Konservativ revansch

Om konservatismens kamp mot jämlikhet och demokrati

En blick från ovan

Forum romanum i Rom.
Forum romanum i Rom.

Aftonbladets krönikör Johan Hakelius försöker ärerädda Expressenkollegan Ulf Nilsson genom att återigen lyfta fram idén att västerländsk kolonialism hade många förtjänster. Inte minst en hel räcka trevliga uppfinningar och dessutom civilisatorisk inverkan. Visst hade kolonialismen sina baksidor, men de var inte unika. På sitt sedvanligt förnumstiga sätt docerar han sina läsare om att slaveri och massmord minsann har varit legio genom historien. Eftersom många härskare har förtryckt och dödat förtjänar inte just västerländska övergrepp något särskilt fördömande, enligt Hakelius. Slaveri och massmord var ju inte några exklusivt västerländska företeelser.

En konservativ skribent som Hakelius vore emellertid inte trogen sin tradition utan att posera med offerkoftan på. Följaktligen är det ”tabu” att framföra dylika åsikter. Sanningssägarna ”tystas”. Bakom dessa försåtliga attacker står kadrer av politiskt indoktrinerade tyckare som är ointresserade av historia, låter Hakelius oss förstå. De förtryckta krönikörerna i Sveriges två största kvällstidningar har onekligen svårt att föra fram sina inopportuna budskap.

Men hur var det då med Nilsson och Hakelius tes? Bidrog inte imperierna med civilisation? Blev inte världen mindre ”barbarisk”? Hakelius drar en historisk parallell:

Sverige skulle ha blivit bättre om vi hade koloniserats av ­romarna. Det skulle säkert inte ha varit utan bekymmer. ­Romare kunde vara riktigt otrevliga. Men otrevliga var våra förfäder också. De kastade varandra i ormgropar, halshögg och människooffrade. Och om valet nu står mellan två brutala ­alternativ, föredrar jag det brutala ­alternativ som kan erbjuda akvedukter, hypokaust (googla, latmask), Vergilius och romersk rätt, framför det alternativ som bara har mjöd, bärnsten och lera att ­mildra misären med.

Om vi bortser från att Sverige som nation inte existerade parallellt med Rom, som den historieintresserade och beläste Hakelius säkerligen känner till, eller att allt norr om limes (Romarrikets gräns) inte kunde reduceras till mjöd, bärnsten och lera, är citatet avslöjande. Hakelius utgår givetvis ifrån att han som koloniserad barbar kommer att få ta del av rinnande vatten, åtnjuta bekvämligheten av en villa med golvvärme, fröjdas åt dikter på latin och åtnjuta romersk rätt. Möjligheten att dåtidens motsvarighet till tweed skulle skava mot hans sönderpiskade ryggtavla där han knotar långt från några kulturella utsvävningar förespeglar honom inte.

Den romerska rätten skiljer mellan fria och slavar, och den civilisation som Hakelius ser i bakspegeln var förbehållen dåtidens härskarfolk, inte dess förslavade tjänare. Men som en sann konservativ tillhör han den eviga eliten, de som styr. Kanske hade Hakelius varit ståthållare över Scandza (den skandinaviska halvön). Åtminstone i fantasin.

Share

Borgerlighet & högerextremism

En del skribenter (bland annat Aftonbladets Karin Pettersson) har förfasat sig över liberalen PM Nilssons utsträckta hand till Sverigedemokraterna på ledarsidan i Dagens Industri den 20 oktober. Men är hans utspel förvånande? Är hans utspel liberalt? PM Nilsson må vara liberal enligt egen och andras bedömning, men hans ledare genomsyras av en tydligt konservativ argumentation. Hans marknadsliberala ådra är i detta fallet ett uttryck för en konservativ hållning. I själva verket företräder marknadsliberaler ofta en agenda som syftar till att bevara och skydda en etablerad sfär av privat makt gentemot demokratiska krav på ökad jämlikhet. De är konservativa i allt utom beteckningen ”liberal”, som de likt en ideologisk amulett bär på kavajslaget.

