Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

Bristen på hövlighet

Eric Erfors kommenterar regeringskrisen under rubriken Som man SD-sår får man skörda i Expressen den 4 december. I allt väsentligt anser han att det parlamentariska kaoset är resultatet av Sverigedemokraternas hämndbegär efter att ha behandlats oschysst av det politiska etablissemanget. Inte minst anklagar han Vänsterpartiet för att ha bedrivit ”plakatpolitik” mot SD.

Men han varnar även för folkliga protester inför vårens extra val den 22 mars.

[…] varje torgmötestal som även i kommande valrörelse saboteras av omdömeslösa ”antirasister” spär på opinionen mot det politiska etablissemanget.

Bristen på hövlighet och belevat beteende i förhållande till SD förefaller vara minst lika besvärande som partiets ultranationalism.

Mattias Karlsson SD. Är det bristen på stil och finess som är problemet?
Mattias Karlsson SD. Är det bristen på stil och finess som är problemet?

I samma tidning skriver Publicistklubbens ordförande Björn Häger om SD:s tillfälliga partiledare Mattias Karlssons famösa presskonferens den 2 december där han orerade om faran med invandringen. Rubriken är SD gör bort sig i mediernas finrum. Återigen ligger tyngdpunkten på avsaknaden av hyfs och fason. Det är helt enkelt inte artigt och väluppfostrat att prata på om invandringspolitik i tjugo minuter när journalistkåren väntar på besked i budgetfrågan.

Båda texterna förfasar sig över bristen på hövlighet i svensk offentlighet. Det är som om SD:s närvaro i svensk rikspolitik framför allt är en vattendelare mellan vett och etikett respektive bristen på desamma. Företrädare för Vänsterpartiet, antirasistiska aktivister och Sverigedemokraterna har för borgerliga debattörer en sak gemensamt: De är oborstade och ouppfostrade. Däri ligger skillnaden gentemot seriösa representanter för såväl politik som journalistik.

I detta ljus är det tänkvärt att återigen läsa PM Nilssons ledare i Dagens Industri där han sträckte ut en hand till SD. För vad var det egentligen han skrev? Jo, att näringslivet borde ta på sig uppgiften att uppfostra SD och lära dem lite hyfs. Om de inte lär sig denna läxa kanske inte ens Björn Häger vill upplåta mediernas finrum till dem nästa gång.

Men om de lär sig att uppträda hövligt och korrekt? Om de lämnar Dressman-kavajerna hemma och över lag anammar tredelade kostymer som Mattias Karlsson? Eller uppträder som en pastisch på forna tiders höger likt Frans Oscar Bernadotte Rosengren, SD i Luleå?

Ibland får jag den obehagliga känslan av att borgerligheten främst tar avstånd från SD på grund av deras framtoning. Att avståndstagandet bottnar i klassförakt och avsky för vad som upplevs som obildad ”pöbel”, snarare än partiets politiska program. Denna känsla är dessvärre inte ogrundad. Historien visar också att SD:s fascism faktiskt inte är väsensskild från reellt existerande konservatism i Sverige, varken nu eller i det förflutna. Jag kommer att skriva mer på detta tema längre fram.

Share

Föraktet för de svaga

Det parlamentariska kaoset efter gårdagens budgetdebacle handlar om resursfördelning och synen på dem som är beroende av samhällets stöd. Budgeten som föll innehöll bland annat kostnadsfria läkemedel för barn och ungdomar, förstärkt a-kassa, ökade anslag till sjukersättning och sänkt skatt för pensionärer.

För att sätta stopp för dessa satsningar vägrade de borgerliga partierna att förhandla med statsminister Stefan Löfven. De lämnade därmed plats på scen för Sverigedemokraterna som röstade för Alliansens budgetalternativ. Samtidigt har SD lovat att fälla varje framtida budgetförslag som inte underkastar sig deras rasistiska agenda. Inget av de nuvarande blocken kan regera ensamt med mindre än att de anpassar sig till SD. Nu stundar extra val till våren.

Vid Alliansens gemensamma presskonferens under gårdagskvällen skyllde såväl Annie Lööf som Jan Björklund budgetnederlaget för Löfvens regering på en förment tydlig ”vänstersväng” hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet. En märklig beskrivning av en politik som i huvudsak lämnar Alliansens inkomstskattesänkningar intakta, bevarar RUT-avdraget (om än halverat) och inte innehåller några konkreta åtgärder för att stoppa vinstläckaget från välfärden. Allianspartierna har uppenbarligen segervittring och känner inget behov av att kompromissa.

