artikelförfattarna hur public service varje jul indoktrinerar våra små med näringslivsfientlig propaganda. De skriver:

Tyvärr kan man konstatera att julkalendern ofta ger en skev och negativ bild av entreprenörskap och företagande.

Därefter ger skribenterna en lång rad exempel på förkastliga nidbilder som inympas i våra försvarslösa barn.

I Tjuvarnas jul 2011 är Direktörskan skurken som äger det stora varuhuset i stan men tjänar pengar på slavarbetet på barnhemmet. I Gyllene Knorren 2010 blev Rantanens lurade av Grossmans som med sitt nya hotell lagt beslag på alla hotellkunder. I Barna Hedenhös uppfinner julen 2013 gestaltar mamma Knota hur dåligt det är att vara stressad chef. [Listan fortsätter, men ni har förstått vart åt det barkar]

Trist nog för resonemangets skull har slaveriet och den transatlantiska slavhandeln varit en avgörande förutsättning för kapitalismens framväxt i USA och Europa. Vad värre är: Slaveri existerar alltjämt, på riktigt, i vår värld. Korruption, mutor och bedrägligt beteende är i sin tur ett stående inslag i hur företag tävlar mot varandra på marknaden. Saudivapen, Jas-affären, och Boforsskandalen är några svenska exempel och Worldcom, Enron, Lehman Brothers och Goldman Sachs några internationella. Listan kan göras hur lång som helst. Stress är i sin tur ett växande problem i arbetslivet.

Problemet för debattörerna är att de exempel de lyfter fram ur de senaste årens julkalendrar faktiskt har någon form av verklighetsanknytning. Vad de föreslår är att SVT i stället matar nya generationer med en tillrättalagd propagandabild. Kanske borde public service sända Röda nejlikan — om aristokrater som ståndaktigt kämpar mot en vulgär pöbel; Ivanhoe — om en rättmätig kung som räddar riket eller varför inte Dallas — om ägandets förtret och belöningar, varje dag fram till julafton. Då skulle barnen få lära sig att respektera samhällets eliter och förstå att de inte heller har det så himla lätt alla gånger.

För att avsluta på en lite allvarligare ton handlar det hela i grund och botten om konservatismen eviga dilemma: Hur sälja in en vision om permanent över- och underordning till dem som man önskar dominera. Människor tycker inte om att vara dominerade av en elit, de finner sig ogärna i underordning och de fortsätter envist att protestera mot orättvisor. Just av dessa uppenbara skäl behöver konservatismen arbeta hårt för att förpacka sitt budskap.

Betänkt följande fakta: Samhällets ekonomiska elit äger i dag en större andel av samhällets resurser än de har gjort sedan demokratins genombrott; de kontrollerar alla stora privata mediekanaler; de har direkt tillgång till den politiska makten, inte minst tack vare avpolletterade politiker som erbjuder sina tjänster till högstbjudande. Men trots det har de ett konstant behov av att stämma i bäcken så att inte unga människor växer upp med vanföreställningar om att de har rätt till frihet och självbestämmande. Och de saknar alltjämt ditt barns själ. Därav attacken på SVT:s Julkalender.

Share

En ögonblicksbild

Det är lördagen innan jul 2014 och samtiden speglas med knivskarpa konturer genom tre artiklar i Svenska Dagbladet. En kort nyhetsartikel redogör för tidigare sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldts (M) steglösa övergång till näringslivet. Lite längre in i tidningen ett stort uppslag på kultursidorna där jag som läsare får lära mig om misären för romer som tvångsförflyttats till en soptipp utanför staden Cluj-Napoca i Rumänien. I SvD Näringsliv fortsätter granskningen av SCA och bolagsledningarnas vidlyftiga leverne.

Somliga motas bort ur gemenskapen för att försöka överleva på en soptipp, andra har 25 miljoner kronor i grundlön och flyger med företagsplanet till en Formel 1-tävling i Melbourne. Korrupta politiker¹ underlättar i sin tur livet för den sistnämnda klassen av kapitalägare och belönas följaktligen med lukrativa reträttpositioner för tidigare utförda tjänster.