PM Nilssons resonemang går ut på att näringslivet bör ta på sig uppgiften att fostra SD eftersom dessa förmodat vilsna själar behöver de traditionella eliternas fasta hand för att kunna bli ansvarstagande och acceptabla medborgare. Den rätta lära som de ska få sig till livs är respekt för ”grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Deras övriga åsiktspaket förväntas förändras allt eftersom de vill vara duktiga och vinna respekt i riksdagen. En ”nästintill oundviklig normaliseringsprocess”, skriver Nilsson. Rasismen och ultranationalismen är sekundära problem. Huvudsaken är att SD, tack vare lite skicklig coachning från näringslivet, hindras från att bli ”en destruktiv kraft i alla frågor”. En klen tröst för dem som hade förväntat sig ett principiellt stöd för idén om alla människors lika värde och rättigheter.

Samtidigt som PM Nilsson öppnar dörren på glänt för borgerlig politik med stöd av ett rasistiskt parti vill han låta påskina att SD:s utveckling kan gå åt endera hållet. Antingen kan de bli ett vänsterparti eller ett högerparti. Källan till denna konstruerade osäkerhet är Markus Uvell, chef för näringslivets tankesmedja Timbro. Rimligtvis är de båda medvetna om att SD i praktiken har fungerat som stödparti åt Alliansen i riksdagen. I genomsnitt har de gått på Moderaternas linje i 70 procent av alla omröstningar där M och S har röstat olika. Blott i 10 procent av fallen har de stött S. Ett besvärande faktum som Nilsson och Uvell försöker dribbla bort genom att så ett frö av tvivel kring partiets ideologiska position.

Som alla rasistiska och nationalistiska partier har även SD — hur obekväma de än må vara för en bildad och belevad borgerlighet — sin huvudfiende till vänster. Rasism är en av de mest extrema formerna av antiegalitärt hat. Ett parti som graderar människor efter hudfärg är därför själva antitesen till den grundläggande egalitära idé som vänstern står för. Aversionen mot jämlikhet löper däremot som en förenande tråd genom både konservatism och högerextremism. Inställningen till ett privilegiesamhälle är inte vad som skiljer dem åt, utan snarare på vilka grunderna som rangordning och därmed privilegier ska fördelas. Konservatismen är elitistisk medan högerextremismen är populistisk och förment folklig. Duglighet (i elitens ögon) sorterar det borgerliga samhället; blod och kultur sorterar det nationalistiska.

Men partiets ultranationalism avskräcker inte PM Nilsson från att vilja föra in SD i den borgerliga fållan. I stället argumenterar han för att näringslivets företrädare genom att ”upplysa om den långsiktigt ekonomiska vinsten med öppenhet” och ”konkret visa varför Sverige vinner på invandring” ska förmå SD:s politiker att överge sina politiska övertygelser. Det finns en förnuftig väg att gå, men somliga förirrar sig från tid till annan bort längs krokiga stigar och behöver då näringslivet som tar dem i örat och förklarar vad som egentligen gäller. Som om SD inte har tänkt igenom sin politik eller är medvetna om sina ideologiska värderingar. PM Nilssons resonemang är dessutom ett ytterst svagt argument mot SD:s rasism. Hans resonemang är endast giltig i fall invandringen är en ekonomisk vinstaffär för Sverige som nation. Därmed har han reducerat generella mänskliga rättigheter till en fråga om debet och kredit.

Ekonomiska kalkyler är i detta sammanhang en återvändsgränd. Att reducera människovärde till en balanspost i statsbudgeten är varken antirasism eller ens särdeles liberalt. Men tyvärr är det ofta där borgerligheten landar när de ska konfrontera högerextremismen i samhället, om de ens bemödar sig om att göra det. Hur spridd denna typ av argumentation är i dagens Sverige illustrerade för övrigt Anna Hedenmo när hon i ”opartiska” SVT:s partiledarutfrågningen inför valet frågade Jimmie Åkesson vem som ska städa våra arbetsplatser om vi inte tar emot invandrare. Med en sådan logik har man effektivt delat upp mänskligheten i de som i första hand har en instrumentell roll som utförare av tjänster och de som åtnjuter dessa tjänster. Herrskap och tjänstefolk. Mer borgerligt än så kan det knappast bli.

 

Partiledarutfrågning av Jimmie Åkesson den 26 augusti 2014 med Anna Hedenmo och Mats Knutsson

Relevant avsnitt är 18:25–20:49. 19:15 in i klippet frågar Anna Hedenmo ”Vilka ska städa på våra arbetsplatser, vilka ska ta hand om våra gamla?”

