Vänsterpartiet är konservativa. Sverigedemokraterna är konservativa. Om vi betraktar konservatismen som ett förhållningssätt utan specifikt politiskt innehåll stämmer de båda utsagorna här ovan. Viljan att ”värna det etablerade” är en högst flexibel målsättning som lånar sig till en uppsjö vitt skilda projekt.

För visst vill Vänsterpartiet bevara folkhemmet genom att värna offentlig sektor och hålla välfärden fri från privata vinstuttag. Och visst längtar Sverigedemokraterna till ett etniskt och kulturellt homogent Sverige med kraftigt begränsad (obefintlig?) invandring. Båda vill bevara och värna det som existerar eller har existerat i ett inte alltför fjärran förflutet.

Alla som önskar klamra sig fast vid sakernas tillstånd är konservativa i denna bemärkelse. Leonid Brezjnev var enligt detta synsätt konservativ, medan Margaret Thatcher var radikal. Konservatismen förefaller således vara neutral i förhållande till höger och vänster i politiken.

Frågor om diktatur eller demokrati, auktoritet eller medbestämmande, självständighet eller beroende, frihet eller ofrihet faller utanför dess domvärjo. Konservatismen vill kort och gott bevara, och den förhåller sig avvaktande till drastiska förändringar. Men utöver det kan den anta näst intill vilka skepnader som helst.

Utifrån denna beskrivning – av vad som i själva verket är en konservativ attityd – får vi inte någon vägledning om exakt vad som faller inom ramarna för det som anses vara värt att bevara, enligt vilka kriterier det anses vara värt att bevara eller vad syftet är med att bevara det som ska bevaras. Definitionen saknar substans och förvirrar mer än den klargör.

Sverigedemokraterna är ett konservativt parti. Vänsterpartiet är det inte. (Nej, jag skriver inte under på analysen att SD i sin nuvarande form är ett fascistiskt parti, även om de har sitt ursprung i den nazistiska rörelsen. Mer om det i kommande inlägg.)

Som politiskt projekt skulle konservatismen vara dödfödd om den blott vore en magnet för förändringsobenägna element, eller en klubb för nostalgiker. Ändå är den en livskraftig och inflytelserik politisk rörelse. Anledningen är att konservatism inte i första hand handlar om bevarande för bevarandets egen skull.

Politisk konservatism är inte en kamporganisation för kulturminnesvård utan en målmedveten strävan efter att upprätta en förment naturlig samhällsordning där de bästa styr och de övriga finner sig i sin underordning utan knot. Dess svurna fiende är en alltför långt gången jämlikhet.

Naturligt nog är detta ett svårsmält budskap för det stora flertalet. Just därför behöver konservatismen vara genomtänkt, sofistikerad och i ständig rörelse. Genom seklerna har den utvecklat en oerhörd förmåga att paketera om sitt budskap för ständigt nya målgrupper.

Revolutionära och radikala rörelser må stagnera och fastna i sina egna dogmer. Konservatismen saknar den lyxen. För den är paradoxalt nog förstelning inte ett alternativ; för den gäller Per Schlingmanns maxim: ”Stå aldrig still!”.

 

Share