Samtidigt brinner romska läger, romer misshandlas, romer bespottas i Sverige 2014. Nazister och andra hatfyllda rasister driver på hetsen. SD skördar i sin tur framgångar i opinionen trots, eller kanske snarare tack vare, partiets kompromisslöst nationalistiska politik. Än så länge tar de etablerade partierna officiellt avstånd från SD, även om allt fler borgerliga debattörer och partiföreträdare börjar anamma deras problembeskrivning.

Det är lätt att förfasas över SD och deras människofientliga politik. Men samtidigt är fördömanden av partiet i någon mån ett bekvämt frikännande för andra politiska aktörer som faktiskt under decennier har bedrivit en politik för ojämlikhet och försvagad demokrati — vilket är den konkreta konsekvensen av exempelvis reformer som har gynnat ”marknaden” på politikens bekostnad.

Varken svängdörrarna mellan politik och näringsliv, de ekonomiska eliternas excesser, de växande klyftorna i Europa eller det förakt för svaghet som genomsyrar retoriken om ”bidragslinje” kontra ”arbetslinje” är följden av SD:s ökade inflytande. Föreställningen att det stora flertalet människor behöver mer piska har växt fram oberoende av högerextremismen. Likaså idén att den ekonomiska eliten behöver ständigt fler och större morötter för att vilja släppa lös sina förment fantastiska förmågor till samhällets fromma.

SD skördar nu den draksådd som såtts under decennier. I grund och botten är SD ett djupt reaktionärt parti som i praktiken röstar för Alliansens antiegalitära politik samtidigt som de utlovar en fiktiv etnisk gemenskap där vita svenskar, oavsett hur långt ner i hierarkin de befinner sig, kan känna sig relativt privilegierade då de tack vare sin etniska/kulturella tillhörighet alltid kommer att dominera över andra etniciteter/kulturer.

SD erbjuder en klen och falsk tröst för många av dem som tappar och riskerar att tappa fotfästet i ett samhälle där social och ekonomisk utslagning, eller hotet därom, har blivit en realitet för allt större grupper. Men det är likväl en tröst. I det avseendet är SD ett symptom på en samhällsordning där allt färre känner sig uppskattade, behövda eller ens välkomna.

SD:s kanaliserar och underblåser vrede. Men de riktar den nedåt, mot de redan marginaliserade och utslagna, i stället för uppåt. Som andra klassiska högerextremister utgör deras politik inget reellt hot mot etablerade ekonomiska eliter och privata maktregimer i samhället. De målar upp en vision om en pånyttfödd, ärligare och hederligare nationell gemenskap, men likväl en strikt hierarkisk sådan.

Ambitionen att projicera ytterligare en hierarkisk ordning, baserad på etnicitet och kultur, över den existerande ordningen — som de i allt väsentligt vill låta vara intakt — är kärnan i SD:s högerextremism. För givetvis försöker inte partiet komma till rätta med existerande problem genom att riva hierarkier; ifrågasätta över- och underordning, stärka människor makt över sina egna liv eller fördjupa demokratin. I stället lägger de ett rasistiskt raster över samhället.

Det är den populistiska aspekten av SD:s politik, det sätt på vilket partiet vädjar till de svikna; vår tids förlorare. Samtidigt är det en bekväm myt att alla som röstar på SD eller sympatiserar med deras politik skulle befinna sig i utsatthet eller utgöra något sorts obildad underklass. Just denna föreställning har emellertid exempelvis Mats Svegfors torgfört utifrån ett konservativt perspektiv:

När jag svävar ut i min egen fina idealism och i fördömandena av Sverigedemokraterna inser jag allt oftare att det inte bara är en partiledning och några riksdagsmän som jag dömer ut. Jag dömer också ut och idiotförklarar stora delar av den nya svenska underklassen.

Men I valet 2014 lockade SD framför allt till sig nya väljare från Mats Svegfors eget parti, Moderaterna. Inför valet visade Sveriges Radio att SD hade flest höginkomsttagare bland sina riksdagskandidater näst Moderaterna och Socialdemokraterna. Partiets ledande företrädare är nästan alla välutbildade akademiker och höginkomsttagare. Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof läste i lärdomsstaden Lund. Folkligheten är en politisk strategi, inte en realitet.