 

Läs mer:

Corey Robin The Reactionary Mind: Conservatism from Edmund Burke to Sarah Palin, Oxford University Press, 2011

Henrik Arnstad Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia, Norstedts 2013

…samt givetvis Konservativ revansch — Den politiska kampen mot jämlikhet under Reinfeldt, Kung Gråkappa Förlag, 2014.

 

Share

Entreprenör i framtid och fred

Framtidens entreprenör
Carl Bildt, entreprenör i framtid och fred

Vår före detta utrikesminister Carl Bildt är numera, enligt hans egen profil på Twitter, entreprenör i framtid och fred. Utöver den innovativa titeln är det betecknande att en konservativ politiker som Carl Bildt helst blickar framåt och inte bakåt. Det finns förmodligen ingen missuppfattning om konservatismen som har skapat så mycket förvirring i den politiska debatten som föreställningen att dess innersta väsen är en passion för att bevara. Men konservatismen är inte någon synonym för bakåtsträvande, inte heller är den ett uttryck för teknikfientlighet eller en obstinat fixering vid det förgångnas traditioner och seder.

I första hand utgör konservativ ideologi — likt andra politiska ideologier — i grund och botten en uppsättning svar på frågor om makt och resursfördelning i samhället. Ibland kan en återgång till det förflutna, till traditionella förhållanden, vara ett sätt att bevara önskvärda sociala relationer. Ibland kan en halsbrytande snabb utveckling motsvara samma behov. Det är sammanhanget och styrkeförhållandet mellan olika sociala klasser och intressen som avgör huruvida framtiden utgör ett hot eller ett löfte.

Framtidsentreprenören Carl Bildt känner förmodligen medvind, trots valförlusten, när han blickar ut över Europa och världen. Trots fortsatt kristillstånd för kapitalismen, klimatförändringar och växande klyftor finns det i dagsläget inget allvarligt hot mot en marknadsliberal ordning, eller för den delen mot etablerade eliter. Demokratiseringen av partier och parlament har gått i stå sedan länge. Utvecklingen går snarare i rakt motsatt riktning mot professionalisering, fler lobbyister och tankesmedjor, samt mer av den form av maktspel där de traditionella eliterna alltjämt är de oöverträffade aktörerna (se bland annat Postdemokrati av Colin Crouch).

För övrigt har Carl Bildt alltid varit tidigt ute med nya tekniska lösningar. Redan som statsminister 1994 skickade han ut sitt första digitala veckobrev och under senare år har han tidvis gett intryck av att sköta svensk utrikespolitik via Twitter. Så mycket för att bita sig fast i anrika traditioner.

Share

Livspussel och snackisar

Mediebranschen är visserligen i akut kris, men inte på alla fronter. Samtidigt som Mittmedia aviserar ytterligare nedskärningar startar tre tidigare Bonnierchefer nyhetssajten KIT med ”Det du behöver” som slogan. Det låter som en välbehövlig satsning i dessa nedskärningstider.

Enligt presentationen under rubriken ”Vi tror på framtiden” får vi veta att de tre grundarna har en vision om en

medieprodukt för framtiden där fristående redaktionellt och högkvalitativt innehåll har en självklar plats på den öppna webben. Vi är övertygade om att den nya tiden kommer klara av att bära nya medieprodukter – helt på marknadens villkor.

Vad är det då för mediesatsning som ska kunna bära sig på ”marknadens villkor” och leverera ”högkvalitativt innehåll” när journalistiken i övrigt går på knäna? De utannonserade tjänsterna ger en fingervisning om innehållet. Företaget söker reportrar som ska skriva om föräldraskap, mat, teknik, väder och life hack. Men vd Peder Bonnier (storägare till KIT är Bonnier Growth Media) framhåller i Dagens Media att rekryteringarna inte ska tolkas som ett uttryck för den färdiga produkten. Efter hand  ska KIT fylla på med andra ”innehållsvertikaler”.