Även om Socialdemokraternas och Miljöpartiets gemensamma budgetproposition knappast var radikal fanns där ändå embryon till ökad solidaritet med dem som behöver stöd för att kunna leva ett gott liv. En vision – detta farliga ord – om ett inkluderande samhällsprojekt som syftar till att sprida makt och resurser mer jämlikt.

Men sociala och ekonomiska rättigheter för de, ur marknadens synvinkel, svaga och oförmögna avfärdar Allianspartierna föraktfullt som ”bidragslinjen”. Frågan är emellertid hur långt de är beredda att gå. Är de villiga att förhandla med rasisterna i SD för att desarmera varje ansats till progressiva reformer? Delar av borgerligheten verkar onekligen villiga att bjuda in SD i stugvärmen – bland andra PM Nilsson i Dagens Industri (vars utspel jag skrev om här), Svenska Dagbladets ledarsida och flera moderata kommunpolitiker – och legitimera deras människosyn.

Men för vad? För att förhindra en rödgrön regering som vill försvåra vinstuttag ur välfärden (en åtgärd som en överväldigande majoritet av svenska folket står bakom), fördela mer pengar till de behövande och värna miljön? Uppenbarligen anses näringslivets snöda vinstintressen och de välbeställdas pekuniära småaktighet vara skäl nog för att kasta idén om alla människors lika värde på skräphögen. Detta är vad den parlamentariska krisen handlar om.


∗Reviderad 23.30 den 4 december 2014.
∗Reviderad & kraftigt kortad 20.48 den 6 december 2014.

Share

Elitens frestelser

Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen.
Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen.

Daniel Suhonens uppmärksammade bok om Håkan Juholts uppgång och fall, Partiledaren som klev in i kylan, ger en välbehövlig inblick i hur politisk, ekonomisk och medial makt smälter samman i modern svensk politik. De många banden mellan ledande socialdemokrater och Svenskt Näringsliv är i flera fall redan kända. Ändå blir bokens genomgång överväldigande. Sverige framstår i det närmaste som en bananrepublik där pengastinna intressen drar i trådarna.

Mikael Damberg, Thomas Östros och Niklas Nordström är bara några ur det digra persongalleri av så kallade högersossar som passerar revy i boken. Personer som i allt väsentligt verkar mer upptagna av att främja sina egna och kapitalets intressen, än att uppfylla de önskemål om ett jämlikare och mänskligare samhälle som alltjämt dominerar bland arbetarrörelsens fotfolk. Toppgarnityret förfaller bländade av näringslivseliten.

Vilket får mig att tänka på Björn af Kleens utmärkta bok Jorden de ärvde om svensk godsägaradel. Där framgår tydligt hur betuttade högt uppsatta socialdemokrater — inte minst tidigare partiledaren Göran Persson och näringsministern Björn Rosengren — är i adelns livsstil och privilegier. I själva verket visar af Kleen hur denna feodala kvarleva paradoxalt nog har haft några av sina mest trofasta försvarare i arbetarrörelsens kärna. Exempelvis är det tack vare socialdemokratin som fideikommissinstitutet alltjämt lever i högönsklig välmåga i Sverige. Detta trots att övriga Europa har gjort upp med denna rest av l’ancien régime.

En gemensam nämnare för gamla pengar och privilegier (adeln) och nya pengar och privilegier (näringslivet) är deras bekväma förhållande till makt. Till skillnad från folkrörelsepolitiker bär de maktutövnings privilegier som en andra natur, en skräddarsydd kostym.

I ett avseende delar emellertid socialdemokratin och den gamla godsägararistokratin samma erfarenhet: Båda har under lång tid suttit i maktens högsäte, men förlorat sin position. Även om Socialdemokraterna nu återigen regerar, tillsammans med Miljöpartiet, har de inte stöd av mer än runt 30 procent av väljarkåren. Partiets storhetstid som massrörelse ligger i det förflutna.

Likheterna mellan socialdemokratin och adeln slutar inte där, för på sätt och vis har båda sett näringslivet som en räddningsplanka undan en tillvaro i förflutenhetens landskap. Precis som adeln hejdade sitt förfall i demokratins epok genom att locka till sig företagsvärldens eliter och anamma kapitalismen (se Arno Mayer The Persistence of the Old Regime), försöker dagens socialdemokrati utföra en liknande manöver för att behålla sin maktposition. De erbjuder näringslivet en åtråvärd helgardering: Oavsett vad befolkningen vill finns det alltid någon som lyssnar till husse i regeringskansliet.