Även om rasistiska föreställningar och fördomar alltid har funnits i det svenska samhället, och förmodligen i större utsträckning tidigare än i dag, tror jag inte att SD:s rasism skulle vinna genklang i så hög utsträckning som den har gjort utan den naggande otrygghet och känsla av förlust av status och position som sprider sig bland breda befolkningsskikt. Rasism och främlingsfientlighet är inte statiska karaktärsdrag hos enskilda personer. Snarare föreställningar som finner en gynnsam grogrund i kamp om makt, status och privilegier, och som lätt kan kultiveras och utnyttjas av politiska rörelser.

SD exploaterar samhällets mörka underströmmar. Men övriga politiska aktörer har ett stort ansvar för att ha gödslat den jord där SD nu växer. Då räcker det inte med att ta avstånd eller fördöma.


¹ Filippa Reinfeldt tillhör denna kategori. Utformningen av hennes hjärtebarn Vårdval Stockholm var en gåva till näringslivet och de välmående segment av samhället som hon företräder. Likaså var utförsäljningarna av offentlig egendom, exempelvis vårdcentraler, ett skamlöst gynnande av vänner med försänkningar i partiet. Nya Karolinska är en annan korrupt följetong som bär hennes namn. Mer om ideologin bakom denna utveckling finns i min bok Konservativ revansch. Köp och läs inför extravalet den 22 mars!
Share

De produktiva

De produktivas hemlighet i bilagan Entreprenör i SvD.
De produktivas hemlighet i bilagan Entreprenör i SvD.

I helgen damp som vanligt ett knippe bilagor ner på hallmattan tillsammans med SvD. En av dem hade överskriften ”Entreprenör” i stilrent svarta seriffer på ljus bakgrund. Inne i annonsbilagan — eller ”content” som det kallas på nyspråk — fanns ett sexsidigt inslag kallat De produktivas hemlighet. Artikeln beskriver hur fem framgångsrika karriärmänniskor får ut maximalt av sina arbetsdagar.

De produktiva som får komma till tals är: Anna König Jerlmyr, oppositionsborgarråd (M), Marie Söderqvist, vd Livsmedelsföretagen, Micael Bindefeld, PR- och eventföretagare, Elisabeth Thand Ringkvist, vd Företagarna och Ulrika Davidsson, kokboksförfattare.

Här följer några citat ur detta episka alster om de produktivas hemligheter:

I min roll handlar det […] om att vara produktiv hela tiden, utmaningen är att tvinga sig själv att vara ledig utan att prestera. Anna König Jerlmyr

Jag vaknar alltid en kvart innan jag ska gå upp, oavsett när jag ska gå upp, min inre väckarklocka är sjuklig i sin effektivitet. Marie Söderqvist

Jag kan vara kreativ och spruta ur mig idéer och landar de inte hyfsat snabbt kan jag tappa motivationen. […] Jag har medarbetare som fångar upp mina idéer. Micael Bindefeld

Jag måste hitta uppgifter som initialt känns omöjliga […] Det är en motivationsgrej för mig när folk säger att det är omöjligt. Elisabeth Thand Ringqvist

Jag tror jag får gjort dubbelt så mycket gjort [sic] som andra människor på samma tid. Ulrika Davidsson

Jag läser om fem personer som är kreativa och som ser utmaningar där andra ser problem. Det verkar som om ingenting kan hindra dessa människor från att vara rasande effektiva i allt de företar sig. De fem är dessutom käckt morgonpigga och kliver upp runt klockan sex för att genast läsa tidningar, kolla mejl och skanna av sociala medier. De påminner om Fredrik Reinfeldts idealmedborgare i Det sovande folket, Johanna, hon som ser det som en sport att vakna före väckarklockan.

Utöver vital information om vid vilken tid de stiger upp respektive går till sängs får jag veta hur kvintetten hanterar sin e-post och hur de håller uppe sin motivation. Betecknande nog handlar i princip ingenting, rubriken till trots, om vad de gör rent konkret. Sida upp och sida ner av frågor och svar lämnar mig som läsare ovetande om på vilket sätt de bidrar med något produktivt, än mindre om deras insatser faktiskt tillför något positivt av värde för andra människor. Däremot får jag veta att de får ut maximalt av sina arbetsdagar, och är oerhört upptagna.