Det Schlingmannska och käcka språkbruk som genomsyrar presentation av KIT — med gott om anglicismer och formuleringar som ”Man har ju i stort sett ingen självrespekt om man inte är på Ello. Typ så”, samt uppmaningen att ”prempa” på deras nyhetsbrev — signalerar ett försök att med hurtiga blinkningar lansera ytterligare en kanal för livspussel och snackisar. Med risk för att framstå som ett fossil beklagar jag att nyhetsförmedling och granskning i den klassiska bemärkelsen inte verkar stå på agendan.

Lifehacker-tips
Tips för hotellvistelsen från Lifehacker.com.

Däremot har jag fått lära mig ett par nya begrepp tack vare KIT. Numera vet jag dels att Ello är en annonsfri social nätverkssajt som kräver inbjudan, dels att life hack är smarta vardagslösningar framför allt relaterat till datorer, men även analoga situationer. Bilden här bredvid är klippt från sajten Lifehacker.com och tipsar om hur du slipper slarva bort dina värdesaker på hotellrummet (den finurliga lösningen är att lägga pengar, nycklar, kort med mera på en handduk).

Åter till KIT. Sajten ska framför allt vara en kommersiell gratisprodukt där intäkterna ska komma från annonser och innehållsmarknadsföring (content marketing), som är ett finare ord för textreklam eller säljbudskap i redaktionell utformning. Vi begåvas således med ytterligare en produkt med mat, teknik och familjeliv på agendan. Och life hack. Förmodligen är människors begär efter texter om mat och föräldraskap i det närmaste oändligt eftersom det knappast råder någon brist på vare sig tidskrifter eller sajter på detta tema i dag. Men Bonnier Growth Media har säkerligen gjort en gedigen analys av de ekonomiska förutsättningarna för sajten.

Vad jag kan konstatera är hur själva ämnesvalen är som skräddarsydda för kostnadseffektiv ”journalistik”. Möjligheten att kombinera texter om föräldraskap, teknik och matlagning med annonser och textreklam för nya produkter och tjänster torde vara mångfaldiga. Vilket borgar för utmärkta synergieffekter. Life hack är i sin tur smarta lösningar som människor redan delar med varandra via sociala nätverk och därmed en icke-kommersiell arena som Bonnier Growth Media via KIT strävar efter att inkorporera i ett kommersiellt medieflöde. Förmågan att knyta till sig all mänsklig verksamhet och förvandla den till varor och tjänster, eller, som i detta fall, medel för att sälja andra varor och tjänster är A och O för en framgångsrik verksamhet på ”marknadens villkor”.

De framtida besökarna på KIT kommer inte att ta del av en ny medieprodukt, de är själva produkten — köpstarka och teknikintresserad konsumenter — som Bonnier Growth Media förmedlar till sina kunder: annonsörerna. Samma princip gäller i stort för alla gratismedier oavsett om de är i tryckt eller digital form. Säkerligen finns det åtskilliga tillverkare av konsumentprodukter som gärna skulle placera sin senaste manick i ett fördelaktigt sammanhang på KIT. För fördelaktiga sammanhang lär det bli. Själva affärsmodellen ger inte mycket utrymme för kritisk konsumentjournalistik ens om någon enskild prospektiv redaktör skulle nära en sådan ambition. Ju högre grad av annonsfinansiering, desto mindre beredvillighet att bita den hand som föder. Jobbannonserna lämnar heller inte mycket tvivel om vari uppdraget består:

Som reporter med föräldraskap som bevakningsområde på KIT.se informerar och roar du våra läsare som har eller tänker skaffa barn.

Denna form av verksamhet är inte bara renons på det demokratiska uppdrag som medierna har att förvalta, den är dessutom som klippt och skuren för en samhällsordning där det stora flertalet i första hand ska förhålla sig passiva och efter bästa förmåga smörja de ekonomiska hjulen. De kommersiella mediebolagens kamp för överlevnad på ”marknadens villkor” både underblåser och är beroende av att vidga klyftan mellan betald kvalitetsbevakning och gratismedier. Men med en ständigt ökande mängd infotainment — där underhållning, information och reklam glider samman till en lättsmält helhet — förtvinar i förlängningen alla former av seriös samhällsgranskning.