Men till skillnad från en historisk överklass som adeln kan inte ett arbetarklassparti liera sig med kapitalismen utan att göra avkall på centrala delar av sitt tankegods. När socialdemokratin överger sin ambition att reformera samhället, och förlikar sig med uppgiften att blott administrera den rådande ordningen, har den förlorat sitt existensberättigande. Ingen mängd styrelseposter, lobbyuppdrag eller reträttpositioner inom affärsvärlden för väl valda partigängare kan ändra på det.

Intima kopplingar till näringslivet är inte någon räddning för Socialdemokratin. Bara ett långsamt verkande gift som i slutändan kommer att försätta den organiserade arbetarrörelsen i dödsryckningar. Giftet har redan börjat verka.


∗ Fideikommiss är en egendom som inte får säljas eller delas upp utan ska föras vidare i sin helhet till nästa generation. Eftersom äldste sonen tar över egendomen görs därmed övriga arvtagare lottlösa.

Share

Raw man – en kontrarevolution

Herman Ottosson — The Raw Man — har framgångsrikt återlanserat drömmen om en värld där män är män och kvinnor är kvinnor. En vision för det 21:a århundradets troglodyter. Även om The Raw Man själv framstår som en apart figur är hans rörelse ett tecken i tiden: Konservatismens framgångsrika återkomst.

Hela Raw man-konceptet är en form av kontrarevolution i relationslivet. Det ger en tankeväckande provkarta både över hur det konservativa intellektet opererar, och dess lockelse. I grunden bygger The Raw Man på essentialism och fördomar där män har sin givna plats i samhället som initiativtagare och beslutsfattare, medan kvinnor har den mer tillbakadragna rollen som passiva mottagare av ”manliga energier”. Därför är dagens samhälle ett problem:

…samhället lyfter inte fram att man ska vara stark som man. Utan det stöttar att kvinnor ska bli starka och därmed förlorar vi polariteten.

Herman Ottosson framställer sitt koncept som en kontrast till ”50-talets machoman”, som anses vara förlegad. En modern Raw Man visar inte minst styrka genom att gråta och komma i kontakt med sina känslor, något som vore otänkbart för den klassiska machomannen (även om det tidigare i historien funnits perioder då det varit legitimt för män att gråta, exempelvis under 1700-talet). Samtidigt som Ottosson således bejakar förändring och en ny form av manlighet syftar hela konceptet till att hålla fast vid ojämlika maktstrukturer mellan könen.

Precis som konservativa rörelser i övrigt handlar även The Raw Man om att transformera nuet i syfte att vidmakthålla eller återupprätta privata regimer av över- och underordning. Det vill säga, förändra för att bevara. Konservatism är inte förstockad traditionsbundenhet, utan kreativ framåtrörelse. Dess kärna är förmågan att ständigt uppfinna sig själv i reaktion på de strömningar i samtiden, i detta fall feminismen, som hotar de strukturer den önskar slå vakt om.

Kvinnors frigörelse hotar männens traditionella maktposition. Herman Ottosson beskriver utmaningen:

Kvinnor skaffar hus, bil och spermier i Danmark, vad har jag som man för funktion i ditt liv?

Svaret på detta dilemma är att rekonstruera en patriarkal struktur. Men inte genom att ensidigt uppmana kvinnor att underkasta sig manlig dominans, utan genom att presentera polariteten mellan könen — där män är aktiva och kvinnor passiva — som en ömsesidigt fördelaktig ordning. Män ger av sin maskulina energi och kvinnor svarar tacksamt på denna ynnest med de medel som står dem till buds. Med Ottossons ord:

Jag ger av min gåva till dig. Och din gåva till mig är att du öppnar upp, du blommar och är glad.

Här förklarar Herman Ottosson sin nygamla mansroll för Aftonbladets reporter.

Share

Överhetens ideologi

Konservatismens essens är att försvara de traditionella eliternas makt mot demokratiska rörelser underifrån som hotar att rasera den etablerade ordningen. En mer jämlik fördelning av makt och resurser är vad som fyller de överordnade med fasa.