Artikeln är symptomatisk för arbetssamhället (för att låna sociologen Roland Paulsens uttryck). Beundran av effektivitet i sig är likt beundran av förmågan att hålla många bollar i luften en vettlös beundran som bortser från vad bollarna överhuvudtaget gör i luften; behöver de vara där; vad fyller de för funktion?

Självfallet går det att vara produktiv och effektiv på både konstruktiva och destruktiva sätt. Såväl enskilda aktörer som organisationer kan ”producera” avfall, lidande och stress, likväl som nyttigheter som kommer många människor till gagn. Men den blinda dyrkan av produktivitet/effektivitet/tillväxt bortser från alla sådana överväganden. De som utför flest arbetsmoment på kortast tid, oavsett hur poänglösa eller rent av destruktiva de än må vara, vinner i kampen om vem som är mest effektiv.

Artikeln handlar mindre om produktivitet än om att sälja in två budskap till mig som läsare. För det första att framgångsrika entreprenörer och ledare är samhällets stöttepelare vars arbetskapacitet är värd min aktning. För det andra att jag borde ta efter de intervjuades exempel för att bli effektivare på jobbet. De produktivas hemlighet är borgerlighetens arbetslinje förpackad som glättig inspiration.


Bilagan ”Entreprenör” är en A Perfect Guide-produkt. Avsändare för helgkonceptet A Perfect Guide är Perfect Content som görs av A Perfect Guide Scandinavia AB som sedan 2013 ägs av Svenska Dagbladet.

Share

Klassiskt liberal extremism

The Counter-Revolution of 1776 av Gerald Horne.
Liberalism och slaveri, The Counter-Revolution of 1776 av Gerald Horne.

Den beryktade Azov-bataljonen i Ukraina leds av nazisten Andrij Biletski och har lockat till sig många nazister och andra högerextrema från hela Europa. Men långt ifrån alla Ukraina-frivilliga identifierar sig själva som nazister. En av svenskarna som strider i varghakens tecken säger följande om sin politiska hemvist och om förbandet han ingår i:

Jag skulle säga att tio procent av utlänningarna i Azov är nazister. Själv är jag klassiskt liberal. Jag identifierar mig mycket med Estland eftersom jag bor här. Jag har följt krisen och känner att om Ryssland lyckas i Ukraina kommer Estland och resten av Baltikum vara steg tre, tillsammans med länderna söder om Ryssland. Jag vill vara med och göra mitt så gott jag kan. [Min betoning]

Längre ner i Expressens läsvärda artikel Svenskarna som strider i Ukraina (den 10 december 2014) berättar en annan av de frivilliga om sina kamrater:

Du har någon som kommer från Svenskarnas Parti och någon som är klassiskt liberal.

Liberaler och nazister i samma paramilitära förband verkar motsägelsefullt. Det är det också. 1991 vägrade Folkpartiets ledare Bengt Westerberg att ens sitta kvar i samma soffa som de rasistiska högerpopulisterna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i Ny Demokrati, men drygt 20 år senare strider ”klassiska liberaler” sida vid sida med nazister. Hur hänger detta ihop?

Jag tror inte att de Ukraina-frivilliga som betecknar sig som ”klassiska liberaler” är förvirrade eller okunniga om sina ideologiska preferenser. Men varken liberalism eller några andra ideologier homogena monoliter som är stabila över tid. Det finns således inte en enda sann liberalism att förhålla sig till. Inom den liberala traditionen finns däremot grundläggande tvetydigheter som öppnar för tolkningar där liberala idéer gifter sig väl med såväl konservatism som radikala yttringar av fascistisk natur.

Ämnet är naturligtvis alltför komplext för att avhandlas i ett enda blogginlägg. Jag avser därför att återkomma till liberalismens komplicerande förhållande till reaktionära läror i kommande poster. Men jag vill här ta upp ett par aspekter av liberalism som möjligtvis kan förklara hur ”klassiska liberaler” kan finna gemensamma intressen med nazister och ultranationalister.