Vem ska betala för och läsa kvalitetsjournalistik i framtiden? Möjligtvis de som redan har en inbjudan till reklamfria sajter som Ello. Den kreativa klass som under arbetstid formar vår digitala omgivning till en annonsmarknad, men själva har själva råd att betala för kvalitetsmedier där de slipper det moras av livspussel och snackisar som bedövar resten av oss till idioter i klassisk grekisk mening: obildade solitärer i offentlighetens utkant.


Inlägget publicerades ursprungligen på joakimbroms.se.

Share

Innovationernas mysterium

Dagens Industris förstasida den 4 oktober
Dagens Industri ser rött.

I samband med Stefan Lövfens regeringsförklaring oroade sig Dagens Industri för svenskt företagandes framtid. Apropå det innovationsråd som de nya regeringen aviserade slog Tobias Wikström fast på ledarsidan att ”innovationer uppstår inte tack vare politiska insatser utan av fritt företagande”. Ett påstående som påminde mig om en episod jag var med om i Buenos Aires i Argentina.

I slutet av mars 2010 rapporterade medierna om de pågående försöken med partikelacceleratorn Large Hydron Collider, LHC, vid CERN i Schweiz. En självutnämnd New York-liberal på det hostel där jag bodde läste artiklarna med stort intresse och vände sig därefter till mig. ”Det där visar hur privata entreprenörer får saker att hända!” När jag försiktigt påpekade att CERN ägs och finansieras av europeiska stater avfärdade han detta som helt felaktigt. Hans främsta argument för att min försäkran omöjligen kunde vara sann var att stater av princip inte kan få någonting att fungera överhuvudtaget. Allt de företar sig slutar i kostsamma misslyckanden.

Efter att ha resignerat inför detta halsstarriga motstånd fick jag avslutningsvis en lektion i den fria marknadens och de privata initiativens överlägsenhet. Min meningsmotståndare var i detta fall en ”liberal”, inte en konservativ. Men kärnan i hans argumentation — det oförblommerade föraktet för folkvalda politiker och kollektiva lösningar — var konservativ. I väsentliga avseenden är en principfast och kompromisslös marknadsliberalism inte bara fullt förenlig med konservatismen, utan en modern sammansmältning av liberal och konservativ tradition; ekonomisk liberalism i syfte att värna en konservativ samhällsordning baserad på privata maktregimer (i detta fall näringslivet).

När Dagens Industris Tobias Wikström vädrar liknande resonemang i fråga om innovationer, som det New York-liberalen framförde apropå CERN, förtjänar det några kommentarer. Föreställningen att innovationer uppstår tack vare ”fritt företagande”, inte ”politiska insatser”, är omhuldad och väl spridd bland borgerliga debattörer. Samtidigt visar historien hur forskning och ny teknik ofta är beroende av offentlig finansiering. Paradexempel är mikroprocessorer och internet som utvecklades med statliga medel inom universitet och krigsmakt i USA. Även i Sverige är grundforskning vid statliga universitet avgörande för utveckling av ny teknik och i förlängningen av nya produkter.

Ytterligare ett exempel fick jag stifta bekantskap med när jag i början på 2000-talet arbetade hos en återförsäljare av trådlösa bredbandslösningar i Malmö. Det visade sig att de ledande tekniska systemen tillhandahölls av privata företag sprungna ur den israeliska militärens forskningsprogram. Näringslivet gjorde goda vinster på statliga investeringar.

Politiska insatser är avgörande för innovationer. Precis som i fallet med CERN skulle varken enskilda företagare eller näringslivet som helhet satsa enorma summor kapital på grundforskning eller dyrbara experiment utan förväntad framtida avkastning. I fallet med en anläggning som CERN skulle det dessutom krävas ett globalt konsortium av enorma proportioner.

Riskkapitalister är, namnet till trots, mer intresserade av tämligen riskfria investeringar — exempelvis inom den offentliga välfärden — än prestigeprojekt för att stilla vetenskaplig nyfikenhet eller nödvändig grundforskning. Näringslivet slår däremot gärna mynt av innovationer genom att tillämpa dem i exempelvis konsumentprodukter. Men det är en annan sak. I slutänden är de emellertid inte intresserade av att slösa bort sitt kapital på osäkra investeringar bara för att de eventuellt skulle kunna leda till nya upptäckter som skulle komma mänskligheten till gagn någon gång i framtiden. Sådana insatser får oftast skattebetalarna stå för.