Alla grupper i samhället som befinner sig i underordnad position har därför en mäktig motkraft i konservatismen. För som statsvetaren Corey Robin formulerar saken:

Despite the very real differences among them, workers in a factory are like secretaries in an office, peasants on a manor, slaves on a plantation—even wives in a marriage—in that they live and labor in conditions of unequal power. They submit and obey, heeding the demands of their managers and masters, husbands and lords. Sometimes their lot is freely chosen—workers contract with their employers, wives with their husbands—but its entailments seldom are. What contract, after all, could ever itemize the ins and outs, the daily pains and continuing sufferance, of a job or a marriage?

Share

Kärleksfull dominans

Tjänstefolk.se talar klarspråk.
Tjänstefolk.se talar klarspråk.

Dominika Peczynski, tidigare medlem av Alexander Bards kärleksarmé och numera PR-konsult, ger sig in i RUT-debatten på SVT Opinion. Där ondgör hon sig över begreppet tjänstefolk och den politiska vänsterns påstådda nedvärdering av människor som städar eller utför andra ”enklare tjänstejobb”.

I själva verket sitter vi alla i samma båt, menar hon.

Faktum är att vi alla är tjänstefolk – kockar, PR-konsulter, programmerare, lärare och butiksbiträden. De enda som slipper sälja sina tjänster är de som ärvt en förmögenhet eller vunnit på lotto.

Förutom en handfull adelsmän och postkodmiljonärer är vi alla lika. Betecknande nog utelämnar hon en signifikant grupp i samhället: Kapitalisterna. Ägarna av företag och patent behöver inte leva på ärvda pengar (även om gamla och nya pengar ofta sammanfaller), utan de kan ständigt tillskansa sig en ständigt växande del av kakan tack vare sin kontroll över samhällets resurser. Men jag förmodar att detta förbiseende bottnar i att hon helt enkelt betraktar kapitalisterna som en exklusiv del av tjänstesektorn som tillhandahåller entreprenörskap, ledarskap och dådkraft.

Betydligt intressantare än denna lapsus är Peczynskis beskrivning av sin egen relation till dem som städar och passar barn åt andra privatpersoner. För det är just dem som hennes inlägg egentligen handlar om — även om hon försöker ge sken av att frågan gäller städare och omsorgspersonal i allmänhet.

Här beskriver hon sin egen relation till barnflickor.

Jag minns Jasia, min barnflicka när jag var liten i Warszawa. Båda mina föräldrar jobbade långa dagar och Jasia var inte en anonym tjänsteflicka, utan en älskad familjemedlem som bodde hemma hos oss under mina fem första levnadsår.

Hennes egen dotter växte också upp med barnflickor eftersom både Dominika Peczynski själv och hennes dåvarande make, enligt egen utsago, var karriärister.

Barnflickorna såg vi som familjemedlemmar och kompisar, inte som tjänstefolk. Nu har dottern blivit tonåring men såväl hon som jag har fortfarande kontakt med hennes båda dåvarande barnflickor.

De anställda är inte enbart omsorgspersonal, utan integrerade delar av familjelivet. Hennes egen barnflicka i Polen var inte bara avlönad för att utföra en specifik tjänst under en bestämd tidsperiod, utan var ”en älskad familjemedlem” som inte bara tog hand om henne under uppväxten, utan faktiskt levde sitt liv i familjen. Huruvida barnflickan själv uppskattade sin position som ”älskad familjemedlem” får vi inte veta, hon har ingen röst i denna berättelse.

Dominika Peczynski beskriver i båda dessa hågkomster, förmodligen ofrivilligt, relationer av dominans och underkastelse. Ett annat sätt att beskriva samma form av beroendeställning är just genom att använda begreppet tjänstefolk. Men det ordet är anatema för Perczynski. Hon har emellertid inte något emot relationer där en privatperson eller familj dominerar över en annan människa — som befinner sig i en fullständig beroendeställning och därmed är ofri i ordets mest fundamentala bemärkelse — däremot blir hon upprörd när det understår hennes meningsmotståndare att använda ord som lyfter fram denna form av över- och underordning i ljuset.

Ironiskt nog är inte företagen som tillhandahåller RUT-tjänster lika kinkiga med vilka ord de använder. På nätet heter marknadsplatsen för hushållsnära tjänster just Tjänstefolk.se. Men varken Perczynski, eller för den delen Centerpartiets Martin Ådahl — som reagerade starkt när Vänsterpartiets Ali Esbati använde ordet tjänstefolk i en valdebatt — lär attackera sina meningsfränder i denna spirande bransch. Det viktiga för dem är att med diverse utspel till varje pris flytta våra blickar från de vidgade klyftor som utgör jordmånen för en växande RUT-sektor.