Liberalismen har historiskt sett exkluderat betydande befolkningsgrupper ur den mänskliga gemenskapen, sina universella principer till trots. Således har reellt existerande liberalism faktiskt varit förenlig med både förtryck och rasism. Det brittiska koloniala imperiet och grundandet av Förenta staterna 1776 är två tydliga exempel. USA:s oavhängighetsförklaring deklarerar att alla människor är skapade jämlika och att de har rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Men varken ursprungsbefolkningen eller de svarta slavarna omfattades av dessa generella rättigheter. Trots att den nya republiken svor trohet till liberala principer intensifierades slaveri och slavhandel samt expropriering av mark och folkmord på ursprungsbefolkningen efter grundandet av Förenta staterna. Detta och liknande undantag är inte perifera inslag i liberalismen, utan en integrerad del av dess historia.

Den liberala ideologin har också tillhandahållit ett principiellt grundat försvar för privat äganderätt och ekonomisk frihet. I förlängningen till stöd för kapitalism och marknadsekonomi. Individens frihet att använda sin privategendom och sina tillgångar efter eget skön har varit en viktig princip i förhållande till statsmakten, men också i relation till arbetarrörelsen och andra politiska strömningar som har strävat efter att förändra fördelningen av makt och resurser i samhället. Den klassiska liberalismens värnande om ekonomisk frihet kan med fördel användas för att bevara existerande privilegier och försvara den rådande fördelningen av rikedomar mot demokratiska krav på omfördelning. Men det är en annan aspekt av den kapitalistiska marknadsekonomin som jag vill lyfta fram här.

Kapitalism handlar i grund och botten om kamp, inte bara mellan arbete och kapital, utan även mellan företag och mellan individer. Det är på marknaden som det starka och effektiva företaget besegrar det svaga och ineffektiva. På arbetsmarknaden vinner i sin tur den starke över den svage. Marknaden erbjuder inte bara valfrihet, den är också en fullkomligt hänsynslös mekanism för att kontrollera, sålla och sortera människor efter hur väl de fyller sin funktion i det ekonomiska systemet. I enlighet med dess logik blir konkurrens mellan individer, grupper, organisationer och länder en grundläggande premiss för allt fler verksamheter. De som inte överlever på marknadens villkor slås ut. Därigenom sprider sig kapitalismens modus operandi till varje vrå av samhället.

En perfekt fungerande ”fri” marknad – där inte mänskliga hänsyn och marknadsfientliga värderingar sätter käppar i hjulet – leder till en ständig tävlan om positioner och privilegier. En generalisering av kampen till överordnad princip. I denna ordning förtjänar de svaga att gå under och på motsvarande sätt förtjänar de starka sina erövringar. Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att de som principfast försvarar denna ordning känner avsky mot svaga. Däremot innebär det att de inte tillerkänner dem något inneboende värde som mänskliga varelser som föranleder avsteg från sorteringen av människor i dugliga och odugliga. All form av särbehandling riskerar tvärtom att snedvrida de incitamentsstrukturer som är nödvändiga för en väl fungerande marknad. Individens värde är i slutänden avhängigt ”marknadens krav”.

Jag förmodar att det är marknadsekonomins löfte om en vitaliserande kamp mellan människor och nationer, samt drömmen om ett samhälle där det råder en strikt rangordning i vilken de starka härskar över de svaga, som döljer sig bakom det faktum att somliga legoknektar i den nazistiska Azov-bataljonen identifierar sig som ”klassiska liberaler”. Detta i kombination med en förekomsten av en ”vit makt-liberalism” som historiskt sett har tagit sig uttryck i kolonialism, erövringskrig, exploatering och förtryck på en global skala gör att beteckningen ”klassiskt liberal” paradoxalt nog kan framstå som lockande för en radikal rasistisk höger.

I kommande blogginlägg tänker jag skriva mer om termen ”klassiskt liberal”, vilka som använder den, vilka delar av den liberala traditionen de brukar lyfta fram och hur de i övrigt positionerar sig i politiskt hänseende.


Läs mer om relationen mellan liberalism och konservatism i min bok Konservativ revansch

Litteratur:
Hobbes and Republican Liberty — Quentin Skinner
Liberalism, A Counter-History — Domenico Losurdo
The Counter-Revolution of 1776 — Gerald Horne
The Invention of Capitalism — Michael Perelman
The Liberal Defence of Murder — Richard Seymour
The Reactionary Mind — Corey Robin

Share