Share

Genomtänkt politik är inte dum

I förra veckan målade flera borgerliga politiker, ledarskribenter och näringslivsföreträdare fan på väggen. Anledningen var naturligtvis regeringen och Vänsterpartiets överenskommelse om ett slut för vinstuttag i välfärdens verksamheter. Näringslivets företrädare var med rätta bekymrade över utvecklingen. Men så kom Anna Dahlbergs inlägg i debatten. På Expressens ledarsida uppmanade hon borgerligheten till självkritik under rubriken ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”.

Dahlberg menar att Alliansen har drivit marknadsanpassningen av välfärden för långt och att borgerligheten behöver inleda en ordnad reträtt. I stället för ”anarkokapitalism” vill hon se en pragmatisk ”liberal linje”. Det finns många saker att uppmärksamma i Dahlbergs text – hon verkar åtminstone ha ett hum om hur en marknad fungerar och kapitalismens drivkraft – men jag ska här koncentrera mig på två andra aspekter: hennes historieskrivning och de lösningar hon förordar.

Efter att hon levererat några skopor ovett för högerns övertro på marknadslösningar och en nationalekonomiskt färgad kritik av risken med att lägga ut myndighetsutövning på entreprenad kommer hon med följande uppmaning:

Här någonstans måste den borgerliga analysen börja om den ska bli trovärdig. Det är dags att erkänna att det också finns problem förknippade med att släppa loss marknadskrafterna i välfärden. [min kursivering]

Här finns essensen i Dahlbergs resonemang och också förklaringen till inläggets rubrik ”Högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”. Högern har helt enkelt varit dum och aningslös, men nu ska de ställa saker till rätta. Därmed insinuerar hon att regeringen Reinfeldt målmedvetet och konsekvent under åtta års tid drev en linje för privatiseringar och marknadsanpassning, inte på grund av sin samhällsanalys, utan i avsaknad av analys. De var förblindade av marknadens välsignelser och kom på avvägar. Det blev dumt.

Men själva tanken på att reformer som har fått det att vattnas i munnen på såväl liberaler som konservativa i decennier plötsligt skulle falla in under kategorin olyckliga och/eller oavsiktliga konsekvenser är att tänja på trovärdigheten till det absurdas gräns. I Konservativ revansch analyserar jag hur effekterna av välfärdsmarknaden långt ifrån är något entydigt ont. För stora delar av befolkningen har försämringarna varit påtagliga, men ur konservativ synvinkel har de samtidigt varit synnerligen framgångsrika. Jämlikheten har minskat, näringslivet har fått en ny lukrativ marknad och de privata maktsfärerna har brett ut sig på den offentliga och demokratiska sfärens bekostnad. Således långt ifrån något entydigt misslyckande ur borgerligt perspektiv.

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg gör helt enkelt vad liberala debattörer ofta gör när den borgerliga politiken framstår som lite väl svårsmält, de betraktar dess konservativa kärna som en olycklig bieffekt som lite god liberal analys kan råda bot på. Hon skriver: ”En bra början vore att distansera sig från näringslivshögern och börja tänka självständigt.” Därmed bortser hon från att den moderna borgerligheten är en integrerad del av ”näringslivshögern”.

Detta betyder emellertid inte nödvändigtvis att hela borgerligheten drivs av en reservationslös kärlek till näringslivet. Visserligen är marknadsekonomi och privat äganderätt centrala värden, men framför allt är ett näringsliv ohämmat av politisk inblandning ett bålverk mot de demokratiska ”excesser” som ständigt hotar den privata sfärens makthierarkier i ett samhälle där de demokratiska ambitionerna omfattar alla medborgare. Näringslivet är inte bara produktion av varor och tjänster, utan också en bastion för antidemokratisk auktoritär maktutövning. Inom dess hägn smälter konservativa föreställningar om duglighet samman med liberala dito om meritokrati. De två traditionerna förenas i vurmen för en fri och livskraftigt kapitalism.

Den breda folkliga opinionen mot vinster i välfärden (se exempelvis SOM 2014), som faktiskt spänner tvärsöver det politiska spektrumet, utgör ett reellt problem för högerns ideologer. Hur vill då Dahlberg lösa detta borgerliga dilemma? Till att börja med slår hon fast var i problemet består:

Det är inte vinsten i sig som är problemet, utan risken för att man får in oseriösa aktörer med tvivelaktiga drivkrafter.