Martin Ådahl och Ali Esbati

Martin Ådahls indignerade hyckleri börjar 1.04 in i klippet.

Share

Alternativ liberalism

John Stuart Mill (1806-1873). [Wikimedia Commons]
Liberalen John Stuart Mill (1806-1873).

Näringslivets husorgan Timbro presenterar sig envetet som en liberal tankesmedja — ”nyliberal” enligt deras kritiker (se föregående inlägg) — och har därmed gjort sig till en inflytelserik uttolkare av denna tradition. Inte minst har de påverkat svensk politik via Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet under Maud Olofsson och Annie Lööf. Men liberalism måste inte nödvändigtvis vara liktydigt med Timbros antiegalitära högervision om kapitalets oinskränkta makt i samhället.

I artikeln Alternative Liberal Solutions to Economic Inequality uppmärksammar den brittiske statsvetaren Stuart White en annan tradition där bland andra filosofen och ekonomen John Stuart Mill ingår. Denna liberalism förespråkar — precis som dagens dominerande version — marknadsekonomi och ett betydande privat ägande, men den har även en egalitär ådra. Såväl kollektiv som stat har en aktiv roll att spela för att uppnå en jämlik fördelning av makt och resurser.

White tar i sin text upp två frågeställningar: kapitalets rättigheter och rätten till kapital. I det första fallet handlar det om vad de som investerar kapital i ett företag därmed har rätt till, i det andra i vilken utsträckning samhällets medlemmar har rätt till kapital.

Enligt den ”alternativa” liberalismen — som i Storbritannien har kommit till uttryck i det Liberala partiet och deras efterföljare Liberaldemokraterna — har kapitalisterna rätt till en ”lön” för sina investeringar precis som arbetarna har rätt till lön för sina arbetsinsatser. Men kapitalisterna har inte rätt till all profit som företagen genererar. All vinst utöver kapitalisternas ”lön” ska delas med arbetarna. Makten över företagen är inte heller något exklusivt privilegium för kapitalisterna eftersom de anställda har rätt till medbestämmande.

I en rapport från 1960-talet resonerade det Liberala partiet på följande vis:

Precis som det är skillnad på en medborgare och en undersåte, är det skillnad på en löntagare som endast är anlitad av sitt företag och en som är delaktig, officiellt och formellt, i de avgörande besluten om företagets målsättningar, och som ställer dess direktörer till svars. [min översättning]

En del liberaler hävdade rent av att företag borde styras av de anställda, inte av ägarna. Däremot skulle de vara tvungna att erbjuda kapitalisterna avkastning för att locka dem att investera. I Principles of Political Economy från 1848 skrev John Stuart Mill om hur alla företag i förlängningen kanske skulle komma att styras av sammanslutningar av arbetare. I slutet på 1980-talet framförde Liberaldemokraternas ledare Paddy Ashdown idén att arbetarna skulle kunna anlita kapital och anställa arbetsledningar, i stället för tvärtom.

I fråga om rätten till kapital florerade under en period på 1960-talet idéer i Liberala partiet som starkt påminner om LO-ekonomen Rudolf Meidners löntagarfonder. Arbetarna skulle helt enkelt använda en del av sin vinstandel till att successivt bli delägare i de företag där de arbetade. Andra metoder för att fördela kapital över samhällets medborgare — som finns representerade inom denna liberala strömning — förespråkar beskattning av ärvd egendom och avgifter för privat nyttjande av gemensamt ägda naturtillgångar för att tillhandahålla en form av basinkomst för samtliga medborgare.

Allt detta sprunget ur den liberala traditionen. Huruvida förslagens förtjänster eller brister dominerar, eller om dessa lösningar överhuvudtaget är framkomliga eller ens önskvärda, tar jag inte ställning till här. Min poäng är att liberalism inte av nödvändighet måste vara regressiv i ekonomiska spörsmål.

