Nyligen stötte jag på filmen Idiocracy (2006) av Mike Judge (Beavis & Butthead, Office Space m fl). En dystopi om en framtid då bara dumma människor har överlevt. Idiocracy är en komedi på temat eugenik om hur illa det kan gå när folkmaterialet tillåts degenerera. Någonting Tredje rikets propagandaministerium hade kunnat producera om nazister hade haft humor.

Inledningen på filmen sätter ramarna för en och en halv timme lyteskomik, skrevhumor och sketcher till rashygienens försvar. Ett ungt par i karriären funderar på att skaffa barn. Men trots att de båda är framgångsrika och välbeställda tvekar de inför detta stora beslut. Det gör däremot inte deras motsvarighet i socialgrupp tre. Där blir modern oförhappandes gravid igen, och igen, och igen. De rika och ansvarstagande tvekar medan de fattiga och ansvarslösa sätter barn till världen i en strid ström.

För att jag som tittare inte ska missförstå budskapet upplyser filmmakarna mig om vad det är som verkligen skiljer de två familjerna åt. I det barnlösa paret har mannen IQ138 och kvinnan IQ141. Alla i den andra familjen ligger däremot stadigt långt under medelvärdet på 100.

Idiotisk dystopi signerad Mike Judge.
Idiotisk dystopi signerad Mike Judge.

Efter denna bakgrund tar filmens sedelärande berättelse vid. En normalbegåvad person blir nedfryst och vaknar upp efter 500 år i ett USA där endast den svagbegåvade men flitigt kopulerande underklassen har förökat sig. Samhället har kollapsat och dess bärande elit är utplånad. De dumma massorna är helt oförmögna att göra något åt situationen och ägnar i stället större delen av sin vakna tid till att flabba åt plump våldshumor på teve. Givetvis är våldtäkt, sexism och brutalitet liktydigt med underhållning för den sinnesslöa pöbeln. Läs- och skrivkunnighet bemöts däremot med aggressivitet. Tja, ni förstår.

Det sovande folket.
Det sovande folket.

Beskrivningen av den passiva och oförmögna massan påminner för övrigt om det inledande kapitlet i Det sovande folket av Fredrik Reinfeldt. I Sovhjärnorna sitter apatiska människor framför sina teveapparater med fjärrkontrollen fastspänd vid handleden. I Idiocracy sitter de på toalettstolar för att inte de naturliga behoven ska avbryta avtrubbningen.

I slutscenen har filmens huvudperson, i kraft av sin jämförelsevis överlägsna intelligens, blivit vald till USA:s president. Han håller ett tal till nationen där han framhåller att det faktiskt inte är “bögigt” att vara läs- och skrivkunnig eller skamligt att kunna tänka. Möjligtvis påbörjas därmed en selektionsprocess där de individer som är relativt bäst lämpade för intellektuella övningar förökar sig och långsamt förbättrar nationens genpool igen. Men det är måhända en övertolkning.

Jag skrattade verkligen gott åt Mike Judges lysande satir Office Space, men till skillnad från sin föregångare är Idiocracy en långrandig och inte särskilt fyndig historia som bygger på föreställningen att materiellt välstånd avspeglar intelligens och god karaktär medan fattigdom är tecken på dumhet och omoral. Slutsats: Varje försök att rucka på den “naturliga” ordningen äventyrar det civiliserade samhället. Pöbelvälde lurar runt hörnet.

Idiocracy fick inget stort genomslag på vita duken i USA, men i efterhand har filmen fått något av kultstatus. Uppenbarligen finns det en marknad för en film som är till lika delar socialdarwinistisk buskis och rashygienisk pamflett. Torgförd 2006, inte 1936.

Share