Frågan är vad det är för ”tvivelaktiga drivkrafter” — utöver vinst — som Anna Dahlberg syftar på? Om vi bjuder in kapitalister till välfärden är det möjligheten att göra vinst som utgör deras drivkraft. Vinstjakten får i sin tur negativa konsekvenser för medborgarna och i förlängningen för hela samhället när dels betydande belopp försvinner ur verksamheten, dels patienter och elever betraktas som kunder. Det är vinsten som lockar oseriösa aktörer, och det är vinsten i sig som är en tvivelaktig drivkraft inom välfärden. Dahlbergs frikoppling mellan vinst och ”tvivelaktiga drivkrafter”, respektive kapitalister och ”oseriösa aktörer”, är en genomskinlig retorisk fint som möjligtvis lindrar eventuella samvetskval hos borgerliga sympatisörer i det att den isolerar faktiska problem från deras ideologiska komponenter, och därmed också friskriver ansvariga Allianspolitiker från konsekvenserna av deras beslut. Men som analys betraktat är det förfärande tunt.

I nästa led presenterar Dahlberg några förslag på framtida förändringar. Hon ser ett behov av skräddarsydda regleringar för olika delar av välfärden. Allt handlar om att tämja de bångstyriga — men omhuldade — marknadskrafterna. Hon skriver:

Kanske hamnar man till sist i en modell liknande kärnkraftsuppgörelsen. De ”önskvärda alternativen” subventioneras aktivt medan de ”icke önskvärda” görs olönsamma eller diskvalificeras med hjälp av skärpta säkerhetskrav.

Följaktligen skulle de folkvalda besluta om vittgående ingrepp i ”den fria marknaden”. De skulle med andra ord fatta politiskt motiverade beslut om vilka verksamheter som har rätt att överleva och vilka som ska gå under. Denna stramt reglerade välfärdsekonomi skulle ha allt med planerad ekonomi att göra. För Dahlbergs resonemang förordar – villigt eller ovilligt – ett omfattande administrativt system där politiska makthavare ska ta ställning till vilka vinster som är legitima respektive illegitima.

Anna Dahlbergs inlägg visar tydligt hur borgerlighetens dilemma i fråga om vinster i välfärden alltid landar i fåfänga försök att lösa ett olösligt problem. Välfärdsmarknader är långt ifrån fria. De skapar i sig behov av massiva kontroll- och kvalitetssystem för att upprätthålla rättssäkerhet, säkerställa en god standard och främja jämförbarhet för ”kunderna”. De resulterar därför i mer, inte mindre, byråkrati. Den enda ”lösningen” på denna växande administrativa kontrollapparat är att vingklippa marknaden för att den vägen rensa bort ”oseriösa aktörer med tvivelaktiga drivkrafter”. Något som resulterar i mer offentlig byråkrati.

Men varför ens påbörja vandringen längs den kostsamma och byråkratiska omvägen via en konstruerad låtsasmarknad? Svaret är ideologiskt. Som jag skriver i Konservativ revansch är det varken effektivitet, valfrihet eller minskade kostnader som motiverar borgerligheten att förespråka privatisering och marknadsanpassning, utan hur väl dessa åtgärder förmår driva samhället i konservativ riktning. Välfärdsmarknaden har dessutom gett en välbehövlig och god avkastning för hårt pressade kapitalister (vi lever fortfarande i kölvattnet av den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet).

De förändringar av välfärden som regeringen Reinfeldt genomförde under sina år vid makten var inte följden av bristande analys, inte en oavsiktlig blunder, inte effekten av dumhet (spelad eller annan). I stället var det ett ytterst genomtänkt försök att stöpa om relativt jämlika Sverige som länge har varit en nagel i ögat på borgerligheten. Den som tror annat är måhända själv en smula dum.

◊ Läs mer om konservatismen och hur Reinfeldts Alliansregering bedrev en i grunden konservativ politik i min bok Konservativ revansch.

Share

Om ungdomssynder

Edmund Burke | A Philosophical Inquiry
Edmund Burke A Philosophical Inquiry från 1757.