Men dylika radikala och progressiva idéer har knappast någon representation från liberalt håll i svensk politik i dag. Här dominerar en annan form av liberalism som i allt större utsträckning betraktar oss som undersåtar vars rätt till inflytande och medbestämmande har reducerats till ”konsumentmakt” på marknaden. De etablerade privata maktstrukturerna i samhället bör däremot bevaras intakta, isolerade från såväl medborgarna som klåfingriga politiker. Det luktar konservatism lång väg.


Mig veterligen finns inte Mills bok om politisk ekonomi översatt till svenska.

Share

Reaktionär liberalism

Blåser det till strid mellan konservatism och nyliberalism?
Blåser det till strid mellan konservatism och ”nyliberalism”?

På SVT Debatt varnar Bengt Olof Dike för Timbros ”nyliberalism” som han anser är skadlig för borgerligheten. Tankesmedjans medarbetare Andreas Johansson Heinö avfärdar dock raskt hans inlägg som hemmahörande i idédebattens ”gärdsgårdsserier” (se tweet här intill). Eftersom Bengt Olof Dike är Moderat och tidigare politisk redaktör för Norrköpings Tidningar vädrar dock den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld att en uppfriskande konflikt mellan konservatism och ”(ny)liberalism” är under uppsegling. Timbro bildar enligt egen utsago opinion för ”marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle”, vilket onekligen låter liberalt. Här verkar det finnas en konflikt mellan just konservatism och liberalism.

Bakgrunden till Bengt Olof Dikes debattinlägg är en artikel i Dagens Industri där Timbros tillträdande vd, Karin Svanborg-Sjövall, blåser till strid mot den nya S+MP-regeringen. Vad som framför allt får henne att sätta på sig rustningen och fälla ner visiret är regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om kraftigt begränsade möjligheter för näringslivet att plocka ut vinster ur välfärden.

Nu måste både näringslivet och borgerligheten vakna. Det är på riktigt nu. Många tycker att det bara handlar om en utredning, men direktiven är skarpa och intentionerna otroligt tydliga. Skolor och vårdcentraler står på spel.

Ett kort förtydligande: Det som står på spel är just kapitalets möjlighet att nyttja den sinekur som tidigare regeringar — både S-styrda och Alliansen — inrättat åt näringslivet mitt i välfärdsstatens centrum. Men Svanborg-Sjövall har mer storslagna visioner än att rädda riskfri avkastning åt Svenskt Näringsliv och iscensätta förutsägbara attacker mot vänstern. Hon ser ett behov av att driva svensk borgerlighet längre åt höger. Timbro måste därför göra klart för Allianspartierna ”vilka värden man inte kan kompromissa om”. Detta innebär i klartext att borgerligheten bör fortsätta kampen för minskad välfärdsstat och mer privat finansiering.

När Dagens Industris reporter frågar henne om inte Timbros idéer är väl extrema, svarar hon:

Vår roll är att vara en högerflank. Jag tror att vi om något behöver radikaliseras.

Detta är Timbros själ och hjärta, att stå till höger om den etablerade högern och locka med radikala lösningar som gynnar näringslivets intressen. Bjereld benämner deras ideologi ”(ny)liberal” och Dike beskriver dem som ”extrem- eller nyliberaler”. Men det är inte helt okomplicerat att klistra etiketten liberal på Timbro — oavsett om det är med förledet ”ny” eller inte — eftersom de i första hand bedriver opinion för att främja näringslivets intressen i samhället, om än med hänvisning till i grunden liberala principer. (Konservatismens fader, Edmund Burke, var också en anhängare av liberala principer).

Fler marknadslösningar och friare kapitalism är Timbros agenda. De driver konsekvent en linje som gynnar företagens ägare på de anställdas bekostnad och stärker privata maktregimer på politikens bekostnad. Men att främja de rika och underminera demokratins egalitära grundvalar är faktiskt ambitioner som Timbro delar med samhällets konservativa krafter. Målsättningen för dem båda är att i största möjliga utsträckning återföra makt och privilegier till de dugliga, entreprenörerna, välståndsskaparna, de ansvarsfulla, de som förmår höja sig över massornas låga instinkter och blicka ut över en värld redo för deras ledarskap.

Men själva tanken på att de bästa skulle behöva anpassa sig, eller ens röra sig på samma nivå, som befolkningen i övrigt är inte särskilt angenäm. Som den konservativa ideologen Hans L Zetterberg formulerar saken: ”Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning”. Toppen på samhällspyramiden befolkas emellertid inte längre av aristokrati eller ämbetsmannaadel, utan av näringslivets ledarskikt. Det är numera de som måste upphäva de eftergifter som demokratins genombrott och välfärdsstatens framväxt har avtvingat samhällets eliter och återställa ordningen. I första ledet står Timbro med blanka vapen.