Den 21 april 1757 publicerades A Philosophical Enquiry into the Origin of our Ideas of the Sublime and Beautiful. Edmund Burke var då 28 år gammal. Sedermera skulle han blir en förgrundsfigur inom konservatismen, inte minst tack vare sin kritik av den franska revolutionen. 1993 publicerades Det sovande folket. Fredrik Reinfeldt var då 28 år gammal. Sedermera skulle han bli partiledare för Moderaterna och Sveriges statsminister.

Mig veterligen har aldrig någon recensent eller debattör förminskat Burkes A Philosophical Enquiry genom att referera till hans fördjupning kring smak och estetik som en ungdomssynd. Däremot är det legio i svensk offentlighet att avfärda Reinfeldts skrift med hänvisning till påstått ungdomligt oförstånd. Innehållsmässigt är de två skrifterna varandras motsatser. Den första är en filosofisk undersökning, den senare en politisk pamflett. Men frågan är inte vem av de två som är den mest välformulerade skriftställaren – där vinner onekligen Burke – utan huruvida det är rimligt att betrakta en 28 år gammal politiker som en ungdom, dessutom en oförståndig sådan. Innebär det fortsättningsvis att vi helt sonika bör bortse från alla åsikter som yngre politiker framför? Var går åldersgränsen vid vilken vi bör ta framförda politiska idéer på allvar? 29 års ålder? 30? 40?

◊ Inlägget har tidigare publicerats på Kung Gråkappa Förlags hemsida.

Share

Om begreppet konservatism

I Konservativ revansch driver jag tesen att nya Moderaterna inte är något mittenalternativ som har brutit med sina gamla traditioner och idéer, utan ett klassiskt konservativt parti. Fredrik Reinfeldt och hans allierade har genomfört ett program för att på sikt förändra Sverige från ett av världens mest jämlika länder till att bli ett land med tydligare skillnader mellan dem som har och dem som inte har. För konservatism handlar, namnet till trots, inte om att stanna utvecklingen och konservera rådande förhållanden för deras egen skull.

Utdrag ur bokens första kapitel:

I stället för att betrakta konservatismen som ett generellt motstånd mot radikala och snabba förändringar kan vi se den som viljan att bevara somliga relationer, normer och förhållanden i samhället, men samtidigt motarbeta andra. I praktiken innebär det att ”konservativ politik måste i vår tid i många länder innebära krav på genomgripande förändringar i det bestående”. Anledningen är helt enkelt att många av de institutioner och arrangemang som numera är väletablerade i västerländska samhällen, det vill säga förhållanden som utgör ”det hävdvunna”, historiskt sett har införts mot de konservativas uttryckliga vilja. Listan över reformer som de har motsatt sig kan göras lång. Men samtidigt kan de sammanfattas i ett enda exempel: I princip har stora delar av den rättskatalog som numera finns kodifierad i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, samt konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – under två sekler av politisk kamp initialt stött på intensivt motstånd från konservativt håll. Den gemensamma nämnaren bakom dessa ihärdiga ansträngningar är kampen mot jämlikhet.

[…]

Samtidigt som de konservativa således tronar på en lång tradition av opposition mot progressiva förändringar har de efter hand i praktiken kommit att acceptera och rent av försvara många av de reformer som de inledningsvis bekämpade med näbbar och klor. Konservatismen är av nödvändighet flexibel och anpassningsbar. Den är därför långt ifrån någon otidsenlig kvarleva som biter sig fast vid tidigare förluster, utan en kreativ och levande tradition som väljer sina strider efter vad som är möjligt vid varje enskilt historiskt skeende. I så motto har den ingen utopi, ingen utförligt beskriven dröm om ett paradisiskt tillstånd och därmed inte heller några dogmer som till varje pris ska upprätthållas, försvaras eller införas oavsett vilka förhållanden som råder i samhället vid ett givet tillfälle. Tvärtom förhåller den sig skeptisk till storslagna politiska projekt och social ingenjörskonst. Den är en pragmatisk lära. Men det är inte samma sak som att konservatismen skulle vara ett tomt skal, en politisk pose utan visioner eller principer. […] Målet är att behålla makt och privilegier koncentrerade i rätt händer.

◊ Inlägget har tidigare publicerats på Kung Gråkappa Förlags hemsida.

Share