Utspelet från tankesmedjans tillträdande vd Karin Svanborg-Sjövall i Dagens Industri och Bengt Olof Dikes debattinlägg är därför inte så mycket en konflikt mellan (ny)liberalism och konservatism som en storm i ett reaktionärt vattenglas.

 


Läs mer:

Här svarar Karin Svanborg-Sjövall på Bengt Olof Dikes inlägg

Share

Orden som lär dig att tänka rätt

Svenskt täringsliv?
Svenskt täringsliv?

Vilka kompetenser efterfrågar min arbetsgivare? Vilka rättigheter har jag som arbetstagare? Detta är frågor som förmodligen alla människor aktiva på arbetsmarknaden någon gång har ställt sig. Däremot är det sällan som begreppen ”arbetsgivare” och ”arbetstagare” kommer upp till reflektion. De sitter i ryggmärgen. Men orden är inte neutrala utan ger i sig en tydlig signal om hur vi bör se på verkligheten och oss själva. Den anställde tar emot sitt arbetstillfälle som en gåva från en storsint givare.

Den som ger har rätt att ställa krav på motprestationer och lojalitet från mottagaren, medan den som tar emot snarare bör känna tacksamhet och en beredvillighet att återgälda sin skuld. Men vem är det egentligen som ger och vem är det som tar? I själva verket ger arbetstagaren av sin tid och arbetskraft, medan arbetsgivaren tar en annan människas tid och arbetskraft i anspråk. Det hela sker dessutom mot betalning varför det snarare handlar om försäljning och köp av arbetskraft. De rimligaste och mest korrekta begreppen för att beskriva detta förhållande vore arbetsköpare respektive arbetssäljare.

Men därmed skulle relationen med ens framstå i en helt annan dager. I stället för att betrakta ett jobb som en ynnest, och sig själv som en stackars tagare helt beroende av andra människors vilja, blir arbetssäljaren snarare den som besitter en åtråvärd och noga specificerad vara som köparna måste vara beredda att betala för. Eftersom det således är fråga om ett köp — och inte någon gåvorelation — finns det inte heller några rimliga krav på lojalitet och tacksamhet som den anställde bör uppfylla.

I vardagligt tal borde vi använda begreppen arbetssäljare respektive arbetsköpare i stället för ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”. Men det faktum att vi varken gör det eller reflekterar över hur dessa ord faktiskt är konstruerade, och hur de styr vårt sätt att tänka kring oss själva och vår försörjning, är i sig en propagandaseger för ”arbetsgivarna” och deras organisationer. En seger för näringslivet. Se där, en term som leder tanken i riktning mot något närande och livgivande, en positiv kraft i samhället. Täringslivet låter inte lika lockande.

 

Share

Eons energiska nyspråk

Allmännyttiga Eon?
Allmännyttiga Eon?

På sin Facebooksida beskriver energibolaget Eon Sverige sin verksamhet som ”energi/allmännytta”. Enligt gängse språkbruk syftar ”allmännytta” på kommunala bostadsbolag som utöver att tillhandahålla hyreslägenheter också har ett samhällsansvar. Termen ”allmännyttig” betyder i sin tur ideell verksamhet som syftar till det allmännas bästa.

Hur väl passar Eon Sverige, tidigare Sydkraft, in på dessa definitioner? Inte alls, eftersom det är ett kommersiellt energibolag som ingår i Eon-koncernen med över 30 miljoner kunder över hela världen. Koncernen är registrerad på Frankfurtbörsen och ägs varken av någon kommun eller ideell förening.

E.ON ägs av försäkringsbolag, banker, finansbolag, fonder och privatpersoner. Tyska intressen dominerar och omkring hälften av ägarna finns utanför Tyskland. 17 procent ägs av amerikanska investerare.

När Eon försöker posera som ”allmännytta” är det en tämligen djärv form av språklig propaganda som antyder att deras verksamhet i första hand står i allmänhetens tjänst. Visserligen är elförsörjning en nyttighet, men det innebär självfallet inte att företagets verksamhet är någon form av allmännytta. Lika litet som att nyttan av livsmedel i ett slag förvandlar Ica, Coop eller Hemköp till allmännyttiga bolag.

Share